söndag, december 23, 2012

Det lackar mot jul

Vi hämtar oss sakta men säkert från luftvägsinfektioner, hosta, vinterkräksjuka och muskelsträckningar och börjar se fram emot en lång ledig julhelg. Jag har jobbat som en idiot och varit tvungen att stänga eBay-shopen av och till ett par dagar eftersom jag inte kunde hinna med alla ordrar som kom in. Nu har det lugnat sig lite, alla julklappar är inhandlade och korten skickade.

Skitungen var hela 18 månader när hon omhändertogs. Sedan tillbringade hon ca 20 månader i fosterhem, visserligen bara ett enda ställe men det har satt sina spår eftersom fostermamman hade lite underliga ideer om hur man sköter om ett traumatiserat barn... Bl a la hon Skitungen varje kväll runt 7-snåret och sa godnatt och stängde barngrind och sovrumsdörr om henne. Så hon fick ligga i mörkret själv tills hon somnade, även om hon skrek och grät. Fostermamman hade också satt en grind in till köket så Skitungen fick inte komma in där. Vilket innebar att vi fick en treåring som inte visste vad ett kylskåp var för något och vad man har det till, eller att en spis kan bli varm och brännas, eller hur en mikro eller brödrost används...

Hon har ofta våldsamma gråt- och raseriutbrott eftersom hon sörjer alla människor hon mist, och hon är förvirrad och osäker fortfarande över vad som händer och om hon får stanna osv. Det är ganska tufft att se henne så upprörd! Men nu är det kanske ett i veckan jämfört med ett varannan dag i början, typ. Så det blir sakta men säkert bättre. Hon är envis och krävande och ska ha allt på SITT sätt. Så vi måste vara ganska principfasta och se till att hon inte "skenar iväg" och blir alldeles omöjlig. Hon kan INTE leka på egen hand alls, inte ens i fem minuter, och får panik av stängda dörrar t ex om vi vill duscha ifred. Så jag har inte en sekund mellan 7am och 9pm för mig själv, och att försöka jobba heltid under tiden pga finanserna har tagit på krafterna! Men hon är också generös, energisk, kelig, tuff och stark, otroligt smart, rolig och bedårande söt. Och jag är väldigt stolt över henne. Inatt smög hon in i vårt sovrum klockan halv två, kröp upp i sängen bredvid mig och lindade sina små mjuka barnarmar om min hals och somnade om med näsan mot min kind. Då känns det som att vi är på rätt väg! Trots allt är det ju bara två och en halv månad vi har känt henne, och hon har kommit väldigt långt på den tiden.

Jul, ja... det är ett annat kapitel. Förutom tre juldagar (svensk julafton, engelsk juldag och jul igen Boxing Day när vi hämtat Lewis!) så har vi också svärmors födelsedag idag 23 dec, min födelsedag på julafton, systersonen Oscars tjej på annandagen och sen Andy den 28 dec... Fy vad tröttsamt det blir ibland! Idag firar vi svärmor och mig ihop, och Andy och Skitungen har åkt dit redan. Jag "hade mycket att göra idag" så de fick åka i förväg. Planen är nämligen att vi ska testa att Andy lämnar henne med farmor och farfar för första gången. Bara en halvtimme medan han hämtar mig, så får vi se hur det går. Hon har ganska rejäl separationsångest så det är ett test för att se om det funkar!

Skitungen blir ganska uppjagad när hela familjen är samlad med farmor och farfar, auntie och två kusiner och flickvän till en av kusinerna. Därför blir julfirandet lite "low key" i år. Normalt firar vi svensk jul med bl a skinka, rödbetssallad, köttbullar och lite annat på julafton, bara jag och Andy, och sedan engelsk jul på juldagen. I år har jag skippat julmaten helt. Vi käkar lite festmåltid imorgon, sen avstår vi familje-jullunchen på juldagen och äter hemma istället, och åker sen till farmor och farfar på eftermiddagen. Sedan sprider vi ut paketen lite så det blir något 24, det mesta 25 och något 26 när Lewis öppnar sina. På det viset blir det lite mindre hysteriskt, hoppas vi...

Tyvärr har släkten lite svårt för att vara lågmälda när det behövs, och blir lite... errm... överentusiastiska och högljudda kan man väl säga! Kaoset leder till att Skitungen får utbrott och härdsmältor på alla sätt och vis när vi kommer hem, men dom ser de ju aldrig och vi får höra "men hon är ju så pigg och glad, hon har väl inga problem av att ha flyttat in nyligen, det går ju så bra för henne!" och så vidare. *suck* De har heller ingen större förståelse för när vi säger "inget godis idag" utan försöker truga och "bara litegrann går väl bra!". Men det funkar inte med hennes kontrollbehov, så ibland måste vi stoppa det helt och hållet i några dagar annars blir hon helt obsessive. Själv skulle jag nog gärna se en mer svensk approach att godis och chips och annat är SPECIELLT och inget man får de flesta dagar. Man tänker tillbaka på när man själv var lyrisk över att få en HEL 33cl sockerdricka på helgen...

Vi har haft tur med blöjor, faktiskt. Hon var torr dagtid när hon flyttade in, hade bara en blöja på natten. Men för ett par veckor sen testade vi utan eftersom den var torr de flesta morgnar, och det gick alldeles galant! Så hon har varit helt utan sedan dess.

