Börja om

Oj. Hur drar man igång en blogg igen när man inte skrivit ett enda inlägg på så länge?

Jag fick en trevlig kommentar av en svensk tjej på ett gammalt inlägg, och det fick mig att titta tillbaka. Och inse att "skriver nåt imorrn... eller nästa vecka" har helt plötsligt dragit iväg till typ tre och ett halvt år. Hur summerar man åratal i ett par inlägg? Vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Vart i hela friden tog tiden vägen?

Går det ens att pinga till samma ställen som förut? Knappast. Är det nån som läser fortfarande? Jodå, det kan jag se att det är. De flesta hittar väl hit via Google nuförtiden, det gamla gardet måste väl ha gett upp för länge sedan...

Jag läser vidare, och inser hur mycket som ändrats på den tiden. Går tillbaka något extra år. Huset vi bor i, hälsan, familjen, situationen i allmänhet... nya och gamla husdjur. Fonzie? Lemur! Eddie... och vad hände med Milly och Peggy härom veckan? Varför jobbar inte Andy längre? Varför bor vi inte kvar där vi gjorde, och var sjutton är vi nu? Hur gick det med Ungen? Herregud, det är ju så mycket som fattas!! Sliter mitt hår och inser att jag aldrig kan komma ifatt med alltihop, det får bli något slags summeringar allt eftersom.

Personerna i listan över namn som förekommer i bloggen... hälften av namnen är inte relevanta längre. En del har dragit sig undan, en del har vi bara glidit ifrån så sakteliga. Och en del har vi varit tvungna att hålla på avstånd. Och en massa nya har dykt upp istället - nya vänner och bekantskaper som vi värdesätter.

Jag inser plötsligt hur snabbt det gått, och hur mycket som ändrats. Fast kärnan är kvar. Jag, Andy, Ungen och Carlos. Vi är här. Mitt företag. De flesta i familjen. Och Devon. Alltid karga, blåsiga, ljuvliga Devon. Och idag, för en gångs skull, soliga Devon. Det är 16 grader. I'm back, baby.

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Fettsnålt och förfärligt

Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR

Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!

Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)

Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.

Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.

Tre år med LCHF

Idag är det exakt tre år sedan jag gick över till LCHF. Och jag känner mig filosofisk!

Det var hösten 2008 och jag stressade på Toko, åt fel och för mycket och hann inte med mig själv. Andy hade haft ovanligt många migränanfall en period, och jag hade läst om den där knasiga "fettdieten" som doktor Dahlqvist förordade. Tydligen skulle den hjälpa mot migrän och många andra saker. Funderade lite och tänkte att vikten var det ju så illa ställt med att det skulle nog inte göra nåt om jag gick upp ett kilo till eller två. Gå NER kunde man ju knappast göra på det viset, men det kunde vara värt ett försök! Jag pratade med Andy och föreslog att vi skulle testa en vecka, mest för migränens skull. Och på den vägen är det.

De senaste tre åren har jag inte ens smakat på pasta, ris, potatis, kakor, frukt, godis eller bröd. Inte en enda gång. Jag har tappat massor i vikt. Håret är längre, naglarna starkare. Sover som en stock. Magen är lugn. Hälsporre och dåligt knä har blivit mycket bättre och ger mig nästan aldrig problem. Rynkor och ledvärk och annat åldrande håller sig borta. Läkarkontroll förra månaden (av andra skäl) visade att alla värden är precis som de ska. Enligt "experterna" borde jag vara död vid det här laget. Jag litar mer på min egen kropp än på dem...

Jag predikar aldrig, för jag vet hur tjatiga folk kan vara när man inte vill lyssna. Och LCHF rör upp en hel del känslor verkar det som. Vet inte varför så många motståndare känner sig hotade av det. Men jag respekterar deras åsikt! Jag äter det jag vill, så kan du äta det du vill. Funkar fint för båda. Andy t ex följer inte LCHF utom när det gäller middagarna som jag lagar. Jag läser Kostdoktorns blogg och hänger på forumet Kolhydrater i Fokus för att få inspiration och "sällskap".

Visst har jag några kilo kvar att bli av med. Det får väl ta lite tid om det vill. Det här är inte någon snabbfix.

Visst blir jag sugen på saker ibland. Lasagne. Melon. En påse chips med dippa. Pizza. Mjukglass. Ett grovt vitt bröd med knaprig skorpa. Lemon cheesecake. Men inte så mycket sugen. Inte så sugen så jag stormar till affären och vrålhandlar. Det värsta suget försvann efter några dar, efter det är det mera en saknad efter det "gamla invanda".

Visst kan jag tänka mig att folk tycker jag är lite tråkig när vi är bortbjudna, och lite krånglig på restauranger när jag beställer sallader och omeletter istället för pommes frites och pasta.

