Två dejliga norskar och tre grabbar

Det blev julgransköp idag. Tydligen är det julgransbrist i England så det var bäst att vara ute i god tid. Själv tycker jag att julgranen ska upp nånstans runt den 22 december, inte tidigare... Två ställen hade helt slut, men på det tredje fick vi napp. Och det blev en norsk en. Som ser ut som om jag hade huggit ner den själv ute i hagen i Vålberg. Och den luktar Sverige. Tänk att det känns så hemtamt.

Fast egentligen luktar den ju fjording. Varm och go och fnysig stor fjordhäst med rimfrost i hakskägget, som gått ute i hagen hela dan och ätit gran så att alla träden är helt kala upp till ca två meters höjd. Stor och gosig Gulli som står och mumsar hö i sin box och luktar varm fjording och gran... Aaaaah *suck*

Idag blir det en julsång av Bob Dylan. Missförstå mig inte nu. Jag tycker inte om Bob Dylan. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Men den här ovanligt pigga lilla truddelutten brukar Andy envisas med att spela i bilen när vi hämtar och lämnar Lewis. (Kan även hända i juni, eftersom min käre make älskar julen och särskilt julsånger. Han tycker därför att man inte ska begränsa sig till att bara lyssna på dem en månad om året. Efter drygt 20 års erfarenhet av att jobba i butik under julhandeln är jag benägen att INTE hålla med honom.)

Anyway, sagda lilla truddelutt har tyvärr satt sig i skallen på mig och den är svår att bli av med. Så den får vara med i min adventsmusikkalender. Sedärja. Jag gillar EN sång med Bob.

Apropå sånger som sätter sig i huvudet vaknade jag imorse sjungandes på Rick Springfields Written in Rock. Mycket slumpmässigt. Har ingen aning om varför. Men jag lyssnade på den i duschen efteråt iallafall.