Hon började nursery (lekskola) väldigt snabbt. Jag var övertygad att jag ville ha henne hemma mycket längre och funderade t o m på att hålla henne tillbaka ett år från skolan, men eftersom hon redan gått på nursery i fosterhemmet ville hon så gärna börja igen. Och vi tyckte det vore bra för henne att så snabbt som möjligt ersätta de saker och människor hon haft tidigare. Hon är enormt social och behöver folk ikring sig, och det har faktiskt gått över förväntan bra! Och det ger mig ett par timmar på morgonen att jobba, istället för att byta blöjor på babydockor... (vilket faktiskt är riktigt tråkigt.) VI har haft otrolig tur eftersom en av våra vänner driver en pre-school och erbjöd oss en plats för Skitungen där. Och personalen är toppen, ungarna goa och det ligger alldeles nära stranden...

Svenska pratar hon inte än, hon vet att jag är från ett annat land men förstår ju inte riktigt vad det är. Eftersom hon pratade så bra när hon kom, är det lite lurigare för mig att prata svenska eftersom det faller sig naturligare att svara på engelska för att inte förvirra henne. Hon kan "mamma" och "Molly hittar på" (efter en barnbok!) och det är allt hittills :) Hon vill gärna läsa Pippi men jag översätter det mesta åt henne. Det kommer så småningom, jag har inte så bråttom med det. Min mamma sjunger barnvisor på svenska för henne på telefon och Skitungen sjunger samma på engelska tillbaka. Sött!

Nu ska jag spraya håret och göra mig redo för födelsedagsfirande. Önskar er alla en riktigt god och fin jul på alla sätt och vis.

tisdag, november 06, 2012

Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.


måndag, oktober 08, 2012

Nu är det dags!

Om mindre än 5 timmar ska vi träffa henne, vår lilla skrutta...

Igår lekte hon i parken nästan hela dagen, och under tiden tog fostermamman en massa bilder som hon skickade över till oss en i taget. Sen lånade lillan hennes iPhone, bestämde sig för att det var rätt tidpunkt att trilla omkull och mosade telefonen! Oops.

Vi är nyduschade och iordning, och ska nu strax ner till hotellrestaurangen för en rejäl full English breakfast innan det hela drar igång. Bara ett par timmar idag för att inte överväldiga henne. Och oss. Men ack så spännande. Håll tummarna hörni.

fredag, oktober 05, 2012

Nästan där

Den här förmiddagen är mina sista timmar ensam i huset på en lång lång tid... Eller ja - det är en snubbe nere i köket som inspekterar varmvattenberedaren just nu!

Andy kommer hem runt lunch, och sen är det full speed ahead. Vi förbereder de sista smågrejerna innan det stora äventyret. Ikväll sover mamma över här och inatt åker vi upp mot Stansted. Mamma har ett ganska tidigt flyg hem till Sverige. Sedan åker vi och hälsar på Lewis över helgen, sover på hotell i närheten och åker sedan upp till grynets hemstad på söndag.

Måndag morgon har vi ett planeringsmöte med socialarbetarna och sedan klockan 13 är det meningen att vi ska träffa vår dotter för första gången. Wow.

Hon vet vilka vi är nu, hon tittar varje dag på den fåniga videon vi spelat in och sitter i tevesoffan och vinkar åt oss på teven :) Hon har talat om för sin fostermamma att hon "tycker om sin nya mamma och pappa" och hon har berättat för alla hon känner att hon ska åka och bo vid havet... Fostermamman skickar foton och uppdaterar oss nästan dagligen om hur förberedelserna går på hennes sida, och vi uppdaterar om vår sida. Många diskussioner om trappgrindar, vinterkläder, frukostmat och sängdagsrutiner...

Visst är det en helt bisarr situation egentligen, men ack så spännande det är nu! Jag vet att några av er som läser har gått igenom samma sak, bl a Sophie och Inger, och ni vet ju precis hur jag känner det just nu... överlycklig och lätt panikslagen på samma gång!


onsdag, oktober 03, 2012

Veckans utflykter


Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"
Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.


Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 
kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...


Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.
Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 
det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!


Skrikhalsar!


Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 
jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 
mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av
 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 
hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)


Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 
Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.


Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 
I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!
(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)


Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 
Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 
karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.


tisdag, oktober 02, 2012

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.




torsdag, september 20, 2012

Promenad

Nu är det nästan dags. Imorgon har vi vårt möte med matchnings-panelen, då de formellt bestämmer om vi är en bra match med grynet eller inte. Det är mest en formalitet, men man ska inte ropa hej osv.

I eftermiddag åker vi upp till kommunen hon bor i, de har bokat hotell åt oss eftersom panelen är på förmiddagen och vi har ca 35 mil att åka. Jag är inte lika nervös som förra gången, men visst känns det. Ett dussin främlingar som har läst allt om oss och nu ska avgöra om vi ska tillåtas bli mamma och pappa till denna tuffa lilla tjej.

I förrgår tog jag en promenad, det var en solig sensommarkväll och luften var sval men behaglig. Jag gick uppför min vanliga kulle till en gammal kohage med knotiga träd där jag brukar stå och filosofera en stund. Det slog mig att det nog var sista gången på ett bra tag som jag kunde ta en lugn promenad på kvällen... Det är många saker som vi gör just nu som får mig att tänka så. Sista helgen tillsammans som ett par. Sista gångerna jag kan åka och handla i lugn och ro. Sista av mycket. Men snart blir det första av mycket. Och det ska bli spännande!