Men... igår var vi i Barnstaple och shoppade för julpartyt som Andys jobb bjuder på. Provade flera snygga outfits på Monsoon. Jag hittade sedan en tajt liten svart festklänning på Next. Normalt brukar jag inte ens gå in i de affärerna, för de har ju inte min storlek... Det blev ett par pumps också, och en liten väska. Hemma igen kråmade jag mig framför spegeln och kände mig riktigt fin. Och ganska slank.

Och jag var inte alls sugen på cheesecake.

Dagens goda gärning

Min gamla röda soffa, som jag köpte på rea i Debenhams när jag jobbade i Romford nånstans 2003, har helt plötsligt blivit överflödig. Efter att vi bytte till nya soffor i våras har Lewis haft den på sitt rum, men häromveckan skiftade vi runt lite. Hans våningssäng funkade inte riktigt längre nu när han är en lång (nåja) gänglig (hmm) tonåring som sitter där och hukar över sin laptop. Istället fick han ta över dubbelsängen som stod i gästrummet, och då fick inte soffan plats längre.

Efter ett par veckor i garaget hade jag nu lagt ut den på Freecycle. Det är en hemsida med lokala grupper, där man kan skänka bort grejer man inte behöver. Idén är "hellre återvinna än skicka till tippen". Och det var ju inget fel på soffan, men samtidigt kanske man inte alltid orkar städa upp och snygga till och tvätta och ta kort och lista på eBay och tjafsa för att kanske få ut några hundringar om man har tur. Då är principen med Freecycle perfekt: du får den gratis, men du får ta den i befintligt skick och du får hämta den och göra jobbet själv. Man kan även fråga efter saker som nån kan tänkas ha. Det kan vara allt ifrån överblivna burkar för egen sylt-tillverkning till en barnsäng, en gammal generator eller flyttkartonger.

Tidigare har vi gett bort bl a Snoddas gamla marsvinsbur till en familj där dottern skulle få sitt första egna husdjur och var jätte-excited. Visst finns det många som utnyttjar systemet och försöker tigga till sig husvagnar, plasma-tv och hela vardagsrumsinredningar, men på det hela är det en trevlig grej.

Efter ett antal turer med folk som varit varit "VERY interested" och sedan aldrig hörde av sig igen, fick vi så napp från en trevlig kille som hörde av sig igår. Han fixade fram en minibuss och dök upp på eftermiddan med två kompisar.

Som vanligt var jag ganska sentimental. Jag är hopplös med att göra mig av med saker som gamla bilar, soffor, sängar, böcker... till och med en mikrovågsugn kan ge upphov till anfall av "tack snälla du för alla maträtter du värmt åt mig"-sentimentalitet. En viss hamstrings- och OCD-instinkt gör det inte lättare... Och nu snackar vi en soffa som hängt med i typ åtta år och som var den första rejäla möbeln jag köpte i England. Många nätter har jag sovit i den, efter att ha slocknat efter en sen session av chattande med söta pojkar på MSN eller tre avsnitt av CSI på raken.

Och då, när jag står där i regnet och tycker lite synd om mig själv, nämner killen som är här för att hämta soffan att han bara nyligen hörde talas om Freecycle och är såååå tacksam för soffan och kan inte fatta vilken tur han haft. För han jobbar åt en grabb med Downs syndrom, som precis har fått sitt första egna självständiga boende. Och som inte har tillräckligt med möbler och kommer att bli jätteglad över en egen soffa.

Och tänk, helt plötsligt blev det så lätt att se den åka iväg...

En kärleksförklaring

En varm julidag 2003 knallade jag iväg till den närmaste bilhandlaren jag hade i Grays, Essex, och pekade på den billigaste bilen de hade och bad att få provköra. Mamma hade lovat att bidra med pengar. Jag var pank, jag bodde i en pytteliten etta och jag hade bara jobbat några månader på mitt första jobb i England. Jag kände nästan ingen förutom min ex, och honom ville jag ju inte direkt umgås med så mycket. Jag hade kravlat mig upp från en nästan omöjlig situation, ensam i ett främmande land med alla planer omkullkastade, utan karl, jobb, boende, pengar eller vänner.

Och nu var det dags för FRIHET. En bil. Efter 10 månader utan, för första gången sen jag tog körkort, hade jag gett mig f*n på att nu skulle jag fixa det. Inga fler halvtimmespromenader till jobbet, inga dyra taxiresor, inga opålitliga bussar... Kunna handla mer än två matkassar. Kunna åka till Chadwell Heath för att hälsa på de enda kompisarna jag hade, Chris, Debbie och Gary. Kunna ge mig ut på landsbygden på en dagstur. Kunna ta mig till jobbet på en söndag.

