Börja om

Oj. Hur drar man igång en blogg igen när man inte skrivit ett enda inlägg på så länge?

Jag fick en trevlig kommentar av en svensk tjej på ett gammalt inlägg, och det fick mig att titta tillbaka. Och inse att "skriver nåt imorrn... eller nästa vecka" har helt plötsligt dragit iväg till typ tre och ett halvt år. Hur summerar man åratal i ett par inlägg? Vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Vart i hela friden tog tiden vägen?

Går det ens att pinga till samma ställen som förut? Knappast. Är det nån som läser fortfarande? Jodå, det kan jag se att det är. De flesta hittar väl hit via Google nuförtiden, det gamla gardet måste väl ha gett upp för länge sedan...

Jag läser vidare, och inser hur mycket som ändrats på den tiden. Går tillbaka något extra år. Huset vi bor i, hälsan, familjen, situationen i allmänhet... nya och gamla husdjur. Fonzie? Lemur! Eddie... och vad hände med Milly och Peggy härom veckan? Varför jobbar inte Andy längre? Varför bor vi inte kvar där vi gjorde, och var sjutton är vi nu? Hur gick det med Ungen? Herregud, det är ju så mycket som fattas!! Sliter mitt hår och inser att jag aldrig kan komma ifatt med alltihop, det får bli något slags summeringar allt eftersom.

Personerna i listan över namn som förekommer i bloggen... hälften av namnen är inte relevanta längre. En del har dragit sig undan, en del har vi bara glidit ifrån så sakteliga. Och en del har vi varit tvungna att hålla på avstånd. Och en massa nya har dykt upp istället - nya vänner och bekantskaper som vi värdesätter.

Jag inser plötsligt hur snabbt det gått, och hur mycket som ändrats. Fast kärnan är kvar. Jag, Andy, Ungen och Carlos. Vi är här. Mitt företag. De flesta i familjen. Och Devon. Alltid karga, blåsiga, ljuvliga Devon. Och idag, för en gångs skull, soliga Devon. Det är 16 grader. I'm back, baby.

Snabbsummering

Nu har vi hämtat oss efter Skitungens första Sverigeresa... Vi hann med väldigt mycket på en vecka, men stressigt blev det! Tre nätter i Uppsala hos min bästa vän Anna och hennes familj, sedan tre nätter på hotell i Karlstad och till sist två nätter hos min farbror Affen på Hammarön. Vi träffade mamma, mina farbröder och fastrar, min farmor - Skitungens gammelfarmor nästan 90 år gammal nu! - samt diverse vänner och bekanta. Jag stötte bl a oväntat ihop med min bästa gamla simmarkompis Helen som jag nog inte sett på över 20 år, det var jättetrevligt!

Vi hann med en båttur på Vänern (tack Affen!), fiska mört och braxen från bryggan, rida på ponny (tack Ida!), äta svenska kräftor och dricka nubbe (inte ungen förstås...), bada i hotellets pool flera gånger, besöka Mariebergsskogen med mormor Monica, gå på fotbollsdag med David, vara ute i skogen, ta en titt på huset i Vålberg, äta svensk pizza med vännen Magnus... Pust!

Skitungen har ju precis börjat "big school" nu och är vansinnigt stolt. Teoretiskt sett hade vi kunnat hålla tillbaka henne en termin eller ett år eftersom hon fyller så sent på skolåret. Men vi tyckte det var bättre för hennes känslomässiga trygghet att hon fick börja samtidigt som kompisarna från nursery/lekskolan!

Men de började ge hemläxa redan första veckan. Till 4-åringar!! Fast mestadels leker de, sjunger sånger och ramsor, lär sig känna igen bokstäver, springer runt på skolgården, matar guldfiskar mm. Första veckan gick hon 9-12, nästa var det samma plus skollunch så 9-12.30. Från imorgon går hon 9-15.30 (!!) Långa dagar minsann...

Ålder 4-11 är primary education, först reception och sedan year 1-6 (11 år). Sedan kommer secondary education year 7-11 (16 år) och till sist sixth form (17 år, blir 18 år från 2015). Pust. Enligt engelska myndigheter är det absolut livsviktigt för en bra utbildning att ungarna börjar supertidigt och också att de bär skoluniform hela dagarna. (Jag och min japanska vän Miki skrattar gott åt detta... Sverige och Japan har ju allmänt sett har extremt bra skolgång i båda länderna - utan detta!)

