fredag, april 24, 2009

Karln är ledig

...han är officiellt singel, alltså. Vi har haft möte med en karl på kommunen/rådhuset för att få ett intyg, motsvarande hindersprövning, på att Andy är singel och kan gifta sig med mig. En massa detaljer skulle fyllas i, plats, tid och datum för vigseln, personuppgifter om mig och honom osv.

Liiiite pinsamt blev det ju när Andy fick frågan "Och hur gammal är du?" Han stirrade blankt framför sig i fem sekunder, och vände sig sen till mig och frågade "Hur gammal är jag nu igen??"

Jag fick le mitt allra vackraste "nej-då-jag-är-inte-alls-nån-visumsökande-illegal-invandrare-som-betalat-en-årslön-för-att-han-ska-gifta-sig-med-mig-så-jag-får-stanna-i-landet" leende och svarade iskallt "43", varpå Andy kontrade "Jaså? Jag trodde jag var 42..."

onsdag, april 22, 2009

Okay...

...det kanske inte var världens bästa ide´att ställa ljusstaken ute i den smällheta inglasningen...

tisdag, april 21, 2009

Inte för att jag vill skryta, men...

...hur är vädret hos ER? :-) Har fått höra på flera håll att det är dags att ta av vinterdäcken i Sverige - själva jobbar vi på solbrännan i shorts och flip-flops...

Jodå, vi har faktiskt palmer också...


Vår fantastiska strand som är över tre kilometer lång...
Får man verkligen ha det SÅ bra?


Vi sprang på syster Tracey, Oz och Woody på "the green" och Andy var inte sen med att hoppa in och spela fotboll. Totalt regelvidriga manövrar på alla kanter, som ni själva kan se... Själv föredrog jag att sätta mig på en filt och njuta av den värmande solen.

(Klicka på bilderna för förstoring)

torsdag, april 16, 2009

Carlos Houdini

Ibland när man har haft en lång slitig dag i trädgården med diverse klättrande på staket och tak så blir man så väldigt, väldigt trött...

onsdag, april 15, 2009

Uppdatering

Mamma klagade på mig tidigare. Jag har varit slö och inte uppdaterat bloggen. Jag erkänner, jag är skyldig! Dagarna rinner iväg, och jag tror att anledningen till att jag inte skrivit så mycket är att det är egentligen så himla mycket att skriva om att jag inte vet var jag ska börja...

T ex skulle jag vilja skriva om hur bilen pajade mitt på motorvägen bara några mil från London när vi skjutsade hem Lewis. Hur vi fick hjälp av fyra olika bilbärgare, och blev bärgade hela vägen tillbaka till Devon - via Southampton - och kom hem halv fem på morgonen. Efter tolv timmar. Fast tur i oturen, det finns en Volvohandlare i Barnstaple någon mil bort, som kunde fixa hem reservdelar på bara nån dag. Och så fick vi en check på £25 av bärgarna, AA, eftersom vi fick vänta så länge och behövde köpa nåt att äta...

Och så skulle jag kunna berätta om hur mycket smidigare det var att registrera sig hos en husläkare i Westward Ho jämfört med Staines. I Staines fick vi boka tid för att få boka en tid. Vi fick gå dit två gånger med olika papper. Vi var tvungna att visa upp flera olika bevis på var vi bodde, typ räkningar och hyreskontrakt. Körkort. Pass. Vi blev snästa åt. I Westward Ho knallade vi in, fyllde i ett formulär och lämnade det i receptionen. Klart.

Fär att inte tala om arbetsförmedlingen! De har inte ens en säkerhetsvakt här, ha ha ha... bara ett gäng vänliga små tanter som tycker att det är såååå trevligt att man flyttat hit.

Eller så kunde jag nämna att vi tittade in hos kommunen idag för att boka tid för ett "certificate of no impediment" åt Andy. Det är den engelska motsvarigheten till hindersprövning. Vi gifter oss den 22 augusti. Den 20 maj - tre månader före bröllopet - åker vi till Sverige för att ansöka om hindersprövning. Den gäller i fyra månader. Den engelska gäller ett år i England, men bara fyra månader i Sverige. Det tar 21 dagar att få den, så vi måste ansöka ungefär en månad före resan i maj. Andy har nu bokat ett besök för ansökan den 22 april. Vilket är på dagen fyra månader före bröllopet. Vilket är exakt så länge som pappret är giltigt. Så det kan ju bli lite tajt, om inte allt flyter på som det ska...

Det är underbart att bo här. Tempot är annorlunda, folk är lugnare och mer saktmodiga. Saker får ta lite tid. Men samtidigt behöver man sällan vänta länge. Det är inga köer på posten och banken. Personalen är inte så stressad och tjurig. Man får alltid en parkeringsplats utanför mataffären utan att behöva köra runt som en idiot i tio minuter.

Och det är billigt. Maten. Bensinen. Att gå på bio. Att äta ute. Att handla pryttlar till huset. Att parkera. Häromdagen köpte vi en cappucino och en kopp te. Killen ville ha £1.70, drygt 20 kronor. Jag var tvungen att fråga om det var för bägge. Och det var det.

Men jag ska inte tjata om allt det där. Istället ska jag lägga in några bilder från när vi åkte till vackra och pittoreska kuststaden Bude i Cornwall häromdagen.







(Klicka på bilderna för förstoring)

torsdag, april 02, 2009

Hemma.


Möblerna är på plats. Nästan alla lådorna är uppackade. Vi har köpt två nya garderober på IKEA i Bristol och monterat ihop dem. Idag blir det en sväng till tippen och en sväng till Traceys garage för att lagra lite överblivet - huset är ju ganska litet så fast vi rensat fick inte allt plats. Men kanske behöver man inte två likadana grytor i samma storlek framme. Och en jättestor wok. Och dubbla pajformar. Och extra gardiner. Och kanske behöver man inte sätta upp varenda tavla. Det går bra ändå!

Hela familjen stormade in första dan strax efter flyttbilen anlänt, och sen har det varit fullt ställ hela veckan. I sin iver att hjälpa till verkade dom inte riktigt förstå att jag vill packa upp mina böcker SJÄLV... de måste stå i en viss ordning i bokhyllan, ju. Och att jag föredrar att svärmor INTE bestämmer var mina tallrikar ska vara. Suck. Men ibland får man bita ihop och få det överstökat, även om min lilla OCD-personlighet får sig ett spel av att upptäcka att pärmarna står upp-och-ner i bokhyllan. Aaaaargh!!

Nu har det börjat lugna ner sig, och jag har haft några små ögonblick som är sådär lite speciella. Som t ex när jag åkte ner till den lokala kvartersbutiken för att köpa nåt, kom ut ur butiken och plötsligt blev stående halvvägs till bilen. Sniffade i luften. Det luktade tång. Och salt. "Vad märkligt, det luktar hav", tänkte jag förundrat. Innan jag kopplade. Havet var 100 meter bort. Jag har bara inte vant mig än.