Jag minns känslan när jag hämtade min Rover. Nervositeten över att helt plötsligt köra på fel sida, växla med vänstern och virra runt i rondellerna. Känslan av stolthet när min första tur på egen hand blev en vinglig 10-minutersresa till Tesco stormarknad nere vid Lakeside. Så lycklig jag var.

Min Rover har följt mig till South Ockendon, till Croydon, till Staines, till Westward Ho! och nu till Bideford. Den har sett alla mina hjärtesorger och ögonblick av lycka. Den har troget tagit mig på utflykter med besökare från Sverige, till och med en tripp med mamma till Devon långt innan Andy dök upp. Den har varit min följeslagare genom alla kullerbyttor som livet i England har gett mig.

I lördags startade vi upp den efter att den stått still några veckor... som pensionär ville den inte längre samarbeta efter flera veckors ösregn. Jag förstod. Och jag accepterade. Tacksam för att den fortfarande hängde med. Men den startade som en dröm. Vi körde en liten sväng för att ladda batteriet. Solen sken, bilen var pigg och ärtig som vanligt och jag sken som en sol jag också över att äntligen ha fått igång min lilla vän igen.

Ett par kilometer hemifrån tog det stopp. Vi hackade och rullade så långt vi kunde, och kom nästan hela vägen hem men fick lämna den i vägrenen nere i kurvan. Motorn hade skurit och topplocket hade gått.

The end of an era. Strax ska jag knalla ner till vägen med två nycklar, ett registreringsbevis och ett tungt hjärta. Om en timme kommer det en kille med en bärgningsbil för att ta med en liten svart Rover till den stora parkeringsplatsen i himmelen.

Min älskade lilla bil.

Ett helt år...

Idag är det exakt ett år sedan jag slutade skriva här. Jag vet inte riktigt varför, kanske var det lite för mycket på gång, kanske var det att jag kände att jag hade tappat lite fart med bloggandet. Kanske det bara blev lite för nära, lite för personligt, och allt som behövdes var en paus... Eller kanske så enkelt som att jag tillbringar mycket tid framför datorn, och det är så mycket annat som ska göras så bloggandet blev bara en ytterligare "uppgift" snarare än ett nöje.

En lång paus blev det! Men lite då och då har jag upplevt något eller sett något och tänkt "wow, det där måste jag blogga om!" och sen kommit på att jag inte håller på länge och då har jag känt en liten saknad efter det.

Så ett år, precis på dagen, kändes lagom. Det har hänt ganska mycket under tiden! Men vi får väl ta en sak i taget. Jag tänker inte känna någon press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg under en vecka eller en månad eller whatever, jag tänker blogga när jag känner för det. Vem vet, det kanske blir ofta?

Jag fick en smärre chock när jag kollade min besöksstatistik häromdagen, vilket jag inte gjort på nästan ett år. Flera hundra besök varje månad, trots att jag inte skrivit nåt inlägg på ett helt år! Fantastiskt. Jag blev lite rörd, och lite generad för att jag inte hållt er alla uppdaterade. Är nyfiken på vilka ni alla är också. Men jag ska skärpa mig lite. Jag ska berätta om husflytten. Om katterna. Om jobbet. Om att vara gift med Andy. Och allt annat som är livet inemellan. Vardag för mig, men kanske intressant för någon annan... Vill ni hänga på så vore det roligt!

2557 dagar

Idag för sju år sedan vinkade mamma av mig på Skavsta. Vi åt pytt-i-panna med rödbetor på flygplatsen och pratade om framtiden. Jag minns hur det kändes när jag gick igenom säkerhetskontrollen. En enkelbiljett till England i näven och massor med fjärilar i magen.

Det känns som att det är länge sedan.

Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.

Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.

Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.

Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...

Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.

Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.

Och soffbordet har jag kvar.

Snustorrt

Nu har det gått 18 dygn sen jag slutade. Igår kväll när jag rotade genom frysen på jakt efter nåt ätbart hittade jag två gamla stockar långt under all maten. Jag kastade dom raskt i famnen på Andy och vrålade "slääääng dom!! NUUU!!"

Det går bra. Det gör det. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag är en före detta snusare. Men det känns lite tomt. Jag har förlorat min "quirk", min lilla egenhet, en del av min personlighet. Och jag saknar min kompis Dosan.

Prillig

Ikväll är det exakt två veckor sedan jag tog min sista snus. Se på fan! Det trodde ni inte, va? Jag är mäkta stolt över mig själv. Har gått igenom vrålsug, sömnlöshet, uttråkning, frenetiskt tuggummituggande, deprimerad saknad, bottenlös tomhetskänsla, en aning irritation i början (som stackars Andy blev utsatt för) och våldsamma hungerkänslor, och nu kommit ut på andra sidan. Känns inte så dumt, faktiskt.