Nursery/lekskola eller inte är ju upp till var och en, men jag tycker det beror mycket på barnet. För Skitungen har det varit en livräddare. Hon har så extremt mycket energi och är så utåtriktad att hon hade blivit alldeles bindgalen av att gå hemma med mig och bli uttråkad. Hon behöver leka med jämnåriga, är van vid syskon och behöver folk ikring sig. Dessutom försöker ju jag jobba så mycket jag kan också (vilket ju inte gått så lysande med henne i hasorna i sommar hehehe)

Jag skulle heller inte stå ut med att leka 12 timmar om dagen... Fy farao vad tråkigt! Har insett att jag helt enkelt är urkass på att leka och att komma på roliga saker att göra. Alla andra mammor verkar så himla organiserade, de bakar tillsammans och målar och sjunger och läser och är allmänt kreativa... Not me. Nope.

Under sommaren har jag iallafall kört mycket aktiviteter med henne t ex soft play (inhomhuslekställen med klätterrep, rutschkanor, studsmattor och sånt), umgås med kompisar, gå till stranden, barnaktiviteter som kommunen anordnat t ex piratskattjakter, leta kryp och insekter, bygga sjömonster mm - men hon måste nästan ha nåt på gång hela dagen från morgon till kväll annars klättrar hon på väggarna. Så nu hoppas vi skolan ger henne en rejäl "brain ache" varje dag!

Midsommarafton

Här i England är det en dag som alla andra. Regnig och trist, med jobb och lekis och mataffär och möten och lakanstvätt.

Men i mitt svenska hjärta skiner solen och jag sitter i backen nere vid flaggstången och väntar på att farmor och farfar ska komma med jordgubbstårtan och punschen. Sen hissar vi flaggan, äter tårta, gungar i hammocken och njuter av sommaren hela dagen innan farmor och farfar tar med mig till Stenudden för att leka små grodorna, dansa runt midsommarstången, lyssna på folkmusiken och äta grillkorv och kanske till och med få en sockerdricka eller päronfestis, medan mamma och pappa tar båten ut på sjön med grillad kyckling och potatissallad i picknickkorgen.

Pappa och farfar är borta sedan länge, men barndomsminnena består. Någon dag ska min lilla dotter får uppleva en äkta svensk midsommar hon med. Men idag har vi istället vårt sista möte med hennes socialarbetare. Sedan är allt klart och vi kan gå vidare som vilken familj som helst. Lustigt nog är det nästan på dagen ett år sedan hon kom för att träffa oss för första gången, för att se om vi var lämpliga som ny mamma och pappa till Skitungen. Tänk så fort det har gått.

                            GLAD MIDSOMMAR på er alla!

 

GLAD PÅSK önskar vi alla från Devon!

Det lackar mot jul

Vi hämtar oss sakta men säkert från luftvägsinfektioner, hosta, vinterkräksjuka och muskelsträckningar och börjar se fram emot en lång ledig julhelg. Jag har jobbat som en idiot och varit tvungen att stänga eBay-shopen av och till ett par dagar eftersom jag inte kunde hinna med alla ordrar som kom in. Nu har det lugnat sig lite, alla julklappar är inhandlade och korten skickade.

Skitungen var hela 18 månader när hon omhändertogs. Sedan tillbringade hon ca 20 månader i fosterhem, visserligen bara ett enda ställe men det har satt sina spår eftersom fostermamman hade lite underliga ideer om hur man sköter om ett traumatiserat barn... Bl a la hon Skitungen varje kväll runt 7-snåret och sa godnatt och stängde barngrind och sovrumsdörr om henne. Så hon fick ligga i mörkret själv tills hon somnade, även om hon skrek och grät. Fostermamman hade också satt en grind in till köket så Skitungen fick inte komma in där. Vilket innebar att vi fick en treåring som inte visste vad ett kylskåp var för något och vad man har det till, eller att en spis kan bli varm och brännas, eller hur en mikro eller brödrost används...