Imorgon efter panelen åker vi vidare upp till Stansted flygplats och sover över på hotell i närheten. Mamma kommer på lördag med eftermiddagsflyget och ska hälsa på i två veckor. Det är en ren slump att det blev precis nu innan lilltjejen kommer, vi bokade mammas resa redan i mars och nu har det ju kört ihop sig ordentligt. Vi bestämde oss för att låta bokningen vara som den var, det kommer att bli väldigt stressigt för mig men samtidigt distraherar det ju att mamma är här så jag inte längtar ihjäl mig efter första introdagen...

Det är första gången på sju år som hon kommit över till England. Senast var i Croydon 2005, och då var det bara över natten. Hon har aldrig stannat längre än tre fyra dagar. Den här gången har vi hyrt en villavagn alldeles vid havet åt henne. Vi visste ju inte i mars hur många vi skulle vara här i huset vid det här laget, och det kan vara skönt att vi alla kan få lite andrum när det är ett såpass långt besök.

Jag ser fram emot att få visa henne hur vi har det och ta med henne till alla platser som är "våra". Hon har redan tingat fish & chips dagligen, en tripp till en äkta engelsk manor house/trädgård, shoppa på Morrisons och bjuda svärisarna på middag ute.

Men just nu är det dags att packa panelkläderna och fluffa till håret. Återkommer med rapport. Håll tummarna.


torsdag, september 06, 2012

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

tisdag, september 04, 2012

Några viktiga möten

Nu börjar det kännas som att tiden går lite snabbare! Helt plötsligt är det bara ett par veckor kvar till panelen. Vi fick ett mail från vår familjefinnare Clare idag, hon hade kollat med de andra och nu är alla papper klara inför panelen och har skickats in.

Vi håller på att förbereda ett "pratande" fotoalbum där man kan spela in små meddelanden, laminerade porträttfoton av mig och Andy och så ska vi försöka filma en liten video runt huset nån dag när det är soligt. OM det är soligt. Allt detta ska lämnas över till grynet när de berättar för henne att de hittat en ny mamma och pappa. Hon vet redan att de letar, men inte att det är vi. Panelen måste klaras av först.

Mötena i torsdags gick bra men det var ganska slitigt! Som tur var erbjöd kommunen att boka hotell åt oss, så vi åkte upp kvällen innan. Tur var väl det, vi var trots detta helt slut! Kommunen grynet kommer ifrån ligger ca 35 mil bort, så det tar några timmar att ta sig dit...

Först fick vi träffa en läkare som hade tillgång till grynets journal, men hon har inga särskilda hälsoproblem så vi fick inte så mycket ny information från honom. För säkerhets skull ska de testa henne för en ärftlig blodsjukdom som den biologiska fadern påstår att han har, men det finns inga som helst bevis för att detta är sant. Han är känd för att ljuga om både det ena och de andra.

Sedan hade vi ett fikamöte med våran Clare där vi gick igenom våra kommentarer till matchningsrapporten, typ varför vi vill matchas med just vårt gryn och varför vi kan vara bra föräldrar till henne.

Efter detta fick vi träffa fostermamman i kommunhuset. Hon hade med sig massor med foton och sin laptop och visade oss, och så fick vi chans att lära känna henne och ställa en del frågor. Givetvis kom jag på alla de viktiga frågorna efteråt... Men hon var trevlig och verkar göra sitt bästa för grynet, och det är tur eftersom vi kommer att tillbringa merparten av en vecka i hennes hus under introduktionsperioden!

Sedan kom det svåraste mötet, något som inte är helt vanligt att man får möjlighet till, och som normalt endast sker efter panelen, inte före. Den biologiska mamman V. En uppriven, gråtande, rufsig, illa klädd liten kvinna som egentligen vill väl men inte har allt på plats för att kunna ta hand om sina barn. Fy vad jobbigt och känslosamt det var. Hon var så ledsen att hon nästan inte klarade av att komma in i rummet, men hon tog mod till sig och vi fick en pratstund.

Man förstår ganska snabbt varför V aldrig skulle kunna ha barnen hos sig. Maken var våldsam och kontrollerande, själv är hon väldigt svag och lättstyrd och förstår inte riktigt varför barnen tagits ifrån henne. Det finns mycket att berätta om detta men samtidigt känner jag mig lite beskyddande mot henne och vill inte lämna ut allt just nu. V är ett offer i situationen precis som barnen.

Grynets syskon bor nu hos släktingar. Hon är den enda som kommer att adopteras ut, men vi har lovat att möta upp med syskonen ett par gånger om året så att grynet kan hålla kontakten om hon vill.

Vi visade några neutrala kort på grynets sovrum, Lewis, katterna mm så hon kunde se att flickan kommer att få det bra. De tog ett foto på oss tre tillsammans som vi kan visa grynet så småningom. V hade skrivit ett brev till oss, och ett brev som grynet ska få när hon är äldre. Hon pratade mycket om hur hon inte vill flytta, för "alla barnen måste kunna hitta mig när de är äldre och kommer tillbaka för att bo med mig igen"... Vi ville inte förstöra illusionen så vi bara nickade, båda med tårar i ögonen. Hon sa också att hon tyckte vi var bra för vi såg rena ut. Hon tycker inte om folk som inte är rena. Och sedan deklarerade hon att hon tyckte att varit bra om vi skulle kunna ta ett av de äldre syskonen också.

Efter detta möte tog vi en fika med grynets socialarbetare Lisa, och hon berättade att V sagt till henne att "du hade inte kunnat hitta några bättre mänskor" och det värmde verkligen.

Som sagt, en jobbig dag, men vi är glada att vi gjorde det trots allt. Vi fick en bättre bild av en person som vi läst mycket om men inte riktigt förstod oss på. Och vi har blivit förvarnade att det blir tornadovarning när grynet flyttar in... Pratig, ivrig, påhittig, busig, krävande, full fart hela tiden, "kan själv". Någon som kan skriva ut Valium...?



fredag, augusti 24, 2012

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"
"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"
"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"
"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"
"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"
"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"
"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!
"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"
"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"
"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"
"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"
"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"
"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"
"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"
osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!



 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...
Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

fredag, augusti 10, 2012

Lewis växer upp

Idag fyller Lewis 16 år. Vad hände med den lille tio-åringen jag lärde känna??

Han firar hemma hos sin mamma idag. Imorgon åker Andy och hämtar honom och sen kan vi ha honom här i två-tre veckor eftersom han har sommarlov. Normalt följer jag med och hämtar, men den här gången ska han släpa med en jättestor teve som han ska ha i sitt rum här, så jag får inte plats i bilen!

Fast det är väl lika bra jag vänjer, när lillgrynet kommer hem så kommer jag ju inte kunna åka med varenda gång... Åtta timmar i bilen är ingen höjdare för en liten tjej direkt.

Nästa vecka kommer grynets socialarbetare och familjefinnare samt vår socialarbetare hit. De ska framförallt träffa Lewis för att lära känna honom lite innan matchningspanelen. På pappret har han ju en del problem bl a Asperger, så de måste försäkra sig om att han är okay med situationen och att han inte kommer att vara något större problem för grynet.

Veckan därpå är det tänkt att vi ska åka till dem istället, för att träffa fostermamman bl a. Sen är det inte såååå långt kvar till panelen, som är planerad till 21 september. Lustigt nog exakt på dagen ett halvår efter vår första panel då vi blev godkända som adoptivföräldrar. Det kanske låter långt, men tro mig, vi har haft tur! Vissa väntar i åratal på att bli matchade...

Jag är så stolt över vår grabb. Han har mognat otroligt mycket den senaste tiden, och jag gläds med varje litet framsteg han gör. Han har ju en hel del emot sig men har ändå utvecklats till en artig och trevlig kille som ger oss så mycket glädje när han är här! Visst blir jag trött när han inte orkar bära ut sin egen tallrik till köket eller när han lämnar en jättepöl på badrumsgolvet efter att ha klivit ur duschen för att byta låt på iPoden, men det mesta är ju faktiskt bara vanligt tonårsbeteende. Han gör så gott han kan.

Här är en av mina favoritbilder, han var 11  år när den togs. Visst är han fin?


onsdag, augusti 01, 2012

Tidens tand


Det här hittade jag på en sajt när jag letade citat...

To realise the value of ONE YEAR, ask a student who failed a grade.
To realise the value of ONE MONTH, ask a mother who has given birth to a premature baby.
To realise the value of ONE WEEK, ask the editor of a weekly newspaper.
To realise the value of ONE HOUR, ask the lovers who are waiting to meet.
To realise the value of ONE MINUTE, ask a person who just missed a train.
To realise the value of ONE SECOND, ask someone who just avoided an accident.
To realise the value of ONE MILLISECOND, ask the person who won a silver medal at the Olympics.

onsdag, juli 25, 2012

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

torsdag, juli 12, 2012

Fyra kräftor

Idag är det en speciell dag, då en speciell liten flicka firar födelsedag. Tyvärr kan vi inte vara med, vi väntar fortfarande på officiella beslut och möten och paneler och papper av alla de slag. Men vi hoppas att hon ändå fått en fin dag hos sin fostermamma idag, med presenter och tårta... Jag är säker på att hennes fostermamma också känner det lite speciellt idag, eftersom hon nog inte kommer att ha vårt lilla gryn kvar så länge till. Hoppas vi.

Vi har ändå firat lite, med varsin bit cheesecake med tårtljus i och ett kort med Peppa Pig, som är hennes favoritfigur. Vi ska spara det för framtiden om hon nu flyttar in hos oss. Jag har också skrivit ett långt mejl till henne och skickat till henne 10 år framåt i tiden via FutureMe . Jag har beskrivit för henne hur vi känner just nu, hur vi längtar efter den dagen då hon kommer till oss, och våra förhoppningar för hennes framtid. Det var riktigt känslosamt. Jag hoppas bara att det är relevant när det dyker upp i framtiden.





Väntan är svår, men dagarna rullar ändå på i ganska bra takt. Vi har inte hört så mycket mer, förutom att de bad om mer info om Lewis. Lite om hans diagnos av epilepsi (som ju är borta nu såvitt vi vet), hans situation med systern hemma hos hans mamma och så lite info om hans skolgång. Clare mailade över våra svar till dem i förrgår. Har vi tur hör vi något mer i nästa vecka. Man får stålsätta sig!