Bäst känns det nog för mamma, som slipper springa till posten med Jiffypåsar fulla med snus varenda månad - vilket hon troget gjort i fem och ett halvt år...

Men jag erkänner att jag saknar mina små portionsprillor. Och min trogna lilla dosa. Fast livet är nog enklare utan.

(För dig som funderar på att sluta snusa, kan jag rekommendera DET HÄR forumet - har hjälpt mig en hel del när motivationen varit låg.)

Byggnadslov

Idag har jag suttit på en spansk restaurant och diskuterat byggnadslov för en restaurantutbyggnad med ett gäng greker och en bunt boende i samma område som en av mina butiker. Ibland hamnar man i dom mest märkliga situationer. Hmm. Lite rödvin fick jag iallafall, vilket ju var en tröst eftersom jag fick åka in på min lediga dag.

Det var lite komiskt eftersom alla var väldigt artiga och behandlade mig med yttersta respekt... här kommer Area Managern för TOKO, minsann... bug och bock. Har väl inte riktigt vant mig vid den nya rollen, utan känner mig ibland som en bortkommen tonåring! Visst är det märkligt att titlar betyder så mycket i det här landet... man märker skillnaden direkt i hur andra ser på en och bemöter en.

Annars överskuggas nye premiärministerns installation av den enorma nyheten att Spice Girls ska återförenas. Definitivt av större intresse för den brittiska allmänheten!

Tog mig i kragen idag och knallade iväg till en frisersalong och fick håret proffsklippt och tonat för första gången på fyra år... Känner mig stolt över mig själv! Och blev jättenöjd med resultatet. Nån bild kommer det väl så småningom, när jag fått bukt med nya frisyren.

Jodå, det gick!

Nu kan "halvhemlisen" avslöjas...

Jag har blivit erbjuden jobbet som Area Manager (regionschef) för inre London. Förutom att jag ska fortsätta vara chef i min egen butik, ska jag också vara huvudansvarig för 5-6 av våra butiker, varav 3 är de med högst omsättning i kedjan.

Blev kallad till en "informal chat" i onsdags, och vi satt och diskuterade i över tre timmar. Pust. Det visade sig att de hade tänkt ut en plan för det hela redan innan de träffade oss som sökte... precis som jag misstänkte! De träffade mig sist, eftersom de ville ha det hela på plats innan de pratade med mig. Jobbet som hade annonserats ut var för den yttre regionen (butikerna som ligger en bra bit utanför London) och det lät som att de tänkt sig mig i den positionen, men nu hade de tänkt om och ville istället ha mig till inre London. Högprofilaren. Vi var tre som sökt (alla redan butikschefer i kedjan), och de erbjöd yttre regionen till tjejen som jag ansåg vara enda "hotet". Men jag var ju den som fick det bättre erbjudandet - den viktigare regionen med toppbutikerna, mera pengar och mindre restid. Jag gillar den andra tjejen, och vi jobbar på ungefär samma sätt vilket ju underlättar, eftersom vi kommer att jobba tillsammans med ganska många frågor.

Jag kommer att dela min tid mellan min egen butik, de andra butikerna och huvudkontoret. Kommer att få lite fler personaltimmar för att täcka de timmar jag gör i butiken nu. Resor inom jobbet betalda, en nätt liten löneförhöjning, bonus vid uppnådda mål, utgiftskonto och eget skrivbord på huvudkontoret.

Jobbet består främst av att se till att alla de andra butikscheferna jobbar som dom ska, att kostnader hålls nere, motivationen är på topp och omsättningen går upp. Handläggning av semestrar, lönerapporter mm, rekrytering av chefer och butikspersonal, lösa alla tänkbara problem som kan uppstå, personalutvärderingar, arrangera och förhandla om underhåll och reparationer i butikerna, utveckla program för och bistå cheferna med att träna upp personalen i bla displayer och kundservice, hålla i chefsmötena tillsammans med min kollega, omfördela varor mellan butikerna så att vi har rätt varor på rätt plats mm mm mm mm.

Lilla jag? Regionschef? Allvarligt? Jösses, det låter ju nästan vuxet ju! Det verkar som att de faktiskt tror att jag vet vad jag sysslar med... undrar när dom kommer på mig?

Har aldrig haft ett eget skrivbord på jobbet förut. Det känns stort. :-)

Nämen Pierre...

Av alla listor du kunde skicka mig, så väljer du en om politik?? Tack för den. Bara för att jag är så fruktansvärt dåligt insatt. Hmm.

Detta är en lista om världsläget.