Hon har ofta våldsamma gråt- och raseriutbrott eftersom hon sörjer alla människor hon mist, och hon är förvirrad och osäker fortfarande över vad som händer och om hon får stanna osv. Det är ganska tufft att se henne så upprörd! Men nu är det kanske ett i veckan jämfört med ett varannan dag i början, typ. Så det blir sakta men säkert bättre. Hon är envis och krävande och ska ha allt på SITT sätt. Så vi måste vara ganska principfasta och se till att hon inte "skenar iväg" och blir alldeles omöjlig. Hon kan INTE leka på egen hand alls, inte ens i fem minuter, och får panik av stängda dörrar t ex om vi vill duscha ifred. Så jag har inte en sekund mellan 7am och 9pm för mig själv, och att försöka jobba heltid under tiden pga finanserna har tagit på krafterna! Men hon är också generös, energisk, kelig, tuff och stark, otroligt smart, rolig och bedårande söt. Och jag är väldigt stolt över henne. Inatt smög hon in i vårt sovrum klockan halv två, kröp upp i sängen bredvid mig och lindade sina små mjuka barnarmar om min hals och somnade om med näsan mot min kind. Då känns det som att vi är på rätt väg! Trots allt är det ju bara två och en halv månad vi har känt henne, och hon har kommit väldigt långt på den tiden.

Jul, ja... det är ett annat kapitel. Förutom tre juldagar (svensk julafton, engelsk juldag och jul igen Boxing Day när vi hämtat Lewis!) så har vi också svärmors födelsedag idag 23 dec, min födelsedag på julafton, systersonen Oscars tjej på annandagen och sen Andy den 28 dec... Fy vad tröttsamt det blir ibland! Idag firar vi svärmor och mig ihop, och Andy och Skitungen har åkt dit redan. Jag "hade mycket att göra idag" så de fick åka i förväg. Planen är nämligen att vi ska testa att Andy lämnar henne med farmor och farfar för första gången. Bara en halvtimme medan han hämtar mig, så får vi se hur det går. Hon har ganska rejäl separationsångest så det är ett test för att se om det funkar!

Skitungen blir ganska uppjagad när hela familjen är samlad med farmor och farfar, auntie och två kusiner och flickvän till en av kusinerna. Därför blir julfirandet lite "low key" i år. Normalt firar vi svensk jul med bl a skinka, rödbetssallad, köttbullar och lite annat på julafton, bara jag och Andy, och sedan engelsk jul på juldagen. I år har jag skippat julmaten helt. Vi käkar lite festmåltid imorgon, sen avstår vi familje-jullunchen på juldagen och äter hemma istället, och åker sen till farmor och farfar på eftermiddagen. Sedan sprider vi ut paketen lite så det blir något 24, det mesta 25 och något 26 när Lewis öppnar sina. På det viset blir det lite mindre hysteriskt, hoppas vi...

Tyvärr har släkten lite svårt för att vara lågmälda när det behövs, och blir lite... errm... överentusiastiska och högljudda kan man väl säga! Kaoset leder till att Skitungen får utbrott och härdsmältor på alla sätt och vis när vi kommer hem, men dom ser de ju aldrig och vi får höra "men hon är ju så pigg och glad, hon har väl inga problem av att ha flyttat in nyligen, det går ju så bra för henne!" och så vidare. *suck* De har heller ingen större förståelse för när vi säger "inget godis idag" utan försöker truga och "bara litegrann går väl bra!". Men det funkar inte med hennes kontrollbehov, så ibland måste vi stoppa det helt och hållet i några dagar annars blir hon helt obsessive. Själv skulle jag nog gärna se en mer svensk approach att godis och chips och annat är SPECIELLT och inget man får de flesta dagar. Man tänker tillbaka på när man själv var lyrisk över att få en HEL 33cl sockerdricka på helgen...

Vi har haft tur med blöjor, faktiskt. Hon var torr dagtid när hon flyttade in, hade bara en blöja på natten. Men för ett par veckor sen testade vi utan eftersom den var torr de flesta morgnar, och det gick alldeles galant! Så hon har varit helt utan sedan dess.

Hon började nursery (lekskola) väldigt snabbt. Jag var övertygad att jag ville ha henne hemma mycket längre och funderade t o m på att hålla henne tillbaka ett år från skolan, men eftersom hon redan gått på nursery i fosterhemmet ville hon så gärna börja igen. Och vi tyckte det vore bra för henne att så snabbt som möjligt ersätta de saker och människor hon haft tidigare. Hon är enormt social och behöver folk ikring sig, och det har faktiskt gått över förväntan bra! Och det ger mig ett par timmar på morgonen att jobba, istället för att byta blöjor på babydockor... (vilket faktiskt är riktigt tråkigt.) VI har haft otrolig tur eftersom en av våra vänner driver en pre-school och erbjöd oss en plats för Skitungen där. Och personalen är toppen, ungarna goa och det ligger alldeles nära stranden...

