Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 

militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 

Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 

De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 

strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 

runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 

på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 

fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 

 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 

 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 

Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 

Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 

stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 

Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 

tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 

Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?

 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen

Att adoptera i England

När vi berättat för våra närmaste att vi planerar att adoptera ett barn, frågar de engelska vännerna genast "vad kommer ni att få, pojke eller flicka, vilken ålder?". Den första frågan från svenskarna har istället varit "varifrån ska ni hämta barnet?"

Adoptionsprocessen här i England är ganska annorlunda mot i Sverige. Det är bara några få barn som adopteras från utlandet varje år, den stora majoriteten är inhemska adoptioner av barn som har tvångsomhändertagits då föräldrarna av olika skäl inte kan ta hand om dem. De vanligaste orsakerna är missbruk av droger och alkohol, farliga och våldsamma situationer t ex partner som misshandlar förälder och/eller barnen, samt föräldrar med någon form av förståndshandikapp eller mentala problem. Några enstaka, men väldigt få, kan vara situationer där t ex en ung ogift flicka med etnisk bakgrund (ofta indiska eller pakistanska flickor) blivit gravid och frivilligt lämnar över barnet för adoption.

Dessa bakgrunder gör att barnen som behöver adopteras ofta har både medicinska och beteenderelaterade problem. FAS,  Foetal Alcohol Syndrome (då barnet har skador av att ha utsatts för alkohol under själva graviditeten), ADHD, autismspektrat och liknande är t ex ganska vanligt och något man får ta med i beräkningen. De adopterade barnen ligger ofta efter i utvecklingen då de inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behöver. Äldre barn som kanske tillbringat ett par år med sina biologiska föräldrar kan ibland ha varit med om riktigt ruskiga saker i hemmet och givetvis påverkar detta dem för all framtid. Jag vill inte dra upp alla otäckheter, men både fysisk, psykisk och sexuell misshandel förekommer ganska ofta, barnen kan också ha vara undernärda och vanskötta av att ha fått gå konstant hungriga, i skitiga blöjor och allmän misär i veckor i sträck. Klart att det sätter sina spår och man mår ju illa av att bara tänka på det. Jag har hört talas om femåringar som smiter ut för att stjäla mat i snabbköpet och måste ta hand om sina yngre syskon för att mamma är hög.

Vissa barn tas om hand direkt från BB, om risken är stor eller om mamman redan fått andra barn omhändertagna tidigare. Biologiska föräldrar får många och långa chanser att ändra sitt beteende och sin livsstil, men det är tyvärr inte så ofta det lyckas. Barnen blir lidande och det tar lång tid innan adoptionsbeslutet kommer, eftersom myndigheterna måste testa andra utvägar. Därför är det väldigt ovanligt att en liten baby adopteras ut.

Det finns just nu ca 65.000 omhändertagna barn i England, många av dem kommer att behöva adoptivföräldrar. Många av dem är syskongrupper med två eller fler barn, ibland kan de vara så många som sju eller åtta barn från samma biologiska föräldrar. Ca 70% av alla dessa barn har omhändertagits pga misshandel och vanskötsel. Förra året adopterades endast 3.050 barn ut, medelåldern för dessa barn var 3 år och 10 månader. Bara 60 av dessa adopterade barn var under ett år gamla. Färgade barn får i genomsnitt vänta dubbelt så länge som vita barn på att adopteras.

Samtidigt nekades tusentals par chansen att adoptera, då reglerna är stenhårda och processen lång och tuff. Man kan bli nekad för att man har för litet hus, för att man hyr huset, för att man äger huset men har ett stort lån, för att man har en för stor hund, för att man feströker, för att man inte har fast jobb, för att man hade depression i tonåren, för att en avlägsen släkting har ett kriminellt förflutet, för att de anser att man inte har sörjt färdigt över att inte kunna få biologiska barn, för att man som i mitt fall inte ens prövat att bli gravid... I genomsnitt tar processen för att bli adoptivförälder 2 år och 7 månader innan barnet/barnen är hemma.

Det känns som att det är lite skevt nånstans...