Tror du att Skåne någonsin blir självständigt?
- Tja, varför inte? Det där gänget som åker ner till gränsen och spettar lite varje år kanske lyckas till slut...

Vem föredrar du, George W Bush eller Bill Clinton?
- Måste säga Clinton. Vem som helst är ju bättre än Bush!

Vem skulle du vilja se som Frankrikes president?
- Jag tycker det vore intressant med en kvinnlig president, så jag håller nog på Royal. Fast jag kan inte påstå att jag vet mycket om vad hon står för!

Bör Sverige minska det engelskspråkiga inflytandet?
- Nej, fram för mera engelska! :-) Däremot tycker jag att svenskan måste bevaras i form av folk som faktiskt kan STAVA ordentligt på sitt eget språk. Det är ännu värre här i England, håller på att bli en nation av analfabeter.

Vilken är huvudstaden i Peru?
- Lima (vad har det med resten att göra? Har jag missat nåt?)

Kommer svenskan att försvinna som officiellt språk i Finland?
- Inte en aning.

Bör Sverige ge bistånd till Kuba?
- Nja... tveksamt.

Var det rätt av Mona Sahlin att ha en debatt med sverigedemokraterna?
- Debatt? Öhhh... har hon haft en debatt?

Vad är din mest vågade politiska åsikt?
- Tror inte att jag har en.

Bör Irland tvingas att tillåta abort?
- Ja, absolut.

Vems makt skulle du vilja minska?
- Pierres, så att han inte kan skicka fler listor av den här sorten. Jag älskar listor... men inte såna med politiska frågor!

George, baby!

En gång för länge, länge sedan åkte de två blondinerna Helena och Pia ner till Göteborg för att se en av de stora idolerna, George Michael, på Scandinavium. Året var 1988 och "big hair" var det som gällde. Mycket hårspray gick åt den kvällen.

Mobiltelefoner och internet var ännu något vi inte visste nåt om. Vi hade gått igenom faser av benvärmare, öronmuffar, axelvaddar, neonfärgade plastörhängen och gubbjeans. Att köpa en ny skiva innebar att köpa en LP. Jag spelade in de flesta låtar på kassettband, för då kunde jag ju lyssna på dom i min freestyle. Vi drack Val de Loire-vin (Valle för dom invigda) på helgerna och blandade med Alvedon för då blev man ju lite fullare. Jag kunde inte tanka i sedelautomat, eftersom det inte rymdes bensin för en hundring i min lilla ärtgröna Lancia A112s tank (Grodan, jag saknar dig!!). Nicole gick man till på lördagskvällarna för dom hade 18-årsgräns - fast dom serverade bara mellanöl, och senare Statt om man lyckades komma in utan att visa leg. Sven Melander var kul. London hade man ju varit i på nån klassresa och över en helg med nån kompis. Kände sig ganska världsvan faktiskt.

I entrén sålde de t-shirtar med texten "Explore Monogamy" och jag ångrade efteråt att jag inte köpt en... för de var ju liksom lite häftiga.

Det var Faith-turnén som gällde det året. På den tiden var George ung och snygg, och nästan inte bög alls såvitt vi visste. Han tapetserade min sovrumsvägg tillsammans med Andrew Ridgeley, och ett antal planscher med Go West och John Taylor från Duran Duran.

Konserten var fantastisk - och vi åkte tillbaks hem till Karlstad andäktiga, hesa och uppspelta.

Föga anade jag då, att jag nästan 20 år senare skulle sitta i min lägenhet strax utanför London och klicka frenetiskt på min dator för att köpa biljetter - åt mig och Pia - till George Michaels invigningskonsert på nya Wembley Arena.

Den 9 juni drar den igång. Första konserten någonsin på nya Wembley, med plats för 90.000 åskådare. Historiskt ögonblick.

Han är fortfarande snygg. Och vi är fortfarande blonda. Men det mesta annat är inte sig likt längre. Fast jag tror nog att när vi väl står där och sjunger med i Careless Whisper, tittar på varann och flinar - så kommer det att kännas nästan precis likadant som det gjorde den där kvällen för länge, länge sedan.

En utmaning!

Jag har blivit taggad av Vivi att anta följande utmaning!

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Åååååååkej... då ska vi se...

1. När jag var liten var min största dröm i yrkesväg att bli delfintämjare. Alla andra ville bli sjuksköterskor, polismän, brandmän och sånt (förutom en tjej i klassen, kommer ihåg att hon ville bli lastbilschaffis!), men inte jag... Nädå, träna delfiner skulle jag göra! Gav väl upp tanken på det så småningom när jag insåg att det fanns typ 2 stycken såna jobb i hela Sverige. Fast visst tycker jag fortfarande att det skulle ha varit ett toppenjobb!