Svenska pratar hon inte än, hon vet att jag är från ett annat land men förstår ju inte riktigt vad det är. Eftersom hon pratade så bra när hon kom, är det lite lurigare för mig att prata svenska eftersom det faller sig naturligare att svara på engelska för att inte förvirra henne. Hon kan "mamma" och "Molly hittar på" (efter en barnbok!) och det är allt hittills :) Hon vill gärna läsa Pippi men jag översätter det mesta åt henne. Det kommer så småningom, jag har inte så bråttom med det. Min mamma sjunger barnvisor på svenska för henne på telefon och Skitungen sjunger samma på engelska tillbaka. Sött!

Nu ska jag spraya håret och göra mig redo för födelsedagsfirande. Önskar er alla en riktigt god och fin jul på alla sätt och vis.

Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.

Promenad

Nu är det nästan dags. Imorgon har vi vårt möte med matchnings-panelen, då de formellt bestämmer om vi är en bra match med grynet eller inte. Det är mest en formalitet, men man ska inte ropa hej osv.

I eftermiddag åker vi upp till kommunen hon bor i, de har bokat hotell åt oss eftersom panelen är på förmiddagen och vi har ca 35 mil att åka. Jag är inte lika nervös som förra gången, men visst känns det. Ett dussin främlingar som har läst allt om oss och nu ska avgöra om vi ska tillåtas bli mamma och pappa till denna tuffa lilla tjej.

I förrgår tog jag en promenad, det var en solig sensommarkväll och luften var sval men behaglig. Jag gick uppför min vanliga kulle till en gammal kohage med knotiga träd där jag brukar stå och filosofera en stund. Det slog mig att det nog var sista gången på ett bra tag som jag kunde ta en lugn promenad på kvällen... Det är många saker som vi gör just nu som får mig att tänka så. Sista helgen tillsammans som ett par. Sista gångerna jag kan åka och handla i lugn och ro. Sista av mycket. Men snart blir det första av mycket. Och det ska bli spännande!

Imorgon efter panelen åker vi vidare upp till Stansted flygplats och sover över på hotell i närheten. Mamma kommer på lördag med eftermiddagsflyget och ska hälsa på i två veckor. Det är en ren slump att det blev precis nu innan lilltjejen kommer, vi bokade mammas resa redan i mars och nu har det ju kört ihop sig ordentligt. Vi bestämde oss för att låta bokningen vara som den var, det kommer att bli väldigt stressigt för mig men samtidigt distraherar det ju att mamma är här så jag inte längtar ihjäl mig efter första introdagen...

Det är första gången på sju år som hon kommit över till England. Senast var i Croydon 2005, och då var det bara över natten. Hon har aldrig stannat längre än tre fyra dagar. Den här gången har vi hyrt en villavagn alldeles vid havet åt henne. Vi visste ju inte i mars hur många vi skulle vara här i huset vid det här laget, och det kan vara skönt att vi alla kan få lite andrum när det är ett såpass långt besök.

Jag ser fram emot att få visa henne hur vi har det och ta med henne till alla platser som är "våra". Hon har redan tingat fish & chips dagligen, en tripp till en äkta engelsk manor house/trädgård, shoppa på Morrisons och bjuda svärisarna på middag ute.

Men just nu är det dags att packa panelkläderna och fluffa till håret. Återkommer med rapport. Håll tummarna.

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Fyra kräftor

Idag är det en speciell dag, då en speciell liten flicka firar födelsedag. Tyvärr kan vi inte vara med, vi väntar fortfarande på officiella beslut och möten och paneler och papper av alla de slag. Men vi hoppas att hon ändå fått en fin dag hos sin fostermamma idag, med presenter och tårta... Jag är säker på att hennes fostermamma också känner det lite speciellt idag, eftersom hon nog inte kommer att ha vårt lilla gryn kvar så länge till. Hoppas vi.

Vi har ändå firat lite, med varsin bit cheesecake med tårtljus i och ett kort med Peppa Pig, som är hennes favoritfigur. Vi ska spara det för framtiden om hon nu flyttar in hos oss. Jag har också skrivit ett långt mejl till henne och skickat till henne 10 år framåt i tiden via FutureMe . Jag har beskrivit för henne hur vi känner just nu, hur vi längtar efter den dagen då hon kommer till oss, och våra förhoppningar för hennes framtid. Det var riktigt känslosamt. Jag hoppas bara att det är relevant när det dyker upp i framtiden.

Väntan är svår, men dagarna rullar ändå på i ganska bra takt. Vi har inte hört så mycket mer, förutom att de bad om mer info om Lewis. Lite om hans diagnos av epilepsi (som ju är borta nu såvitt vi vet), hans situation med systern hemma hos hans mamma och så lite info om hans skolgång. Clare mailade över våra svar till dem i förrgår. Har vi tur hör vi något mer i nästa vecka. Man får stålsätta sig!

Vill också passa på att gratta min farbror Janne och faster May-Louise, som båda fyller år den veckan. Stor kram på er! Och en liten tanke till min pappa, som skulle ha fyllt 73 i tisdags...

Blött

Regn, regn och mera regn. Vore trevligt om vi kunde ha ett PAR dagar sommar iallafall!! Jag börjar bli lätt desperat.

Vårt möte förra veckan gick nog så bra som vi kunde hoppas på. Flickans socialarbetare var lite stel först, men när hon slappnade av visade hon sig vara trevlig och redig. Hon och vår familjefinnare Clare stannade i flera timmar, vi pratade igenom vår situation och varför vi vore bra för henne, socialarbetaren berättade mer om flickan och hennes personlighet och bakgrund. Vi fick också se ett par nya bilder (har bara sett en liten suddig förut) och en ny liten videosnutt. Hon är super. Kaxig och kavat med världens bredaste flin. Och jättesöt. Och jag är förstås helt opartisk.

Socialarbetaren började sedan diskutera datum och procedurer och hur logistiken för introduktionsperioden skulle kunna fungera, så det tog vi ju förstås som väldigt goda tecken! Clare ringde efteråt och sa att vi båda hade gjort väldigt bra ifrån oss och att hon tyckte att matchen lät "till och med bättre än vi kunde hoppas på" och att hon och den andra damen skulle diskutera ett möte mellan oss och fostermamman hon bor hos osv.

I onsdags fick vi ett kort mail från Clare där hon bad oss uppge några datum som skulle passa oss inom närmsta veckorna, de vill att hon och vi åker till deras kommun för att träffa fostermamman, några socialarbetare och ev lekskolan hon går till två dar i veckan (lekskola är lite tidigt tycker jag, med tanke på hur liten hon är!) Så det hela låter ju väldigt lovande, måste jag säga. Vi gillar henne båda två och även då hon är väldigt olik mig fysiskt, så kände jag starkt när jag såg videon att "det där, det kan faktiskt vara min lilla dotter"... Så håll tummarna för oss, hörni.

Imorgon bitti drar vi till Surrey för att hälsa på Lewis över helgen. Nu när han går i skolan igen kan han inte komma hit lika ofta, så vi får ta oss dit istället. Det blir en natt på hotell och så gäller det att hitta på lite sysselsättning. Vi tänkte åka till Kingston, där jag jobbade förut. Lite shopping och sånt på eftermiddan, sen ska mina två grabbar gå och se Chernobyl Diaries på bio medan jag har stämt träff med min kära gamla raring Geraldine, min tämligen eccentriska högra hand från tiden på Toko. Har inte sett henne på jättelänge och jag ser verkligen fram emot det!

Midsommar

Här har det varit fullt upp senaste veckorna. Bl a har vi firat Fars Dag (alltid lite halvjobbigt för mig eftersom den faller strax efter årsdagen av min pappas begravning) och så har vi firat Andys pappa Grahams födelsedag. Nästa år fyller han jämna 70 så då blir det nog lite extra ståhej!

Tänk att det är midsommar redan... här firar man ju inte alls, midsommar existerar inte som begrepp. Normalt brukar ju jag fixa till t ex lite sill, gravad lax och en jordgubbstårta åt mig och Andy. Nån gång har jag även bjudit in resten av släkten. Kan inte påstå att de har tagit till sig konceptet, men de har väl försökt iallafall. Det är nog inte läge att introducera Små Grodorna riktigt än...