Den olympiska elden

Häromdagen landade den olympiska elden på engelsk mark, och nu har den börjat sin vandring runt hela landet för att till sist landa i London för sommarolympiaden. Idag var det dags för löparna att ta elden genom norra Devon, så givetvis passade jag på att åka in till centrala Bideford för att vara med. Kändes som en riktig "once in a lifetime-grej" som jag inte ville missa.

Strax efter 10 på förmiddagen kom hela följet och tre lokala förmågor fick chansen att springa en bit med facklan. Det var över ruskigt snabbt förstås, bara några sekunder så var löparen ur sikte, men det var ändå riktigt kul att vara med och jag är glad att jag fick se det hela. Alla skolbarn i sina uniformer kantade kortegevägen, det viftades med massor av brittiska flaggor och stämningen var hög. Kände mig patriotisk :) Längst ner i inlägget hittar ni en liten videosnutt som jag filmade när han sprang förbi.

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

Familjefinnande

Nu är jag tillbaka efter min lilla bloggpaus. Det har varit full fart här, men även då jag hade massor av saker att berätta, kände jag att jag behövde smälta de senaste veckorna och bara njuta av att vi blivit godkända för adoption. Det är en väldigt speciell och ganska konstig känsla, antar att det är lite som att få reda på att man är gravid, men inte veta nedkomstdatum!

De flesta som genomgår en sk home study här fortsätter med samma socialarbetare efteråt ända tills deras barn har placerats och även för support efteråt. Men vår socialarbetare Don är frilans och genomförde därför bara vår utredning för att bli godkända. Så nu har vi fått Clare som vår kontakt, hon ska vara vår "familjefinnare" och hjälpa oss att hitta och matchas med en liten. Förhoppningsvis tar detta steg bara några månader. I segdragna fall kan det ta flera år för vissa par att få en match.

Clare kommer hit på tisdag för att träffa oss, då ska vi lära känna varann och hon ska kika runt och se hur vi bor etc. Hon har också lite mer information om några småtjejer som vi visat intresse för. Ska bli jättespännande att träffa henne och "dra igång" på riktigt. Hon vill också veta mer om vilka vi är och vad vi letar efter.

Det vi hoppas på är en flicka under två år om möjligt. Men vi är givetvis flexibla med åldern, det viktiga är att "klicket" infinner sig. Vi är öppna för etnicitet, men tror att de helst kommer att vilja placera ett vitt brittiskt barn med oss på grund av den region vi bor i. Det finns inte så många etniska minoritetsgrupper här ute på vischan, och vi tror att det kan vara lite svårare för vissa barn att hitta sig egen identitet här och det finns en större risk för mobbing etc om du "sticker ut" och är annorlunda. Kanske kan de dock vara öppna för att placera t ex ett halvbrittiskt/halveuropeiskt barn med oss då jag själv ju inte är brittisk... ? Vi kan också tänka oss ett barn med lindrigare problem, t ex vissa funktionshinder, sen i utvecklingen, risk för förståndshandikapp osv så länge det inte är för grava problem. Vi har sagt oss själva att gränsen går vid att vara förälder och inte vårdare. Men det är så svårt att veta var man ska dra gränsen för vad man själv kan klara av! Om vi hade fått ett biologiskt barn så hade vi ju inte haft denna underliga möjlighet att "välja" barn.

Det finns några websajter där lokala myndigheter kan visa upp barn som finns tillgängliga för adoption, dessa barn har de av olika anledningar inte hittat adoptivföräldrar för lokalt och de uppmuntrar därför andra att visa intresse. Vi har redan gjort några förfrågningar från en av sajterna där vi är medlemmar, och hoppas nu på att få lite mer info från Clare då hon nu personligen handskas med vårt ärende. Lite overkligt är det, nästan som att sitta på en dejtingsajt och välja ut nån man tycker verkar trevlig. Vi försöker gå på magkänslan och att det känns rätt, men man skulle ju helst vilja ta hem hela bunten...

Guy Fawkes Day

Idag firar vi igen! Knappt har alla små älvor och Draculas smockat i sig sitt lösgodis från Halloween, så är det dags för Guy Fawkes Day, även kallad Bonfire Night.

Guy (Guido) Fawkes var en upprorsman, som år 1605 försökte spränga parlamentet med hjälp av 36 kruttunnor utplacerade på strategiska ställen.

Detta firar vi nu varje 5 november genom att tända massor av majbrasor och skjuta av stora fyrverkerier. Fråga mig inte varför, men lite kul är det och man ska ju aldrig missa ett tillfälle att fira nåt... Lewis är här, och svägerskan Tracey med Lewis två kusiner Oscar och Woody kommer över ikväll, och då ska vi skjuta raketer så det står härliga till, äta hamburgare och överblivet Halloweengodis.

Dessutom vill jag också idag passa på att nämna två små jättefina tjejer som också är värda att fira! Lilla knoddan Ciara som just har fyllt hela 2 år, och våran bästaste lilla Ida, som fyller år imorgon 6 november. GRATTIS till våra finaste töser!

Regnet det bara öser ner...

Så här kul såg det ut tidigare, när jag satt på kundparkeringen vid Tesco och undrade om jag verkligen behövde fläskkotletter SÅ mycket... 14 grader och ösregn. Vad är det för jä*la augusti egentligen?? Tack och lov är det bara tre veckor kvar till vår semester i solen.


Idag är jag ganska nöjd med mig själv, eftersom jag lyckats nå mitt "helv*te också jag ska på semester och måste visa mig i bikini"-viktmål som jag satte för ett par månader sedan. Det är trevligt när den där första siffran på digitalvågen hoppar neråt ett steg... Över 2 1/2 år på LCHF och jag har fortfarande ingen längtan efter annan mat. Visst tar det längre tid för mig än för många andra att gå ner, men det går åt rätt håll sakta men säkert och kroppen hinner med :)


Här är bilder från i lördags, när vi mötte upp med Sadie efter att ha släppt av Lewis hos mamman. Vi åt lunch tillsammans och hade sedan en skön eftermiddag (i SOL för en gångs skull!) vid Basingstoke Canal, där det är så här fint.

Sadie har praktikplats under sommaren på ett nytt modernt företag, JustEat, som tillhandahåller olika restaurangers hämträttsmenyer på nätet och man kan också beställa utkörning från deras hemsida! Kul att det går så bra för henne och att hon tycker det är så intressant. Förhoppningsvis har hon några dagar ledigt innan pluggandet börjar igen, och då har hon lovat att komma ner till oss och hälsa på igen.



Mäktig och lång Alfapet-kamp hemma hos svägerskan Tracey i söndags. Jag kom tvåa. Inte så tokigt med tanke på att vinnarna svärmor och svärfar spelade som par, och särskilt inte med tanke på den lysande omgången jag hade här nedan... Andy fuskade som vanligt men det hjälpte inte. Jag slog honom ändå. Trots alla mina i:n.

Reeves Corner

Jag är så ledsen och så arg att det är svårt att formulera sig ordentligt. Igår slog de verkligen till mot Croydon med full kraft. Reeves Corner är borta. Husen på London Road har brunnit ner. Många blev hemlösa och fick fly i panik. Butikerna i närheten är trasiga och tömda.

Där brandbilen står på bilden, det är ju "min" egen lilla gata... Ca femtio meter längre ner står mitt gamla hus... om det nu står kvar efter nattens övningar, vill säga. Vid det vita huset i övre högra hörnet brukade jag stå och vänta på min tram, min spårvagn som tog mig till jobbet i Kingston.

Reeves Corner brinnande med skrämmande höga lågor visades hela kvällen och natten på Sky och BBC. En slags symbol för meningslösheten med dessa kravaller. House of Reeves, en möbelaffär, femte generationens familjeföretag sedan 1867 med många anställda som tjänar sitt levebröd där. Det motstod Blitzen under andra världskriget. Nu borta på ett par minuter för att nån idiot tyckte det var coolt att tända på. För några år sedan köpte jag vår dubbelsäng där, och tyckte det var komiskt när de envisades med att köra ut den med lastbil trots att jag pekade ut mitt hus inifrån affären...

Bilden lånade jag från Daily Mail

Idag slår de sönder Manchester.

Eländet fortsätter

Nu har dom gett sig på Croydon också. Huliganerna slår systematiskt sönder en stadsdel i taget. Stölder, bränder, misshandel och våld. Fullkomligt meningslöst. Detta har inget med rättvisa att göra, det handlar bara om själviskhet, besinningslöst och idiotiskt beteende.

Ni som hängt med här ett tag vet att jag bodde i Croydon från våren 2005 tills jag och Andy flyttade till Staines sensommaren 2007. Väldigt centralt bodde jag dessutom, alldeles runt hörnet från den stora affärsgatan. Hade jag varit kvar där nu hade jag känt mig väldigt, väldigt liten och väldigt, väldigt rädd.

Istället sitter jag ute på landsbygden i Devon och funderar på hur det går för mina före detta grannar, kollegor och för mina vänner där i krokarna. Jag känner mig ganska så trygg härute. Men väldigt, väldigt ledsen i ögat... Vart är det här landet på väg egentligen?

Puckon

Återigen dåliga nyheter från England. Tottenham brinner. En liten idiotgangster springer runt och viftar med ett vapen och skjuter en polis. Poliserna skjuter tillbaka. Då tycker folk att det är polisens fel att han dör, så då ska man starta ett upplopp?? Hur funkar man när man resonerar så?

Hela natten samlades idioter i Tottenham, satte eld på byggnader, bilar och bussar, plundrade lokala affärer, slogs och skadade 26 poliser på kuppen. Massor med oskyldiga människor har förlorat hem och levebröd bara för att ett gäng puckon låtsas att de "protesterar"

I dagens England finns det tyvärr alltför många våldsamma och egoistiska människor, som tycker att det är helt okay att ta chansen att plundra en sportaffär och få gratis gympadojor för att någon blivit skjuten. Jag har svårt att hitta logiken i det hela!

It was amazing, sa drottningen

Sådärja, då var bröllopet avklarat då! Pampigt och tjusigt precis som det ska vara, och visst var bruden jättevacker i sin spetsklänning... Alla var jättenöjda med hur fint det avlöpte. Inga terroristattacker eller bråk, bara vackra scener, glada människor som gått man ur huse för att fira och en "commoner" som i sann askungestil blev en "royal".

Tyvärr såg jag aldrig till Vickan och Daniel i vimlet, men jag såg iallafall på bilderna efteråt att hon såg lika snygg ut som vanligt.

Vi skrattade gott åt prinsessorna Beatrice och Eugenie och deras knepiga hattar. SamCam (David Camerons fru Samantha) kunde ha burit en hatt eller en elegantare klänning. Och Victoria Beckham såg absolut vråltråkig ut... med alla hennes resurser kunde hon väl fått till nåt roligare! Camilla och Kates mamma Carole var eleganta och svala, och drottning Elizabeth kan man ju inte klaga på som ser så fräsch ut trots sina 85 år. Var roligt att se att hon faktiskt log en hel del och verkade riktigt nöjd för en gångs skull!

Londons gator var fulla och jag blev lite rörd och väldigt stolt av alla brittiska flaggor och all patriotism. Visst känner jag mig iallafall till hälften engelsk efter de här åren. Andy påstår att jag är "mer engelsk än svensk" numera, och Magnus påpekade häromdagen med ett garv att jag hävde ur mig diverse svengelska uttryck som inte lät riktigt rätt. Hmm. Visst blir man påverkad av att bo i ett annat land så här länge! Men jag skulle inte vilja ändra på det, och jag skulle inte vilja gå tillbaka till att vara 100% svensk igen.

På eftermiddan blev vi uttvingade till grannarnas "street party" med barbeque och Buck's Fizz och hundar och ungar (det är tradition att ha gatufest vid såna här tillfällen) och vi stannade en stund för att visa vår goda vilja. En av dem är ett riktigt klappträ och vi har haft ett par duster med honom, så han är inte direkt vår favoritperson. Men hans fru är okay så vi höll god min, skålade för brudparet och småpratade i lämpligt antal minuter innan vi smet tillbaka in till oss och pustade ut.

(Senare på kvällen fick vi smita förbi dem för att rädda en liten babykanin som katterna släpat in i trädgården, men det är en annan historia)

Fast ändå... visst önskade jag att det här bröllopet hade varit lite mer känslosamt, att de hade kyssts ordentligt och inte bara lite hastigt, och att Kate hade vågat le lite mer precis som Victoria som stod där och sken som en sol under hela vigseln... och visst var Victoria snäppet vackrare än Kate. Och visst bölade jag som en tok förra året när min gamla idol Björn Skifs sjöng i kyrkan... men det har väl inget att göra med att jag är svensk... eller?

Spänningen stiger...

Nu är det bara "one sleep left" till vårt stora feta kungliga bröllop! Spänningen stiger... vad har hon för klänning, hur ser buketten ut, kommer det att regna eller inte... alla spekulerar. Vi har blivit upplysta om att Kate (f´låt, Catherine) INTE kommer att följa traditionen och lova att "obey" prins William. I modern anda upprepar hon vad prinsessan Diana gjorde 1981 och ordet kommer därför att uteslutas från hennes löften. Hon lovar istället att "love, comfort, honour and keep" vilket ju låter mycket trevligare!

Andy jobbar tyvärr på förmiddagen, men kollar så mycket vi hinner med under dagen. Blir smaskig LCHF-middag på kycklinggryta med fetaost och gräddyoghurt med hallon för att fira.

I övrigt har vi skrattat gott åt den här videon senaste veckan... klockren reklam från T-Mobile!

Somriga dagar

Vilken tur vi har haft med vädret senaste veckorna! Strålande solsken mestadels, och härliga temperaturer. Styvotter Sadie tajmade det bra och kom hit för en veckas påsklov och vila från universitetspluggandet. Andy hade tagit ett par dagar ledigt och vi passade på att utnyttja tiden med att åka på utflykter, slappa i trädgården, vandra på stranden... och jag och Sadie satt uppe halva nätterna och listade varor på eBay... hon har börjat med en liten eBay-shop där hon säljer en massa läckra piercingsmycken av alla de slag. Ta en titt på hennes grejer här, hon skickar även till Europa!


Mmmmmm... äta ute på favorithaket The Sunshine enligt LCHF = 3 stora skivor bacon, 3 "scrambled eggs" (äggröra) och en massa riven smält ost ovanpå. Då står man sig hela dan! Numera behöver jag bara beställa "the usual"... de tycker nog jag är lite konstig kanske, men det bjuder jag på.

Våran Carlos och grannens Rusty latar sig i solen. Vilket tufft liv de har... äta, sova, sola, jaga en mus eller två, sova lite till...

Jag och Sadie på stranden. Flip flops - check. Solglasögon - check. Sommarkläder - check. Fåniga flin - check. Får aldrig nog av vår långa vackra sandstrand och njuter varje gång jag är där!

Andy börjar bli riktigt excited över vårt stundande Royal Wedding! Flaggan har han nu satt upp i lastbilen så att alla som passerar kan beundra den...

Affärerna svämmar över av memorabilia med Kate och William och allt är förstås MYCKET smakfullt och stilrent (hmm). Just ja, vi får vi inte kalla henne Kate längre... och absolut inte Waity Katie (för att hon fick vänta så länge). Catherine ska det vara nu. Ja ja, det tar nog några år innan vi ändrat det. Kul är det iallafall med bröllop. Det blir stort firande i hela landet, gatufester, uppträdanden, fester och allmän hallabaluns. Fredagen är röd dag och de flesta är lediga så att vi kan fira ordentligt.

Känns ju lite som att jag är priviligierad, förra året firade ju vi Victoria och Daniel och nu får jag chans att fira igen!

Sammanfattning: Mars 2010

Våren var här! I början på mars tog vi en sväng till Southampton på sydkusten och hälsade på styvdotter Sadie, som nu pluggar företagande och entreprenörskap på universitet. Hon visade stolt upp sin första lilla lya, ett studentrum i något som liknar våra svenska studentkorridorer.

Hade en fin helg med henne, vi bodde över på ett hotell i närheten (studentrummet har ju inte direkt plats för övernattande gäster!), var ute och käkade, gick på puben, var ute i shoppingvimlet och kollade runt i Southampton i allmänhet.


