T ex skulle jag vilja skriva om hur bilen pajade mitt på motorvägen bara några mil från London när vi skjutsade hem Lewis. Hur vi fick hjälp av fyra olika bilbärgare, och blev bärgade hela vägen tillbaka till Devon - via Southampton - och kom hem halv fem på morgonen. Efter tolv timmar. Fast tur i oturen, det finns en Volvohandlare i Barnstaple någon mil bort, som kunde fixa hem reservdelar på bara nån dag. Och så fick vi en check på £25 av bärgarna, AA, eftersom vi fick vänta så länge och behövde köpa nåt att äta...
Och så skulle jag kunna berätta om hur mycket smidigare det var att registrera sig hos en husläkare i Westward Ho jämfört med Staines. I Staines fick vi boka tid för att få boka en tid. Vi fick gå dit två gånger med olika papper. Vi var tvungna att visa upp flera olika bevis på var vi bodde, typ räkningar och hyreskontrakt. Körkort. Pass. Vi blev snästa åt. I Westward Ho knallade vi in, fyllde i ett formulär och lämnade det i receptionen. Klart.
Fär att inte tala om arbetsförmedlingen! De har inte ens en säkerhetsvakt här, ha ha ha... bara ett gäng vänliga små tanter som tycker att det är såååå trevligt att man flyttat hit.
Eller så kunde jag nämna att vi tittade in hos kommunen idag för att boka tid för ett "certificate of no impediment" åt Andy. Det är den engelska motsvarigheten till hindersprövning. Vi gifter oss den 22 augusti. Den 20 maj - tre månader före bröllopet - åker vi till Sverige för att ansöka om hindersprövning. Den gäller i fyra månader. Den engelska gäller ett år i England, men bara fyra månader i Sverige. Det tar 21 dagar att få den, så vi måste ansöka ungefär en månad före resan i maj. Andy har nu bokat ett besök för ansökan den 22 april. Vilket är på dagen fyra månader före bröllopet. Vilket är exakt så länge som pappret är giltigt. Så det kan ju bli lite tajt, om inte allt flyter på som det ska...
Det är underbart att bo här. Tempot är annorlunda, folk är lugnare och mer saktmodiga. Saker får ta lite tid. Men samtidigt behöver man sällan vänta länge. Det är inga köer på posten och banken. Personalen är inte så stressad och tjurig. Man får alltid en parkeringsplats utanför mataffären utan att behöva köra runt som en idiot i tio minuter.
Och det är billigt. Maten. Bensinen. Att gå på bio. Att äta ute. Att handla pryttlar till huset. Att parkera. Häromdagen köpte vi en cappucino och en kopp te. Killen ville ha £1.70, drygt 20 kronor. Jag var tvungen att fråga om det var för bägge. Och det var det.
Men jag ska inte tjata om allt det där. Istället ska jag lägga in några bilder från när vi åkte till vackra och pittoreska kuststaden Bude i Cornwall häromdagen.
(Klicka på bilderna för förstoring)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar