torsdag, september 20, 2012

Promenad

Nu är det nästan dags. Imorgon har vi vårt möte med matchnings-panelen, då de formellt bestämmer om vi är en bra match med grynet eller inte. Det är mest en formalitet, men man ska inte ropa hej osv.

I eftermiddag åker vi upp till kommunen hon bor i, de har bokat hotell åt oss eftersom panelen är på förmiddagen och vi har ca 35 mil att åka. Jag är inte lika nervös som förra gången, men visst känns det. Ett dussin främlingar som har läst allt om oss och nu ska avgöra om vi ska tillåtas bli mamma och pappa till denna tuffa lilla tjej.

I förrgår tog jag en promenad, det var en solig sensommarkväll och luften var sval men behaglig. Jag gick uppför min vanliga kulle till en gammal kohage med knotiga träd där jag brukar stå och filosofera en stund. Det slog mig att det nog var sista gången på ett bra tag som jag kunde ta en lugn promenad på kvällen... Det är många saker som vi gör just nu som får mig att tänka så. Sista helgen tillsammans som ett par. Sista gångerna jag kan åka och handla i lugn och ro. Sista av mycket. Men snart blir det första av mycket. Och det ska bli spännande!

Imorgon efter panelen åker vi vidare upp till Stansted flygplats och sover över på hotell i närheten. Mamma kommer på lördag med eftermiddagsflyget och ska hälsa på i två veckor. Det är en ren slump att det blev precis nu innan lilltjejen kommer, vi bokade mammas resa redan i mars och nu har det ju kört ihop sig ordentligt. Vi bestämde oss för att låta bokningen vara som den var, det kommer att bli väldigt stressigt för mig men samtidigt distraherar det ju att mamma är här så jag inte längtar ihjäl mig efter första introdagen...

Det är första gången på sju år som hon kommit över till England. Senast var i Croydon 2005, och då var det bara över natten. Hon har aldrig stannat längre än tre fyra dagar. Den här gången har vi hyrt en villavagn alldeles vid havet åt henne. Vi visste ju inte i mars hur många vi skulle vara här i huset vid det här laget, och det kan vara skönt att vi alla kan få lite andrum när det är ett såpass långt besök.

Jag ser fram emot att få visa henne hur vi har det och ta med henne till alla platser som är "våra". Hon har redan tingat fish & chips dagligen, en tripp till en äkta engelsk manor house/trädgård, shoppa på Morrisons och bjuda svärisarna på middag ute.

Men just nu är det dags att packa panelkläderna och fluffa till håret. Återkommer med rapport. Håll tummarna.


torsdag, september 06, 2012

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

tisdag, september 04, 2012

Några viktiga möten

Nu börjar det kännas som att tiden går lite snabbare! Helt plötsligt är det bara ett par veckor kvar till panelen. Vi fick ett mail från vår familjefinnare Clare idag, hon hade kollat med de andra och nu är alla papper klara inför panelen och har skickats in.

Vi håller på att förbereda ett "pratande" fotoalbum där man kan spela in små meddelanden, laminerade porträttfoton av mig och Andy och så ska vi försöka filma en liten video runt huset nån dag när det är soligt. OM det är soligt. Allt detta ska lämnas över till grynet när de berättar för henne att de hittat en ny mamma och pappa. Hon vet redan att de letar, men inte att det är vi. Panelen måste klaras av först.

Mötena i torsdags gick bra men det var ganska slitigt! Som tur var erbjöd kommunen att boka hotell åt oss, så vi åkte upp kvällen innan. Tur var väl det, vi var trots detta helt slut! Kommunen grynet kommer ifrån ligger ca 35 mil bort, så det tar några timmar att ta sig dit...

Först fick vi träffa en läkare som hade tillgång till grynets journal, men hon har inga särskilda hälsoproblem så vi fick inte så mycket ny information från honom. För säkerhets skull ska de testa henne för en ärftlig blodsjukdom som den biologiska fadern påstår att han har, men det finns inga som helst bevis för att detta är sant. Han är känd för att ljuga om både det ena och de andra.

Sedan hade vi ett fikamöte med våran Clare där vi gick igenom våra kommentarer till matchningsrapporten, typ varför vi vill matchas med just vårt gryn och varför vi kan vara bra föräldrar till henne.

Efter detta fick vi träffa fostermamman i kommunhuset. Hon hade med sig massor med foton och sin laptop och visade oss, och så fick vi chans att lära känna henne och ställa en del frågor. Givetvis kom jag på alla de viktiga frågorna efteråt... Men hon var trevlig och verkar göra sitt bästa för grynet, och det är tur eftersom vi kommer att tillbringa merparten av en vecka i hennes hus under introduktionsperioden!

Sedan kom det svåraste mötet, något som inte är helt vanligt att man får möjlighet till, och som normalt endast sker efter panelen, inte före. Den biologiska mamman V. En uppriven, gråtande, rufsig, illa klädd liten kvinna som egentligen vill väl men inte har allt på plats för att kunna ta hand om sina barn. Fy vad jobbigt och känslosamt det var. Hon var så ledsen att hon nästan inte klarade av att komma in i rummet, men hon tog mod till sig och vi fick en pratstund.

Man förstår ganska snabbt varför V aldrig skulle kunna ha barnen hos sig. Maken var våldsam och kontrollerande, själv är hon väldigt svag och lättstyrd och förstår inte riktigt varför barnen tagits ifrån henne. Det finns mycket att berätta om detta men samtidigt känner jag mig lite beskyddande mot henne och vill inte lämna ut allt just nu. V är ett offer i situationen precis som barnen.

Grynets syskon bor nu hos släktingar. Hon är den enda som kommer att adopteras ut, men vi har lovat att möta upp med syskonen ett par gånger om året så att grynet kan hålla kontakten om hon vill.

Vi visade några neutrala kort på grynets sovrum, Lewis, katterna mm så hon kunde se att flickan kommer att få det bra. De tog ett foto på oss tre tillsammans som vi kan visa grynet så småningom. V hade skrivit ett brev till oss, och ett brev som grynet ska få när hon är äldre. Hon pratade mycket om hur hon inte vill flytta, för "alla barnen måste kunna hitta mig när de är äldre och kommer tillbaka för att bo med mig igen"... Vi ville inte förstöra illusionen så vi bara nickade, båda med tårar i ögonen. Hon sa också att hon tyckte vi var bra för vi såg rena ut. Hon tycker inte om folk som inte är rena. Och sedan deklarerade hon att hon tyckte att varit bra om vi skulle kunna ta ett av de äldre syskonen också.

Efter detta möte tog vi en fika med grynets socialarbetare Lisa, och hon berättade att V sagt till henne att "du hade inte kunnat hitta några bättre mänskor" och det värmde verkligen.

Som sagt, en jobbig dag, men vi är glada att vi gjorde det trots allt. Vi fick en bättre bild av en person som vi läst mycket om men inte riktigt förstod oss på. Och vi har blivit förvarnade att det blir tornadovarning när grynet flyttar in... Pratig, ivrig, påhittig, busig, krävande, full fart hela tiden, "kan själv". Någon som kan skriva ut Valium...?