I år blir det dock en midsommarafton som går spårlöst förbi hos oss. Imorgon eftermiddag kommer nämligen vår familjefinnare Clare och en socialarbetare från en annan kommun för att hälsa på. Kommunen har en liten flicka som vi är intresserade av, och som de tror vi kan passa att bli föräldrar till... Vi såg henne på nätet redan i april, men då Clare kontaktade dem visade de sig att de redan bokat in ett hembesök med ett lokalt par. Så vi fick lägga det åt sidan och satsa på andra istället. Men förvånande nog hörde de av sig till Clare i maj och berättade att den match de trodde att de hade inte visade sig vara så lämplig i slutändan, och var vi fortfarande intresserade?

Vi har läst flickans rapport, och hennes socialarbetare har läst vår. Mötet imorgon är för att utbyta mer information om oss och henne, och en chans för socialarbetaren att lära känna oss personligen och se om vi allihop tycker att det är en bra match. Hon kommer sedan vidarebefodra informationen till sina chefer, och så beslutar de i ett internt möte om vi ska "länkas" till flickan eller inte. Om så är fallet, blir det ytterligare ett par möten och sedan bokas en matchningspanel, liknande den panel vi fick gå till för att bli godkända.

Blir det ett ja från panelen är vi officiellt matchade, och då gör man sedan upp en intro-plan så att vi under 1 - 2 veckors tid kan lära känna flickan på plats hos hennes fosterfamilj innan hon flyttar in. Så hela processen tar flera månader, det är så löjligt mycket byråkrati...

Så huset är städat från topp till tå, gräset är nyklippt, katterna uppfluffade och en massa bråte som vi samlat på oss har fått flytta in i garaget. Om jag nu bara kunde lugna nerverna litegrann...

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 

militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 

Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 

De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 

strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 

runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 

på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 

fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 

 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 

 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 

Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 

Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 

stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 

Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 

tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 

Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?

 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

Vart tog sommaren vägen?

Det var ju meningen att det skulle bli lite varmare och trevligare framåt maj, eller...? Nu hotar de t o m med snö och minusgrader i vissa delar av landet. Näe, skärpning tack! Lite sol vill vi ha i helgen.

Bästaste Anna ska vi hämta på Heathrow imorgon, hon kommer för att hälsa på i några dagar och det ska bli såååå roligt! Vi har inte setts på ett helt år och har mycket att ta ifatt när det gäller tedrickande, tjejsnackande, glassätande och shoppande. Kanske blir några minuters adoptionssnack också... eller typ ett antal timmar om jag känner Anna rätt! Hon hjälpte oss så mycket och var en fantastisk referens för mig under själva godkännandeprocessen, det är inte många människor som känner mig så väl som hon gör.

Vi passar också på att fiska upp Lewis när vi ändå är i krokarna. Efter ett tredagars "testbesök" har han ÄNTLIGEN blivit erbjuden en plats på en specialskola, och vi är så glada att han kommer att få någon form av utbildning trots allt. Han lämnade sin gamla skola för ett par år sedan, eftersom de till slut erkände att de inte kunde hjälpa honom med skolgången. För en Aspie som han är det ofta ganska traumatiskt att gå till skolan, Aspisar blir ofta mobbade, de har svårt med höga ljudnivåer, stressar över att inte ha koll på vilket klassrum de ska var i och när, de förstår inte alltid vad som förväntas av dem och vad lärarna ber dem om. De kan ofta inte hänga med i takten på lektionerna och får rejäl ångest, magont och mental härdsmälta när det inte fungerar.

Lewis själv har fortfarande inte koll på klockan och en extremt dålig tidsuppfattning, man kan t ex inte säga till honom "kom ner till köket om tio minuter så äter vi middag" för han har ingen aning om hur länge det är... Efter en halv minut har han förmodligen glömt bort att du sa det!

Så nu passar vi på att ha honom en vecka eller två för det blir nog sista gången på ett tag som han kan komma ifrån. Det har ju varit den positiva biten av att han inte gått i skolan, att vi har kunnat ha honom här hos oss ett par veckor i sträck ibland. Men nu kommer det nog att bli helger på hotell nära honom, och veckor med oss på skolloven istället. En omställning för oss, men det känns jättebra att han har en skola att gå till.

En annan sorts Mors Dag

Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.

Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.

Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.

Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.

Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.

Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.

Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.

"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"

Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.