Vill också passa på att gratta min farbror Janne och faster May-Louise, som båda fyller år den veckan. Stor kram på er! Och en liten tanke till min pappa, som skulle ha fyllt 73 i tisdags...

fredag, juni 29, 2012

Blött

Regn, regn och mera regn. Vore trevligt om vi kunde ha ett PAR dagar sommar iallafall!! Jag börjar bli lätt desperat.

Vårt möte förra veckan gick nog så bra som vi kunde hoppas på. Flickans socialarbetare var lite stel först, men när hon slappnade av visade hon sig vara trevlig och redig. Hon och vår familjefinnare Clare stannade i flera timmar, vi pratade igenom vår situation och varför vi vore bra för henne, socialarbetaren berättade mer om flickan och hennes personlighet och bakgrund. Vi fick också se ett par nya bilder (har bara sett en liten suddig förut) och en ny liten videosnutt. Hon är super. Kaxig och kavat med världens bredaste flin. Och jättesöt. Och jag är förstås helt opartisk.

Socialarbetaren började sedan diskutera datum och procedurer och hur logistiken för introduktionsperioden skulle kunna fungera, så det tog vi ju förstås som väldigt goda tecken! Clare ringde efteråt och sa att vi båda hade gjort väldigt bra ifrån oss och att hon tyckte att matchen lät "till och med bättre än vi kunde hoppas på" och att hon och den andra damen skulle diskutera ett möte mellan oss och fostermamman hon bor hos osv.

I onsdags fick vi ett kort mail från Clare där hon bad oss uppge några datum som skulle passa oss inom närmsta veckorna, de vill att hon och vi åker till deras kommun för att träffa fostermamman, några socialarbetare och ev lekskolan hon går till två dar i veckan (lekskola är lite tidigt tycker jag, med tanke på hur liten hon är!) Så det hela låter ju väldigt lovande, måste jag säga. Vi gillar henne båda två och även då hon är väldigt olik mig fysiskt, så kände jag starkt när jag såg videon att "det där, det kan faktiskt vara min lilla dotter"... Så håll tummarna för oss, hörni.

Imorgon bitti drar vi till Surrey för att hälsa på Lewis över helgen. Nu när han går i skolan igen kan han inte komma hit lika ofta, så vi får ta oss dit istället. Det blir en natt på hotell och så gäller det att hitta på lite sysselsättning. Vi tänkte åka till Kingston, där jag jobbade förut. Lite shopping och sånt på eftermiddan, sen ska mina två grabbar gå och se Chernobyl Diaries på bio medan jag har stämt träff med min kära gamla raring Geraldine, min tämligen eccentriska högra hand från tiden på Toko. Har inte sett henne på jättelänge och jag ser verkligen fram emot det!

torsdag, juni 21, 2012

Midsommar

Här har det varit fullt upp senaste veckorna. Bl a har vi firat Fars Dag (alltid lite halvjobbigt för mig eftersom den faller strax efter årsdagen av min pappas begravning) och så har vi firat Andys pappa Grahams födelsedag. Nästa år fyller han jämna 70 så då blir det nog lite extra ståhej!

Tänk att det är midsommar redan... här firar man ju inte alls, midsommar existerar inte som begrepp. Normalt brukar ju jag fixa till t ex lite sill, gravad lax och en jordgubbstårta åt mig och Andy. Nån gång har jag även bjudit in resten av släkten. Kan inte påstå att de har tagit till sig konceptet, men de har väl försökt iallafall. Det är nog inte läge att introducera Små Grodorna riktigt än...

I år blir det dock en midsommarafton som går spårlöst förbi hos oss. Imorgon eftermiddag kommer nämligen vår familjefinnare Clare och en socialarbetare från en annan kommun för att hälsa på. Kommunen har en liten flicka som vi är intresserade av, och som de tror vi kan passa att bli föräldrar till... Vi såg henne på nätet redan i april, men då Clare kontaktade dem visade de sig att de redan bokat in ett hembesök med ett lokalt par. Så vi fick lägga det åt sidan och satsa på andra istället. Men förvånande nog hörde de av sig till Clare i maj och berättade att den match de trodde att de hade inte visade sig vara så lämplig i slutändan, och var vi fortfarande intresserade?

Vi har läst flickans rapport, och hennes socialarbetare har läst vår. Mötet imorgon är för att utbyta mer information om oss och henne, och en chans för socialarbetaren att lära känna oss personligen och se om vi allihop tycker att det är en bra match. Hon kommer sedan vidarebefodra informationen till sina chefer, och så beslutar de i ett internt möte om vi ska "länkas" till flickan eller inte. Om så är fallet, blir det ytterligare ett par möten och sedan bokas en matchningspanel, liknande den panel vi fick gå till för att bli godkända.

Blir det ett ja från panelen är vi officiellt matchade, och då gör man sedan upp en intro-plan så att vi under 1 - 2 veckors tid kan lära känna flickan på plats hos hennes fosterfamilj innan hon flyttar in. Så hela processen tar flera månader, det är så löjligt mycket byråkrati...

