måndag, mars 26, 2012

En annan sorts Mors Dag

Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.

Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.

Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.

Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.

Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.

Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.

Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.

"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"

Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.

måndag, mars 19, 2012

Mammas Dag


Igår var det Mothering Sunday här i England. Vi firar på ungefär samma sätt som i Sverige. För oss innebar detta en "Sunday Carvery" dvs söndagsmiddag ute på en pub/restaurant i Westward Ho! igår eftermiddag. Andys mamma fick blommor, chokladask och gratulationskort av barn och barnbarn. Själv fick jag ett gulligt kort som Lewis och Andy fixat när han var här senast. Andy hade smusslat undan det fram till nu. Fortfarande hajar jag till när Lewis skriver "mamma" på kortet... Vem? Jag?

Lunchen tog nästan en ände med förskräckelse eftersom ingen brydde sig om att boka bord. Jag var den enda som tjatade om att detta kunde vara en bra idé, men jag blev nedröstad av hela familjen på vanligt hafsigt engelskt sätt. "Äsch då, inte ska det behövas! Vi går ut lite tidigare bara." Hmm. Glöm att få ett bord till sju personer på bästa lunchtid. Stället var smockfullt. Och nästa ställe. Och nästa. Och stället efter det. Vi började överväga att gå till vårt vanliga "greasy spoon"-café. Till sist, efter ett evigt traskande runt byn försökte vi få ett bord utomhus på det första stället (det var ju inte så fasligt kallt). Och då, som genom ett mirakel, blev ett stort bord inomhus ledigt! Nästa gång ska jag nog insistera lite mer på det där med bokning. Hela klanen verkade uppriktigt förvånade att varenda människa i norra Devon hade fått samma idé som vi att gå ut och äta lunch på Mors Dag...

Ett carvery är iallafall perfekt för en LCHFare. Det är en klassisk söndagsmiddag som består av olika sorters ugnsstekt kött t ex fläskstek, biff och skinkstek, Yorkshire puddings, ugnsstekt potatis, sås och massa grönsaker t ex broccoli, morötter, kokt vitkål med bacon, rotmos och ärter. Så för mig blev det kött, broccoli och vitkål med bacon. Och en klutt majonnäs till. Nom nom.

Förmiddagen tillbringade jag annars med att skicka in sju stycken anmälningar till en grossist-website där en säljare hade stulit mina bilder och designer och lagt upp dem som sina egna produkter! Bloody cheek. Fast lite komiskt är det ju när en grossist i Kina lovar kunden en minimiorder på 100 dussin av ett armband som jag flätat och som endast finns i 1 enda exemplar... Lycka till med den, säger jag bara! Jag har skickat in mina originalbilder, länkar till mina eBay-listningar och annat, nu ser vi fram emot deras respons där de måste bevisa att bilderna och designerna är deras egna...

torsdag, mars 15, 2012

Fettsnålt och förfärligt

Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR

Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!

Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)

Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.

Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.

måndag, mars 05, 2012

Flitiga fingrar

Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.



För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!