2. Jag AVSKYR kaffe. Kan inte dricka sörjan. Det smakar ju apa, helt enkelt! Har provat några gånger, och får väl i mig en tesked ungefär, under mycket grimaserande. Inte ens hot shots går ner. Inte ens vaniljkaffe med extra mjölk. Blä. Konstigt med tanke på att jag vuxit upp i skuggan av Löfbergs Lila-skrapan i Karlstad. Mamma tror fortfarande att jag ska börja gilla det när jag växer upp. Öööööh det är nog dags att ge upp den tanken, kanske... :-)

3. Jag har nog en lätt släng av OCD, Obsessive Compulsive Disorder... Kan vara oerhört pedantisk när det gäller konstiga småsaker som t ex vilken penna jag använder för att fylla i försäljningssiffrorna på jobbet. Skriver jag lite fel så måste det Tipp-Exas, kan inte bara stryka eller skriva över. Blir skitsur om nån i såna sammanhang har gjort "fel" enligt mig. Måste nudda tårna i golvet på ett särskilt sätt när jag lägger mig i sängen, annars blir det jättefel och jag kan inte slappna av. Sovrumsdörren måste stå på glänt så att katten kan komma in (har inte haft katt på 4 1/2 år, men ändå...) Måste kolla spisknappar och kontakter på ett särskilt vis innan jag går hemifrån på morgonen. Måste utföra andra små ritualer i den stilen i vissa situationer. Lite småknäpp kanske.

4. För några år sen var jag på "Interspecies Communication"-kurs med Samantha Khury, en av världens främsta "hästviskare". Så nu kan jag prata med djur. Har nog alltid kunnat det. Jag vet vad ni tror, men det fungerar faktiskt. Jag får inte så mycket bilder, utan mer intryck. Har de ont nånstans får jag ont på samma ställe, och jag kan känna deras sinnesstämning. Förutom det kan jag också känna spännningar och atmosfär i olika hus. Vissa kan jag knappt gå in i. Andra är fullkomligt trygga och positiva. Ni kan ju tänka er hur jag mådde när jag och Anna besökte ett gammalt koncentrationsläger under en resa i Polen. Fy f*n vad vidrigt det var. Fick ingen luft, höll nästan på att kvävas... och samtidigt hörde jag tusentals röster skrika inne i mitt huvud.

5. Jag har superdåliga knän. Ett arv från min käre far. Ledbanden är uttänjda. Brosket i knäna är mjukt och uppfransat. Ena knäskålen hoppar ur led vid valda tillfällen. Ibland räcker det med ett snedsteg (och inte av den romantiska sorten!) för att det ska hända. Ni som har fött barn kanske säger emot, men jag tror ärligt talat att den smärtan är värre än 10 förlossningar! Det svartnar för ögonen och jag skriker rakt ut och ramlar ihop i en hög. En gång fick jag putta tillbaks knäskålen själv, för den hoppade inte tillbaks som den skulle. Efter en sån omgång kan jag inte gå normalt på ungefär två veckor... Tror jag avstår från bergsbestigning även i framtiden.

6. När jag var tonåring lyckades jag få in ett HELT färskt päron i en vanlig sockerdricksflaska, utan nån som helst åverkan på vare sig päronet eller flaskan. Hur? Tja, sug på den tanken en stund så kanske du kommer på det...

Vem ska jag utmana? Vi kör några slumpmässiga personer med schyssta bloggar. Darling Pierre förstås, och Vanja. Sen kör vi Petra och nykomlingen Janette. Och så Louise och hennes syster Vickan. Om ni har tid och lust.

Happy Birthday to me!

Vaknade i morse och var ett helt år äldre. Håhåjaja. Fast jag har ju ett helt års respit innan jag fyller kärring nästa jul.

Att fylla år på julafton är lite udda. Folk tycker synd om en. Man får väääldigt mycket presenter eftersom alla tycker synd om en. Man får födelsedagspresenter som är inslagna i papper med tomtar och änglar och sånt. Man får födelsedagspresenter som också är julklappar. Man kan aldrig ha fest på sin egen födelsedag. Man är stenbock.

Själv tycker jag att det är toppen. Och dessutom får jag väl skylla mig själv eftersom jag tydligen skulle ha fötts runt Lucia, men i vanlig ordning inte hade så bråttom...

Idag blir det slappning hemma, med svensk julmiddag. (Julafton här är ju "dagen FÖRE jul"... Dumma engelsmän.) Men eftersom jag inte hade tid och energi att trängas på IKEA dagarna före jul har jag inte fått tag på allt jag behövde för en riktig svensk jul. Så jag kör internationellt - spansk tortillaomelett istället för Jansson. Italiensk anitpasti istället för rökt korv. Skotska rollmops istället för sill. Fransk fasanpaté istället för pastejer och syltor. Det låter inte så dumt, faktiskt... Rödbetssalladen fixar jag själv, det är inte så svårt. Fast det hade ju varit bättre om jag hade kommit ihåg att ta ut den färdiga julskinkan ur frysen igår kväll...