Så huset är städat från topp till tå, gräset är nyklippt, katterna uppfluffade och en massa bråte som vi samlat på oss har fått flytta in i garaget. Om jag nu bara kunde lugna nerverna litegrann...


onsdag, juni 06, 2012

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 
militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 
Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 
De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 
strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 
runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 
på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 
fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 
 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 
 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 
Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 
Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 
stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 
Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 
tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 
Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?
 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.



lördag, juni 02, 2012

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen


tisdag, maj 29, 2012

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.




torsdag, maj 24, 2012

Att adoptera i England


När vi berättat för våra närmaste att vi planerar att adoptera ett barn, frågar de engelska vännerna genast "vad kommer ni att få, pojke eller flicka, vilken ålder?". Den första frågan från svenskarna har istället varit "varifrån ska ni hämta barnet?"

Adoptionsprocessen här i England är ganska annorlunda mot i Sverige. Det är bara några få barn som adopteras från utlandet varje år, den stora majoriteten är inhemska adoptioner av barn som har tvångsomhändertagits då föräldrarna av olika skäl inte kan ta hand om dem. De vanligaste orsakerna är missbruk av droger och alkohol, farliga och våldsamma situationer t ex partner som misshandlar förälder och/eller barnen, samt föräldrar med någon form av förståndshandikapp eller mentala problem. Några enstaka, men väldigt få, kan vara situationer där t ex en ung ogift flicka med etnisk bakgrund (ofta indiska eller pakistanska flickor) blivit gravid och frivilligt lämnar över barnet för adoption.

Dessa bakgrunder gör att barnen som behöver adopteras ofta har både medicinska och beteenderelaterade problem. FAS,  Foetal Alcohol Syndrome (då barnet har skador av att ha utsatts för alkohol under själva graviditeten), ADHD, autismspektrat och liknande är t ex ganska vanligt och något man får ta med i beräkningen. De adopterade barnen ligger ofta efter i utvecklingen då de inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behöver. Äldre barn som kanske tillbringat ett par år med sina biologiska föräldrar kan ibland ha varit med om riktigt ruskiga saker i hemmet och givetvis påverkar detta dem för all framtid. Jag vill inte dra upp alla otäckheter, men både fysisk, psykisk och sexuell misshandel förekommer ganska ofta, barnen kan också ha vara undernärda och vanskötta av att ha fått gå konstant hungriga, i skitiga blöjor och allmän misär i veckor i sträck. Klart att det sätter sina spår och man mår ju illa av att bara tänka på det. Jag har hört talas om femåringar som smiter ut för att stjäla mat i snabbköpet och måste ta hand om sina yngre syskon för att mamma är hög.

Vissa barn tas om hand direkt från BB, om risken är stor eller om mamman redan fått andra barn omhändertagna tidigare. Biologiska föräldrar får många och långa chanser att ändra sitt beteende och sin livsstil, men det är tyvärr inte så ofta det lyckas. Barnen blir lidande och det tar lång tid innan adoptionsbeslutet kommer, eftersom myndigheterna måste testa andra utvägar. Därför är det väldigt ovanligt att en liten baby adopteras ut.

Det finns just nu ca 65.000 omhändertagna barn i England, många av dem kommer att behöva adoptivföräldrar. Många av dem är syskongrupper med två eller fler barn, ibland kan de vara så många som sju eller åtta barn från samma biologiska föräldrar. Ca 70% av alla dessa barn har omhändertagits pga misshandel och vanskötsel. Förra året adopterades endast 3.050 barn ut, medelåldern för dessa barn var 3 år och 10 månader. Bara 60 av dessa adopterade barn var under ett år gamla. Färgade barn får i genomsnitt vänta dubbelt så länge som vita barn på att adopteras.

Samtidigt nekades tusentals par chansen att adoptera, då reglerna är stenhårda och processen lång och tuff. Man kan bli nekad för att man har för litet hus, för att man hyr huset, för att man äger huset men har ett stort lån, för att man har en för stor hund, för att man feströker, för att man inte har fast jobb, för att man hade depression i tonåren, för att en avlägsen släkting har ett kriminellt förflutet, för att de anser att man inte har sörjt färdigt över att inte kunna få biologiska barn, för att man som i mitt fall inte ens prövat att bli gravid... I genomsnitt tar processen för att bli adoptivförälder 2 år och 7 månader innan barnet/barnen är hemma.

Det känns som att det är lite skevt nånstans...

måndag, maj 21, 2012

Den olympiska elden

Häromdagen landade den olympiska elden på engelsk mark, och nu har den börjat sin vandring runt hela landet för att till sist landa i London för sommarolympiaden. Idag var det dags för löparna att ta elden genom norra Devon, så givetvis passade jag på att åka in till centrala Bideford för att vara med. Kändes som en riktig "once in a lifetime-grej" som jag inte ville missa.

Strax efter 10 på förmiddagen kom hela följet och tre lokala förmågor fick chansen att springa en bit med facklan. Det var över ruskigt snabbt förstås, bara några sekunder så var löparen ur sikte, men det var ändå riktigt kul att vara med och jag är glad att jag fick se det hela. Alla skolbarn i sina uniformer kantade kortegevägen, det viftades med massor av brittiska flaggor och stämningen var hög. Kände mig patriotisk :) Längst ner i inlägget hittar ni en liten videosnutt som jag filmade när han sprang förbi.






måndag, maj 14, 2012

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

fredag, maj 04, 2012

Vart tog sommaren vägen?

Det var ju meningen att det skulle bli lite varmare och trevligare framåt maj, eller...? Nu hotar de t o m med snö och minusgrader i vissa delar av landet. Näe, skärpning tack! Lite sol vill vi ha i helgen.