Vädret var toppen. Här är Lewis hos oss en vecka och vi passade på att ta en sväng ner till stranden i Westward Ho! och njuta av solen... Lewis fick utlopp för en något ovanlig överskottsenergi genom att klättra runt på klipporna, leta upp gamla rostiga cykelfälgar och annat som är viktigt när man är tretton. Motionen gjorde honom gott iallafall!


Kolla in glassbilen... Hockings glass, den bästa i hela världen! Längtar redan till mars i år då den kommer tillbaka. Trots LCHF kan man väl unna sig ett par stycken små kulor per sommar...


En mulen men varm dag var vi nere vid stranden igen, den här gången med våra två "nephews" Oscar och Woody samt Andys föräldrar. Grabbarna sparkade boll och vi andra beundrade talangen och tog kort. Jag blir alltid lika hänförd över denna fantastiska vidsträckta strand, den är över tre kilometer lång och hur bred som helst när det är ebb...


Vi fick med tungt hjärta ge upp vår älskade Volvo, som tjänat oss så troget sen vi köpte den. Men en 3-liters motor och dyr bensin går inte ihop, och när det sedan var dags för besiktning var det såpass mycket som behövde göras att det inte blev lönsamt för oss att behålla den. Så vi sålde den på eBay till en Volvoentusiast i närheten och köpte istället en billig Opel Omega för att ta oss fram till nästa besiktning!

Och sedan bestämde vi oss definitivt för att det var dags för husbyte. En matkasse till och vårt lilla hus skulle förmodligen spricka i sömmarna! Började leta runt bland hyresagenturerna och efter några besvikelser fick vi fatt i en kille som flyttat ner från London några år före oss. Vi fick bra kontakt direkt, och även om vi inte fick huset vi först kollade på (nån annan hann före, och lika bra var det!) så ringde han upp ett par veckor senare och hade då precis fått in ett alldeles nybyggt hus med fyra sovrum och undrade om vi var intresserade...! Japp!!

Wow, så fräscht och så stort... jag är ju inte bortskämd med att bo i stora hus direkt. Och det var till och med en hyra som vi kunde klara av. Och ägaren hade inget emot att vi hade en katt (hmm ja det blev ju två till slut...) Inflyttning bestämdes till slutet på april, så nu var det bara att börja packa igen...

2557 dagar

Idag för sju år sedan vinkade mamma av mig på Skavsta. Vi åt pytt-i-panna med rödbetor på flygplatsen och pratade om framtiden. Jag minns hur det kändes när jag gick igenom säkerhetskontrollen. En enkelbiljett till England i näven och massor med fjärilar i magen.

Det känns som att det är länge sedan.

Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.

Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.

Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.

Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...

Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.

Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.

Och soffbordet har jag kvar.

Geografi

Ibland har jag dagar när jag tycker att många engelsmän är väääääldigt dåligt utbildade... Och vissar dagar så bevisar dom det!

Den här tjejen är med i Big Brother just nu, och visst är hon ganska näpen... men ack ack ack så korkad. Häromdagen kommenterade hon t ex att delfinvänlig tonfisk betyder att det inte är någon delfin i burken... och sedan klämde hon i med att "Sverige - ligger det nära Amerika"?

Big Brother kontrade med att ge henne en geografilektion som uppgift. Klicka på länken för 3 minuters lysande underhållning! Man blir ju lite mörkrädd, dock.

Det som kallas A Lifestyle Change

Så har det gått en vecka igen, och vilken vecka det har varit sen!

Bröllopet är bokat, det blir den 22 augusti på underbart vackra Hennickehammars Herrgård utanför Filipstad. Nära till Karlstad, nästan "hemma", och allt-på-ett-ställe organisation vilket är lättare eftersom vi inte kan fixa så mycket själva härifrån. Vigsel, middag och övernattning för dom som vill.

Inbjudningarna har gått ut, vi skrev ut dom själva på lite finare papper med hjälp av datorn. Blev ganska snyggt utan alltför stora krusiduller, om jag får säga det själv.

