onsdag, juli 25, 2012

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

torsdag, juli 12, 2012

Fyra kräftor

Idag är det en speciell dag, då en speciell liten flicka firar födelsedag. Tyvärr kan vi inte vara med, vi väntar fortfarande på officiella beslut och möten och paneler och papper av alla de slag. Men vi hoppas att hon ändå fått en fin dag hos sin fostermamma idag, med presenter och tårta... Jag är säker på att hennes fostermamma också känner det lite speciellt idag, eftersom hon nog inte kommer att ha vårt lilla gryn kvar så länge till. Hoppas vi.

Vi har ändå firat lite, med varsin bit cheesecake med tårtljus i och ett kort med Peppa Pig, som är hennes favoritfigur. Vi ska spara det för framtiden om hon nu flyttar in hos oss. Jag har också skrivit ett långt mejl till henne och skickat till henne 10 år framåt i tiden via FutureMe . Jag har beskrivit för henne hur vi känner just nu, hur vi längtar efter den dagen då hon kommer till oss, och våra förhoppningar för hennes framtid. Det var riktigt känslosamt. Jag hoppas bara att det är relevant när det dyker upp i framtiden.





Väntan är svår, men dagarna rullar ändå på i ganska bra takt. Vi har inte hört så mycket mer, förutom att de bad om mer info om Lewis. Lite om hans diagnos av epilepsi (som ju är borta nu såvitt vi vet), hans situation med systern hemma hos hans mamma och så lite info om hans skolgång. Clare mailade över våra svar till dem i förrgår. Har vi tur hör vi något mer i nästa vecka. Man får stålsätta sig!

Vill också passa på att gratta min farbror Janne och faster May-Louise, som båda fyller år den veckan. Stor kram på er! Och en liten tanke till min pappa, som skulle ha fyllt 73 i tisdags...