Bästaste Anna ska vi hämta på Heathrow imorgon, hon kommer för att hälsa på i några dagar och det ska bli såååå roligt! Vi har inte setts på ett helt år och har mycket att ta ifatt när det gäller tedrickande, tjejsnackande, glassätande och shoppande. Kanske blir några minuters adoptionssnack också... eller typ ett antal timmar om jag känner Anna rätt! Hon hjälpte oss så mycket och var en fantastisk referens för mig under själva godkännandeprocessen, det är inte många människor som känner mig så väl som hon gör.

Vi passar också på att fiska upp Lewis när vi ändå är i krokarna. Efter ett tredagars "testbesök" har han ÄNTLIGEN blivit erbjuden en plats på en specialskola, och vi är så glada att han kommer att få någon form av utbildning trots allt. Han lämnade sin gamla skola för ett par år sedan, eftersom de till slut erkände att de inte kunde hjälpa honom med skolgången. För en Aspie som han är det ofta ganska traumatiskt att gå till skolan, Aspisar blir ofta mobbade, de har svårt med höga ljudnivåer, stressar över att inte ha koll på vilket klassrum de ska var i och när, de förstår inte alltid vad som förväntas av dem och vad lärarna ber dem om. De kan ofta inte hänga med i takten på lektionerna och får rejäl ångest, magont och mental härdsmälta när det inte fungerar.

Lewis själv har fortfarande inte koll på klockan och en extremt dålig tidsuppfattning, man kan t ex inte säga till honom "kom ner till köket om tio minuter så äter vi middag" för han har ingen aning om hur länge det är... Efter en halv minut har han förmodligen glömt bort att du sa det!

Så nu passar vi på att ha honom en vecka eller två för det blir nog sista gången på ett tag som han kan komma ifrån. Det har ju varit den positiva biten av att han inte gått i skolan, att vi har kunnat ha honom här hos oss ett par veckor i sträck ibland. Men nu kommer det nog att bli helger på hotell nära honom, och veckor med oss på skolloven istället. En omställning för oss, men det känns jättebra att han har en skola att gå till.

torsdag, april 26, 2012

Mötet med Clare

Hurra, det är torrt idag! Vädret har varit ruskigt - vi fick motsvarande en hel månads regn på ett dygn... Men idag verkar det ha lättat lite och jag är glad att min stackars karl inte kommer hem och ser ut som en dränkt katt.

Mötet med familjefinnaren Clare i förrgår gick jättebra. Hon är riktigt trevlig och verkar "på hugget" och organiserad. Hon ställde många frågor för att lära känna oss bättre, och vi gick igenom en lång lista med olika situationer och vad vi kände att vi skulle tacka ja respektive nej till. Inte alldeles enkelt. Vi har gjort detta tidigare, men nu när vi börjat titta på barns profiler känns det mer verkligt. Bl a så frågar det om vi kan tänka oss ett barn med Downs, med HIV, med CP-skada, som blivit sexuellt eller fysiskt misshandlat (tyvärr vanligare än man tror), ett barn där förälder har förståndshandikapp, ett barn från en etnisk minoritet, ett barn där föräldrarna har lovats direkt kontakt (korta personliga möten med barnet någon gång om året) efter adoptionen... många olika saker att ta ställning till men vi är förvånande överens om det mesta.

Hon hade med sig en full rapport om en av "våra" flickor som hon fått från flickans socialarbetare, och han var mycket intresserad av oss. Tyvärr visade rapporten att hon kommer att ha mycket större problem både fysiskt och mentalt än vi tidigare informerats om, så med sorg i hjärtat sa vi ifrån att vi inte kan gå vidare med henne. Ett par andra småttingar som vi frågat om har adoptivföräldrar på gång, så de är ute ur bilden. Men man får vara glad för deras skull, det betyder ju att de är mycket efterlängtade och är på väg till en bra familj!

Clare tycker iallafall om vår stil - att vi är aktiva och inte sitter och väntar på en match utan letar själva och är med och har åsikter. Hon vill att vi ska fortsätta att kontakta henne så fort vi hittar en profil som vi tycker verkar intressant, och hon följer då upp direkt och kontaktar barnets socialarbetare. Det hjälper henne då hon vet redan från början att vi har ett intresse för just det barnet. Härligt med någon som är entusiastisk och får saker och ting att hända!

Nu ska jag ta och se om jag kan fiska fram den stackars mus som sitter och gömmer sig från katterna i garderoben i hallen. Carlos får hålla sig till Whiskas till lunch istället för rå gnagare.

söndag, april 22, 2012

Familjefinnande

Nu är jag tillbaka efter min lilla bloggpaus. Det har varit full fart här, men även då jag hade massor av saker att berätta, kände jag att jag behövde smälta de senaste veckorna och bara njuta av att vi blivit godkända för adoption. Det är en väldigt speciell och ganska konstig känsla, antar att det är lite som att få reda på att man är gravid, men inte veta nedkomstdatum!

De flesta som genomgår en sk home study här fortsätter med samma socialarbetare efteråt ända tills deras barn har placerats och även för support efteråt. Men vår socialarbetare Don är frilans och genomförde därför bara vår utredning för att bli godkända. Så nu har vi fått Clare som vår kontakt, hon ska vara vår "familjefinnare" och hjälpa oss att hitta och matchas med en liten. Förhoppningsvis tar detta steg bara några månader. I segdragna fall kan det ta flera år för vissa par att få en match.