Vi har också bokat flygresa och extra stor hyrbil för oss två, styvsonen Lewis, Andys styvdotter Sadie och hennes bästa kompis. Puh! Dessutom måste vi åka över en sväng innan dess för att fixa hindersprövningen på skattemyndigheten så att det inte kör ihop sig dagen före bröllopet, typ.

Hennickehammar har lovat att boka en vigselförättare åt oss... glömde att be dom att hitta nån som kan dra det hela på engelska, men det får väl lösa sig! Andy sa att "bara du ger mig en liten knuff på rätt ställe så kan jag väl säga JAAAA eller I do eller nåt!"

Har hittat en klänning som jag tycker om, så den kommer jag nog att köpa. Men måste beställa en extra lång, eftersom modellen passar normallånga engelskor och inte skandinaviska amazoner som jag. Inte så värst dyr iallafall, ett riktigt fynd faktiskt.

Titta, bantartant, nu fick du en liiiiten uppdatering trots allt! ;-)

Anyway... Det omvälvande den här veckan var inte dom planerna. Eller att leta jobb. Eller gå på intervjuer. Det var ett telefonsamtal vi fick i slutet på förra veckan. Från hyresagenturen vi hyr vårt hus genom.

"Jaaaa nu vill ju Mr och Mrs XXX flytta tillbaka till England förstår ni, så dom behöver ju få tillbaka sitt hus förstås! Så dom ger er två månaders uppsägningstid, vore bra om ni kunde flytta ut till sista april då rå... Jaaaa he he så det kan bli..."

Jamen tack så j*vla mycket! Vårt älskade, slitna gamla hus som vi trivs så bra i...

På kvällen tog jag och Andy ett ordentligt snack. Vår långtidsplan har ju ett tag varit att vi ska flytta ner till Devon, i närheten av hans föräldrar och hans syrra och systersöner. Varje gång vi är där och hälsar på så känns det svårare och svårare att flänga tillbaka till kaoset som är the South East. Tempot är annorlunda i Devon, långt ifrån det "rat race" som vi är vana vid härifrån London. Vi skulle kunna skaffa en mysig liten cottage nära stranden för halva hyran som vi betalar här. Vi skulle kunna ha mindre stressiga jobb, kanske tjäna en hel del mindre men ha mycket bättre livskvalitet.

Det som har hindrat oss har varit två bra jobb, hyreskontrakt och Lewis, som fortfarande bara är tolv år och har Asperger Syndrome och därför väldigt svårt att ta förändringar av alla de slag.

Kvar har vi ett bra jobb med dålig lön, och Lewis. Vi skulle kunna be hyresagenturen att leta upp ett annat hus i närheten av det vi har. Betala tusentals kronor för att flytta några kvarter fast vi inte vill. Binda upp oss för ett års kontrakt, minst. Jag kunde fortsätta jaga välbetalda jobb i centrala London, fast jag hatar pendlingen, tröttheten, stressen och apatin. För att inte tala om attityden hos företagen jag söker jobb på. Och vi kunde flänga runt och kämpa på ett tag till.

Eller... så kunde jag söka nåt jobb i en liten trevlig butik i Devon. Andy kunde säkert jobba som chaffis på nån lokal firma. Vi kunde hyra ett billigt litet hus med gångavstånd till havet, kanske med en trädgård som Carlos kan sniffa runt i. Med bypuben och en surfshop runt hörnet, och en liten kvartersbutik där man kan köpa en pint med mjölk och the North Devon Journal och där dom stänger tidigt - för inte behöver man väl handla dygnet runt? Där folk hälsar på varann. Där man har tid. Och ork.

Kvar är Lewis. Han kommer nog inte riktigt att förstå varför. Det kommer att bli jobbigt för honom. Men han kommer väl att vänja sig efterhand. Och visst kan vi åka och hämta honom på helgerna, visst kan vi åka upp hit när han behöver oss, visst kan han komma och stanna länge på skolloven, visst måste det gå att lösa på nåt sätt? Det kan gå. Det SKA gå.

Så nu tänker vi dra, och det får bära eller brista. Devon, here we come. Det är dags nu.