Imorrn är jag inbjuden på julmiddag till vänner i Essex... de har mer eller mindre öppet hus på jul, och det brukar vara allt möjligt roligt folk där. Men jag har inte bestämt mig än. Kanske stannar jag hemma och äter chokladpraliner hela dagen...

Pierres utmaning

Pierre har gett mig en radda frågor att svara på! Jag gör ett försök...

När hade du sex första gången?
Den var lätt. Jag var 18. Präktig värre. Med pojkvännen Urban som, om man tittade riktigt noga i vissa vinklar, nästan var lite lik Thåström...

Vilket är ditt favoritland i Baltikum?
Måste nog svara Estland här eftersom det är det enda baltiska landet jag faktiskt varit i! Jag och Anna åkte över till Tallinn med Estonia några få månader innan hon sjönk...

Kommer du flytta hem?
Nja. Nä. Kanske... så småningom när jag blir äldre. Svårt att svara på. Just nu vill jag vara här!

Senaste lästa bok?
Håller just nu på med Robert Goddard's "Never Go Back". Rekommenderas! Klämmer ungefär en bok i veckan. Mest deckare och thrillers, typ Jeffery Deaver, Patricia Cornwell, Harlan Coben, Dean Koontz, Val McDermid, James Patterson och Ian Rankin.

Favoritsajt på nätet?
Förutom länklistan här på sidan så blir det väl Aftonbladet, Expressen och MSN-chatten samt lite andra blandade dagligdags. Nån datingsajt när andan faller på.

Berätta en hemlighet från din vistelse i England!
Umm... Har gjort ganska många dumheter sen jag kom hit, men inga som jag ångrar alltför mycket! T ex att jag har en förkärlek för yngre killar är ju ingen hemlis direkt...

Hur länge har du arbetat på din nuvarande arbetsplats?
Började i maj i år, så ungefär 7 månader nu.

Är svenska ditt modersmål?
Oh yes.

Är du 100% svensk?
Det känns så... men ska man vara noga så är jag faktiskt 25% tysk, eftersom min biologiska farmor var från Västtyskland. Tyvärr gick hon bort redan innan jag föddes, men jag har ju min farmor Elsa som farfar gifte sig med '68.

Bästa TV-serien?
CSI! Las Vegas... sen Miami... sen NY... Men engelsk tv är väldigt bra, så det är svårt att välja ibland... Torchwood (en spin-off till Dr Who) kollar jag just nu, och Two Pints of Lager är alltid kul. Coupling var en given höjdare när den kom.

Bästa komedipersonlighet?
Det får bli delad förstaplats mellan Steve Martin och John Cleese. Hedersomnämnande till Babben Larsson för klassikern "sett en häst". Sen finns det en massa skitduktiga engelska ståuppkomiker förstås, t ex Lee Evans, Baddiel & Skinner, Billy Connolly, Ricky Gervais, Jimmy Carr, Greg Davies...

Har du någonsin transat, alltså klätt ut dig till pojke?
Näe... faktiskt inte! Inte ens på maskerad. Fast det skulle nog inte lyckas nåt vidare med min kroppsbyggnad... vissa kroppsdelar skulle avslöja mig direkt!

Hur mycket tjänar du?
Ooooooh sånt pratar man aldrig om i England. Top Secret. Men jag kan säga att det är ungefär dubbelt så mycket som jag tjänade innan jag flyttade hit.

Var kommer ditt namn ifrån?
Mamma och pappa var övertygade om att de skulle få en flicka, och namnet Helena var det som gällde. Punkt slut. Hade jag mot förmodan blivit pojke hade jag fått heta Sune eller Malte. Hemska tanke!! Helena kommer från grekiskans Eleni och betyder "fackla" eller "den lysande".

Favoritplagg?
Min fuchsiafärgade djupt v-ringade topp. Perfekt "första-dejt-topp"! Never fails.

Finns det några kärlekar du aldrig kommer över?
Magnus var den längsta hittills... och är nu en av mina absolut bästa vänner. Dom som sitter kvar i minnet mest är H och L. En grekisk ungdomsförälskelse och en mytoman-skotte. Håhåjaja.

Borgerlig eller kyrklig vigsel?
Kyrkan är väl det tjusigaste alternativet, men eftersom jag gick ur svenska kyrkan för ett antal år sedan så får det väl bli borgerlig, antar jag. Är inte religiös för fem öre.