Clare kommer hit på tisdag för att träffa oss, då ska vi lära känna varann och hon ska kika runt och se hur vi bor etc. Hon har också lite mer information om några småtjejer som vi visat intresse för. Ska bli jättespännande att träffa henne och "dra igång" på riktigt. Hon vill också veta mer om vilka vi är och vad vi letar efter.

Det vi hoppas på är en flicka under två år om möjligt. Men vi är givetvis flexibla med åldern, det viktiga är att "klicket" infinner sig. Vi är öppna för etnicitet, men tror att de helst kommer att vilja placera ett vitt brittiskt barn med oss på grund av den region vi bor i. Det finns inte så många etniska minoritetsgrupper här ute på vischan, och vi tror att det kan vara lite svårare för vissa barn att hitta sig egen identitet här och det finns en större risk för mobbing etc om du "sticker ut" och är annorlunda. Kanske kan de dock vara öppna för att placera t ex ett halvbrittiskt/halveuropeiskt barn med oss då jag själv ju inte är brittisk... ? Vi kan också tänka oss ett barn med lindrigare problem, t ex vissa funktionshinder, sen i utvecklingen, risk för förståndshandikapp osv så länge det inte är för grava problem. Vi har sagt oss själva att gränsen går vid att vara förälder och inte vårdare. Men det är så svårt att veta var man ska dra gränsen för vad man själv kan klara av! Om vi hade fått ett biologiskt barn så hade vi ju inte haft denna underliga möjlighet att "välja" barn.

Det finns några websajter där lokala myndigheter kan visa upp barn som finns tillgängliga för adoption, dessa barn har de av olika anledningar inte hittat adoptivföräldrar för lokalt och de uppmuntrar därför andra att visa intresse. Vi har redan gjort några förfrågningar från en av sajterna där vi är medlemmar, och hoppas nu på att få lite mer info från Clare då hon nu personligen handskas med vårt ärende. Lite overkligt är det, nästan som att sitta på en dejtingsajt och välja ut nån man tycker verkar trevlig. Vi försöker gå på magkänslan och att det känns rätt, men man skulle ju helst vilja ta hem hela bunten...


måndag, mars 26, 2012

En annan sorts Mors Dag

Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.

Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.

Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.

Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.

Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.

Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.

Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.

"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"

Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.

måndag, mars 19, 2012

Mammas Dag


Igår var det Mothering Sunday här i England. Vi firar på ungefär samma sätt som i Sverige. För oss innebar detta en "Sunday Carvery" dvs söndagsmiddag ute på en pub/restaurant i Westward Ho! igår eftermiddag. Andys mamma fick blommor, chokladask och gratulationskort av barn och barnbarn. Själv fick jag ett gulligt kort som Lewis och Andy fixat när han var här senast. Andy hade smusslat undan det fram till nu. Fortfarande hajar jag till när Lewis skriver "mamma" på kortet... Vem? Jag?

Lunchen tog nästan en ände med förskräckelse eftersom ingen brydde sig om att boka bord. Jag var den enda som tjatade om att detta kunde vara en bra idé, men jag blev nedröstad av hela familjen på vanligt hafsigt engelskt sätt. "Äsch då, inte ska det behövas! Vi går ut lite tidigare bara." Hmm. Glöm att få ett bord till sju personer på bästa lunchtid. Stället var smockfullt. Och nästa ställe. Och nästa. Och stället efter det. Vi började överväga att gå till vårt vanliga "greasy spoon"-café. Till sist, efter ett evigt traskande runt byn försökte vi få ett bord utomhus på det första stället (det var ju inte så fasligt kallt). Och då, som genom ett mirakel, blev ett stort bord inomhus ledigt! Nästa gång ska jag nog insistera lite mer på det där med bokning. Hela klanen verkade uppriktigt förvånade att varenda människa i norra Devon hade fått samma idé som vi att gå ut och äta lunch på Mors Dag...

Ett carvery är iallafall perfekt för en LCHFare. Det är en klassisk söndagsmiddag som består av olika sorters ugnsstekt kött t ex fläskstek, biff och skinkstek, Yorkshire puddings, ugnsstekt potatis, sås och massa grönsaker t ex broccoli, morötter, kokt vitkål med bacon, rotmos och ärter. Så för mig blev det kött, broccoli och vitkål med bacon. Och en klutt majonnäs till. Nom nom.

Förmiddagen tillbringade jag annars med att skicka in sju stycken anmälningar till en grossist-website där en säljare hade stulit mina bilder och designer och lagt upp dem som sina egna produkter! Bloody cheek. Fast lite komiskt är det ju när en grossist i Kina lovar kunden en minimiorder på 100 dussin av ett armband som jag flätat och som endast finns i 1 enda exemplar... Lycka till med den, säger jag bara! Jag har skickat in mina originalbilder, länkar till mina eBay-listningar och annat, nu ser vi fram emot deras respons där de måste bevisa att bilderna och designerna är deras egna...

torsdag, mars 15, 2012

Fettsnålt och förfärligt

Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR

Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!

Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)

Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.

Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.

måndag, mars 05, 2012

Flitiga fingrar

Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.



För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!

tisdag, februari 28, 2012

Geocaching i Bideford

Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...


Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!



Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!



Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...


The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.



Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.