Morgonpromenad

Ibland känner jag mig väldigt priviligierad som får bo i en sån vacker del av världen...

Just nu sitter jag på en av de här bänkarna och njuter av en sällsynt solig dag. Kunderna och paketen kan vänta några minuter till. 

Älskar min nya hembygd...

Längs kajen i Bideford

Lekt med lite foto-software här...

Ebb i Bideford

Taget på min morgonpromenad!

Stranden i Instow

GLAD PÅSK önskar vi alla från Devon!

Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Lewis växer upp

Idag fyller Lewis 16 år. Vad hände med den lille tio-åringen jag lärde känna??

Han firar hemma hos sin mamma idag. Imorgon åker Andy och hämtar honom och sen kan vi ha honom här i två-tre veckor eftersom han har sommarlov. Normalt följer jag med och hämtar, men den här gången ska han släpa med en jättestor teve som han ska ha i sitt rum här, så jag får inte plats i bilen!

Fast det är väl lika bra jag vänjer, när lillgrynet kommer hem så kommer jag ju inte kunna åka med varenda gång... Åtta timmar i bilen är ingen höjdare för en liten tjej direkt.

Nästa vecka kommer grynets socialarbetare och familjefinnare samt vår socialarbetare hit. De ska framförallt träffa Lewis för att lära känna honom lite innan matchningspanelen. På pappret har han ju en del problem bl a Asperger, så de måste försäkra sig om att han är okay med situationen och att han inte kommer att vara något större problem för grynet.

Veckan därpå är det tänkt att vi ska åka till dem istället, för att träffa fostermamman bl a. Sen är det inte såååå långt kvar till panelen, som är planerad till 21 september. Lustigt nog exakt på dagen ett halvår efter vår första panel då vi blev godkända som adoptivföräldrar. Det kanske låter långt, men tro mig, vi har haft tur! Vissa väntar i åratal på att bli matchade...

Jag är så stolt över vår grabb. Han har mognat otroligt mycket den senaste tiden, och jag gläds med varje litet framsteg han gör. Han har ju en hel del emot sig men har ändå utvecklats till en artig och trevlig kille som ger oss så mycket glädje när han är här! Visst blir jag trött när han inte orkar bära ut sin egen tallrik till köket eller när han lämnar en jättepöl på badrumsgolvet efter att ha klivit ur duschen för att byta låt på iPoden, men det mesta är ju faktiskt bara vanligt tonårsbeteende. Han gör så gott han kan.

Här är en av mina favoritbilder, han var 11  år när den togs. Visst är han fin?

Fyra kräftor

Idag är det en speciell dag, då en speciell liten flicka firar födelsedag. Tyvärr kan vi inte vara med, vi väntar fortfarande på officiella beslut och möten och paneler och papper av alla de slag. Men vi hoppas att hon ändå fått en fin dag hos sin fostermamma idag, med presenter och tårta... Jag är säker på att hennes fostermamma också känner det lite speciellt idag, eftersom hon nog inte kommer att ha vårt lilla gryn kvar så länge till. Hoppas vi.

Vi har ändå firat lite, med varsin bit cheesecake med tårtljus i och ett kort med Peppa Pig, som är hennes favoritfigur. Vi ska spara det för framtiden om hon nu flyttar in hos oss. Jag har också skrivit ett långt mejl till henne och skickat till henne 10 år framåt i tiden via FutureMe . Jag har beskrivit för henne hur vi känner just nu, hur vi längtar efter den dagen då hon kommer till oss, och våra förhoppningar för hennes framtid. Det var riktigt känslosamt. Jag hoppas bara att det är relevant när det dyker upp i framtiden.

Väntan är svår, men dagarna rullar ändå på i ganska bra takt. Vi har inte hört så mycket mer, förutom att de bad om mer info om Lewis. Lite om hans diagnos av epilepsi (som ju är borta nu såvitt vi vet), hans situation med systern hemma hos hans mamma och så lite info om hans skolgång. Clare mailade över våra svar till dem i förrgår. Har vi tur hör vi något mer i nästa vecka. Man får stålsätta sig!

Vill också passa på att gratta min farbror Janne och faster May-Louise, som båda fyller år den veckan. Stor kram på er! Och en liten tanke till min pappa, som skulle ha fyllt 73 i tisdags...

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 

militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 

Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 

De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 

strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 

runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 

på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 

fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 

 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 

 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 

Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 

Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 

stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 

Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 

tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 

Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?

 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.

Den olympiska elden

Häromdagen landade den olympiska elden på engelsk mark, och nu har den börjat sin vandring runt hela landet för att till sist landa i London för sommarolympiaden. Idag var det dags för löparna att ta elden genom norra Devon, så givetvis passade jag på att åka in till centrala Bideford för att vara med. Kändes som en riktig "once in a lifetime-grej" som jag inte ville missa.

Strax efter 10 på förmiddagen kom hela följet och tre lokala förmågor fick chansen att springa en bit med facklan. Det var över ruskigt snabbt förstås, bara några sekunder så var löparen ur sikte, men det var ändå riktigt kul att vara med och jag är glad att jag fick se det hela. Alla skolbarn i sina uniformer kantade kortegevägen, det viftades med massor av brittiska flaggor och stämningen var hög. Kände mig patriotisk :) Längst ner i inlägget hittar ni en liten videosnutt som jag filmade när han sprang förbi.

Väntan

So true, so true...

Kunde bara inte låta bli... :)

Flitiga fingrar

Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.



För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!

Geocaching i Bideford

Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...


Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!

Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!

Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...

The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.



Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.