Fyra saker

Fick utmaning från både Tanya och Vivi igår (fast båda på engelska så jag får väl göra två versioner), so here goes:

4 saker om mig! (som ni kanske inte visste)

4 jobb jag har haft:

Cafeteria-ansvarig på Sparbanken
Kioskägare (Melona Frukt och Konfektyraffär i Karlstad)
Egen företagare (Athena Bijouterier i Karlstad)
Sales Manager på House of Fraser, Lakeside

4 filmer jag skulle se om och om igen:

Rivierans guldgossar
Thelma och Louise
Mycket väsen för ingenting
Life of Brian

4 platser jag bott på:

Uppsala (första 8 åren)
Karlstad med omnejd (Norrstrand, Våxnäs, Gruvlyckan, Vålberg, Skoghall osv)
South Ockendon i Essex
Croydon

4 saker jag ser på TV:

CSI (missar aldrig!)
Vänner (när jag inte har nåt bättre för mig)
House
Two Pints of Lager and a Packet of Crisps (udda o väldigt engelsk komediserie)

4 platser jag varit på semester:

Mombasa, Kenya (när jag var 8 år... vilken upplevelse!)
Vouliagmeni, Grekland (många gånger)
Polen (2 gånger)
Ilfracombe, Devon (mmmm vilken pärla)

4 websajter jag besöker dagligen:

Hotmail
Aftonbladet
Tjuvlyssnat.se
Londonsvenskar.com
(plus säkert minst 50 andra)

4 matfavoriter:

Nando´s 1/2 flame grilled chicken with lemon & herb marinade, mmmmmmmmm
Surströmming
Pizza Granhult med extra bearnaise från Norrstrands Pizzeria
Mammas risgrynsgröt

4 platser jag hellre skulle vara just nu:

I en viss persons säng...
I trädgården i Vålberg, sittandes i skuggan under det stora äppelträdet
På Nando´s
På stranden i Vouliagmeni utanför Athen
(fast jag är faktiskt ganska nöjd där jag är!)

4 personer jag tror kommer att anta utmaningen:

Förmodligen inga för jag har inga vänner, ha ha ha!
Hmm... Anna, Magnus, Zappa och Herr Ranström...?

Förstår att ni blir avundsjuka

Ibland när jag läser vad jag skrivit här så tycker jag det låter som att jag lever ett ganska spännande liv. Undrar hur det kommer sig? För att balansera det hela får ni här ett utdrag ur ”En helt vanlig ledig dag hos Helena”:

Vaknade redan vid sexsnåret eftersom jag övernattat på soffan av misstag. (Hädanefter ska jag spela in alla avsnitt av Lost så att jag inte missar nåt när jag somnar halvvägs igenom programmet.) Startade om datorn så att den skulle sluta brumma så högt. Surfade runt och läste bloggar. Hittade en del skoj. Skrev några kommentarer. Hämtade ett salladsblad åt Snoddas. Zappade alla TV-kanalerna. Kollade mailen. Tittade lite på TV. Hittade ett par nya bloggar. Gjorde några smörgåsar och åt upp dom. Ringde mamma. Försökte vika ihop en sån där kartong man köper på posten för att skicka grejer i. Gick inget vidare. Hämtade en bit broccoli åt Snoddas. Fick post. Övervägde en dusch men bestämde mig för att det kan vänta lite. Textade M. Han textade tillbaka. Drack lite läsk. Surfade lite till. Läste Aftonbladet och Expressen och Daily Mail online. Tittade lite mer på TV. Mamma ringde. Hämtade en gurkbit åt Snoddas. Diskade några tallrikar som stått i diskhon ett par dar. Värmde en microrätt (Sainsbury’s Cannelloni). Brände tungan på tidigarenämnda cannelloni. Studerade TV-guiden. Åt några chokladbitar från asken jag fick när jag slutade på jobbet. Spelade lite dataspel på nätet. Chattade på MSN en stund med nåt stöddigt klappträ som jag definitivt inte tänker träffa. M ringde och jag hjälpte honom förbereda några intervjufrågor. Låg och slöade en stund. Tittade lite på TV igen. M ringde igen och frågade lite mer. Ställde undan tallrikarna jag diskade tidigare. Uppbådade tillräckligt med energi för att dra igång en maskin med vittvätt. Belönade mig själv med att poppa lite micropopcorn. Spillde salt på soffbordet. Åt micropopcorn. Blev törstig. Fick lite ångest av att jag ätit upp alla popcornen. Kollade TV igen. Kom på att tvätten nog varit klar en bra stund.

12 spännande timmar... Det glamorösa livet i storstaden! Bäst jag ger mig där innan ni somnar allihop. Fast egentligen, om jag ska vara ärlig, så är såna här dagar inte så dumma...