Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Geocaching i Bideford

Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...


Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!

Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!

Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...

The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.



Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.

Flytande ägg

Nu skäms jag lite, för jag har varit dålig på att uppdatera bloggen igen. Det verkar som att veckorna bara rullar på och jag hinner inte riktigt med ibland. Inte för att jag är så himla upptagen och stressad, det är bara mycket att tänka på just nu.

Flytande ägg? Hmm. Andy jobbar ju för en firma som leverar produkter till bagerier mm, och ibland kommer han hem med de knepigaste grejer som han fått av nån kund. Oftast är det ju t ex ett par munkar eller en limpa (vilket gör svärisarna glada eftersom vi inte äter bröd), en stammis ger honom alltid ett par pajer varje måndag. Hans "flickor" i Chudleigh (de är allihop i pensionsåldern!) skämmer bort honom varje fredag med allehanda bakverk.

Men ibland kommer det nåt udda. Som flytande ägg i tetrapack. Tydligen använder bagerierna det för att t ex pensla bakverk eller att blanda i deg. En literförpackning motsvarar 20 medelstora ägg. Så igår kväll bakade jag lembas-bröd (LCHF) till Andys luncher, och imorse blev det scrambled eggs till frukost för mig. Inte så dumt, det smakade precis som vanligt även om det kändes lite udda att HÄLLA upp äggen...


Jag har fortsatt med min äggdeff, äter nu ägg och smör/majonnäs till frukost och kvällsmat, och en köttbit nån gång på eftermiddagen. Funkar bra. Har inte tappat så mycket mer i vikt, men det syns att kroppen stramat till sig lite. Kan se bl a i ansiktet att jag ser smalare ut. Och dessutom är det billigt att äta ägg! Just nu lever jag på ägg och Andy på vad han kan gräva fram ur frysen plus pajer som han fått på jobbet. Vi har besiktigat min bil den här veckan och det var INTE roligt. Nästan femtusen spänn gick det på. Bromsbelägg, nya däck, fåniga lampor till registreringsskylt mm och så nya track rod ends, vad det nu är... Ouch. Mamma var hygglig och hjälpte till, annars vete farao... femtusen fanns inte med i bilbudgeten för den här månaden! I eftermiddag ska vi iallafall hämta den på verkstan och sen ska det vara klart.

En god nyhet är att vår vän på sjukhus verkar ha klarat sig igenom det värsta! Han åkte på någon slags kombinerad streptokock och lunginflammation och hela hans kropp var full av infektioner. Men han har kämpat och nu tror de att han blir helt bra igen fast det kommer ju förstås att ta lång tid.

Nu ska jag ta och sätta lite fart och få de där paketen packade... det är för en gångs skull soligt och klarblå himmel, så jag tänker utnyttja det till max! Idag ligger temperaturen runt nollan och alla klagar på den arktiska kylan :) Själv funderar jag på om det är dags att ta på sig halsduken än.

En tripp till Barnstaple

Nu har vi varit in till "stora staden" Barnstaple (hela 25.000 invånare!) och shoppat loss. Det vill säga Lewis shoppade loss. Lite julpengar och presentkort hade han fått att sätta sprätt på, och konstigt nog blev det Game och Gamestation som besöktes. Vem hade kunnat ana? ;) Batman Arkham City, Call of Duty MW3 och gamla Dead Rising 2 blev dagens skörd för den lille ängeln. Plus en MW3 t-shirt. Ju mer blod och zombies desto bättre. Han och Andy är inte lättskrämda och brukar kolla typ Saw-filmerna, Final Destination och annat medan jag sitter och kurar för mig själv framför datorn. Inte min grej alls.

Själv fick jag nöja mig med en snabb runda bland hårvårdshyllorna på Boots medan Andy och Lewis följde mig i hasorna som ett litet uttråkat lämmeltåg... Det ösregnade och blåste och var allmänt miserabelt, svårt att få parkering och tjockt med folk överallt eftersom alla andra också kommit på samma idé. Men det var ändå trevligt att komma ut lite och ha en "family day out" för det blir inte av så ofta.

Häromdagen hann vi med att fira Andys födelsedag med familjen, med tårta och det gamla vanliga. Imorgon är det dags för nyårsafton och då kommer svärisarna, Tracey och pojkarna över igen. Vi har ett blygsamt (jämfört med annars) fyrverkeri som Andy ska gå lös på i vanlig ordning. Ibland undrar jag varför jag tillåter en man som önskar sig eldkastare i julklapp och som en gång satte eld på sin kusins ögonbryn att handskas med pyrotekniska mästerverk, men han är faktiskt någorlunda försiktig... Och grannens hund är döv. Som tur är.

Partytajm i Torquay

Liknelsen med Fawlty Towers igår var ju inte alldeles tokig, faktiskt... Restaurangen och baren var helt okay på hotellet, men rummen... oj oj oj. Trötta och nerslitna, stora fläckar på gardinerna, udda kakelplattor, tapeter som hade lossnat, tjocka dammlager överallt. Och den mest intressanta detaljen i vårt rum - en toalettstol som var placerad rakt framför ett stort fönster - i knähöjd, utan gardin - som vette mot gatan! Lite småkul ställe att behöva stå med rumpan bar medan man tittade på bilarna som åkte förbi utanför. Men vi tog det hela med ett gott humör och många skratt.

Det var iallafall kul att träffa en del av folket bakom namnen som jag hör saker om dagligen. De flesta var väldigt trevliga, om än något råbarkade. Jag och Andy tog det rätt lugnt, minglade lite, roade oss med vår vanliga "people watching" och satt och snackade i baren med en lagerchef och hans fru. De flesta konversationerna under kvällen bestod av tävlingen "vem har fått det värsta rummet".

Fördelen med att äta LCHF är att man blir väldigt billig i drift på parties! Två små glas vin var allt som behövdes... men å andra sidan var jag ju pigg och fräsch imorse också! Maten gick bra att anpassa, jag hade valt en krabbpaté till förrätt och sjötunga till huvudrätt, skippade färskpotatisen till och tog blandade grönsaker istället. Fast efterrätten - en ljuvlig chokladmousse med Baileys-smak - hade jag bestämt mig för att äta och njuta av, och det gjorde jag också. Nån gång ibland ska man ju "synda" lite, och igår var det faktiskt värt en smärre magknip...

Och så fick jag ju äntligen chansen att ha på mig min fina svarta klänning som jag köpte för ett tag sedan! Andy konstaterade att han definitivt hade den sexigaste frun på partyt. Men så är han ju lite partisk också. Skulle bara fattas annat :)

Två dejliga norskar och tre grabbar

Det blev julgransköp idag. Tydligen är det julgransbrist i England så det var bäst att vara ute i god tid. Själv tycker jag att julgranen ska upp nånstans runt den 22 december, inte tidigare... Två ställen hade helt slut, men på det tredje fick vi napp. Och det blev en norsk en. Som ser ut som om jag hade huggit ner den själv ute i hagen i Vålberg. Och den luktar Sverige. Tänk att det känns så hemtamt.

Fast egentligen luktar den ju fjording. Varm och go och fnysig stor fjordhäst med rimfrost i hakskägget, som gått ute i hagen hela dan och ätit gran så att alla träden är helt kala upp till ca två meters höjd. Stor och gosig Gulli som står och mumsar hö i sin box och luktar varm fjording och gran... Aaaaah *suck*

Idag blir det en julsång av Bob Dylan. Missförstå mig inte nu. Jag tycker inte om Bob Dylan. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Men den här ovanligt pigga lilla truddelutten brukar Andy envisas med att spela i bilen när vi hämtar och lämnar Lewis. (Kan även hända i juni, eftersom min käre make älskar julen och särskilt julsånger. Han tycker därför att man inte ska begränsa sig till att bara lyssna på dem en månad om året. Efter drygt 20 års erfarenhet av att jobba i butik under julhandeln är jag benägen att INTE hålla med honom.)

Anyway, sagda lilla truddelutt har tyvärr satt sig i skallen på mig och den är svår att bli av med. Så den får vara med i min adventsmusikkalender. Sedärja. Jag gillar EN sång med Bob.

Apropå sånger som sätter sig i huvudet vaknade jag imorse sjungandes på Rick Springfields Written in Rock. Mycket slumpmässigt. Har ingen aning om varför. Men jag lyssnade på den i duschen efteråt iallafall.

Drömmer mig tillbaka...

Vi åkte runt på en vulkan i Timanfaya Nationalpark

Vi badade och solade på vår lilla strand i Costa Teguise

Vi häpnade över landskapet

...och missade aldrig ett tillfälle att fika, med eller utan utsikt!

Vi åkte på ubåtssafari och såg sjunkna skatter och fiskar

och vi letade upp ett par geocachar också!

Sent omsider kommer det så en liten uppdatering efter resan... Jag kan faktiskt inte fatta att det redan är två och en halv vecka sen vi kom hem!! Vart tar tiden vägen? Och varför är det ibland så svårt att sätta sig ner och skriva några få rader när man egentligen har massor att berätta? Nu får jag faktiskt skärpa till mig.

Som ni säkert förstår av det förra blogginlägget så hade vi en alldeles fantastiskt fin resa. Allt gick så smidigt, inga förseningar eller strul eller otrevligheter. Bara lata, varma dagar med en riktig smekmånadskänsla. Vi var båda väldigt imponerade av Lanzarote och tyckte att det var mycket finare och bättre än vi hade förväntat oss. Landskapet är kargt och ödsligt men samtidigt otroligt dramatiskt, storslaget och hisnande vackert.

Vår lilla hyrbil tog oss till udda små hörn av ön som man kanske inte alltid ser. Vi "åkte vilse" med flit ibland för att upptäcka nya ställen, och trots att vi hann med en hel del så finns det fortfarande massor att utforska. Vi vill gärna åka tillbaka snart, det var något med stämningen och klimatet som tilltalar oss väldigt. Andy började snabbt fantisera om hur jag skulle kunna ha ett litet marknadsstånd och sälja smycken, medan han kunde skaffa taxi-licens eller köra buss eller nåt. Hmmm jo visst är det lätt att drömma sig bort!

Vi var på kamelsafari vid lavafälten

Vi såg hisnande vyer och vackra landskap

Vi åt en massa sånt här gott. Ge lökringarna till maken så
har man en perfekt LCHF-rätt! (Och jo, jag "syndade" lite
med några glassar för en gångs skull)

och vi bodde så här fint.

Till sist en av mina favoritbilder från resan.
Andy och receptionskatten i ett avslappnat ögonblick...

Fylla moppe

Sådärja, livet börjar återgår till den vanliga lunken igen. Blir fortfarande vansinnigt arg när jag ser sluskiga tonåringar på teve som skryter om hur många laptops de lyckades stjäla i kravallerna "för att det är ju typ regerings fel typ... de där konservativa eller vilka det nu är..." De vet inte ens vem som sitter vid makten!

Andy är på väg för att hämta Lewis. Först jobbar han ett helt natt/morgonskift, sen sätter han sig i bilen för att köra i ytterligare 6 - 8 timmar beroende på trafiken. Jag vet faktiskt inte hur han bär sig åt för att fixa det! Karln har en uthållighet av sällan skådat slag när det gäller bilkörning... Just nu är alla turister på väg åt det här hållet för sina semestrar vid kusten, så hemresan kan bli lite lång och seg bland alla husvagnar och ovana bilförare.

Lewis fyllde 15 år i förrgår. Vart tar tiden vägen?? Han var ju bara 10 häromdagen när jag och Andy träffades... Vi har köpt en sprillans ny mobil åt honom eftersom hans gamla är nåt billigt skräp från LG som hans mamma köpte och som han avskyr. Så nu ska han få en vettig modell så han kan köra Facebook och annat på. Styvmormor - min mamma - bidrar med ett läckert dödskalle-skal och några grejer som han kan ladda hem. Andy är så förväntansfull så han är som ett litet barn själv! Det är alltid så härligt att se hur han älskar att skämma bort ungarna. Om han nånsin vann en miljon på lotteri skulle vi nog inte ha ens en hundralapp kvar själva! :)

Svärmor har bestämt att vi måste ha tårta och födelsedagskalas för Lewis och har därför bjudit in sig själv och resten av familjen på söndag. Hmm. Det får bli en budgetvariant den här gången!

Ett inlägg i könsdebatten

I bilen på väg till postkontoret en eftermiddag i Devon.

Maken: Oooh, look at her, she looks a bit rough!

Jag: It's a he.

Maken: Ah. That explains it.

Be my LCHF Valentine

Idag efter jobbet kom min käre engelske man hem med en Valentines-present till mig...

Hans kommentar var:

- Well... I can't get you chocolates now that you're on the LCHF... so I thought this would be much better!!

Gissa om jag skrattade! Visst var det gulligt!!? Nu ska jag gå och steka upp dem med lite sallad och persiljesmör...

Vägarbete

Andy skrattar alltid gott när vi är ute och bilar i Sverige. Han tycker nämligen att svenska vägarbetsskyltar "look gay"... Varje gång han ser en skylt så pekar han och tjoar glatt "But LOOK how CAMP he is!!"

Och det är klart... när man jämför en engelsk som ser ut så här:


Med en svensk skylt som ser ut så här:

Så kan jag faktiskt hålla med om att den svenske arbetaren ser lite... well... femininin ut, kanske...

Och idag är det extra synd om Andy, för han har nämligen MAN FLU. Denna mystiska sjukdom, som vi kvinnor kallar "förkylning" drabbar ju alltså bara män och guuuuud vad dåliga de blir. Just nu ligger han och snarkar på soffan, med stort fluffigt täcke, fyra kuddar, temugg, alvedon, nässpray och Dirty Harry på teven. Stackars liten så svårt han har det.