Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.

Mötet med Clare

Hurra, det är torrt idag! Vädret har varit ruskigt - vi fick motsvarande en hel månads regn på ett dygn... Men idag verkar det ha lättat lite och jag är glad att min stackars karl inte kommer hem och ser ut som en dränkt katt.

Mötet med familjefinnaren Clare i förrgår gick jättebra. Hon är riktigt trevlig och verkar "på hugget" och organiserad. Hon ställde många frågor för att lära känna oss bättre, och vi gick igenom en lång lista med olika situationer och vad vi kände att vi skulle tacka ja respektive nej till. Inte alldeles enkelt. Vi har gjort detta tidigare, men nu när vi börjat titta på barns profiler känns det mer verkligt. Bl a så frågar det om vi kan tänka oss ett barn med Downs, med HIV, med CP-skada, som blivit sexuellt eller fysiskt misshandlat (tyvärr vanligare än man tror), ett barn där förälder har förståndshandikapp, ett barn från en etnisk minoritet, ett barn där föräldrarna har lovats direkt kontakt (korta personliga möten med barnet någon gång om året) efter adoptionen... många olika saker att ta ställning till men vi är förvånande överens om det mesta.

Hon hade med sig en full rapport om en av "våra" flickor som hon fått från flickans socialarbetare, och han var mycket intresserad av oss. Tyvärr visade rapporten att hon kommer att ha mycket större problem både fysiskt och mentalt än vi tidigare informerats om, så med sorg i hjärtat sa vi ifrån att vi inte kan gå vidare med henne. Ett par andra småttingar som vi frågat om har adoptivföräldrar på gång, så de är ute ur bilden. Men man får vara glad för deras skull, det betyder ju att de är mycket efterlängtade och är på väg till en bra familj!

Clare tycker iallafall om vår stil - att vi är aktiva och inte sitter och väntar på en match utan letar själva och är med och har åsikter. Hon vill att vi ska fortsätta att kontakta henne så fort vi hittar en profil som vi tycker verkar intressant, och hon följer då upp direkt och kontaktar barnets socialarbetare. Det hjälper henne då hon vet redan från början att vi har ett intresse för just det barnet. Härligt med någon som är entusiastisk och får saker och ting att hända!

Nu ska jag ta och se om jag kan fiska fram den stackars mus som sitter och gömmer sig från katterna i garderoben i hallen. Carlos får hålla sig till Whiskas till lunch istället för rå gnagare.

Nu var det ju meningen...

...att jag skulle använda det där ljustältet till mina produktbilder. Men jag kanske kan vänta nån timme. Eller fyra.

Ägg-deff

Det har varit en lite tuff period, faktiskt. Så ni får ursäkta att jag inte bloggat så flitigt. Det började på nyårsnatten, när en släkting till mig sprang för att hinna med en buss, halkade och hamnade under bussen. Jag kände henne inte personligen, men blev ändå ganska tagen över att en fin ung tjej - bara 20 år och med hela livet framför sig - ska försvinna på ett sånt onödigt och tragiskt sätt.

Sen var det Mozart. Han var ju också mammas sista husdjur, hon säger nu att hon inte ska skaffa några fler och det måste kännas tomt och tråkigt för henne nu.

En olycka kommer ju sällan ensam. Strax efter nyår togs en väldigt nära vän till Andys familj in på sjukhus, han dök jättesnabbt och för några dagar sen trodde de inte han skulle överleva natten... Han hänger fortfarande med, men han är över 70 och det är lite skört just nu så vi vet inte hur det går.

Ägg-deffen då? Jo. Själv tyckte jag att jag var jätteduktig över jul matmässigt, jag syndade inte och det "värsta" jag åt var lite mörk choklad och jordnötter. Och några skedar hemmagjord rödbetssallad. Men fy när jag ställde mig på vågen den 27 dec, då blev det fakir direkt! Några vattenkilon släppte snabbt men jag vill tillbaka där jag var i somras, så jag bestämde mig för att köra en äggdeff för första gången.

För er oinvigda kan jag berätta att äggdeff är en slags "hardcore" LCHF-variant, när man bara äter ägg och fett. Inget för nybörjare, utan mera nåt man kan ta till för att kicka igång viktnedgången om man stått still ett tag. Så i en hel vecka körde jag 4 ägg och ca 30 gram smör, 3 gånger om dagen. Inget annat. Kändes konstigt i början och det blev lite halvtråkigt, men samtidigt var det lite skönt för det tog bort min fokus på maten och jag koncentrerade mig på annat. Behövde ju inte fundera på vad jag skulle ha till middag osv. Det blev hårdkokta ägg och krämig äggröra för det mesta. Snabbt och smidigt.

De första fyra dagarna gick jag ner 2,2 kilo, och stod sedan still resten av veckan så kroppen hann ifatt. Är jättenöjd med det. Magen mådde bra och jag var inte särskilt hungrig heller. Blev jag sugen på kvällen tog jag ett ägg till. Enkelt. Nu är jag på dag nio, och har bytt ut ett mål om dagen mot vanlig strikt LCHF. Igår blev det en stor fläskkotlett, idag blev lunchen en tonfiskburk med majonnäs. Mycket trevligare med lite variation! Så här kan jag nog köra ett tag.

Varför ägg, undrar ni? Jo, ägg är väldigt nyttiga, har en bra protein/fettbalans och innehåller precis allt din kropp behöver förutom C-vitamin. Det löser man lätt med en bit gul paprika.

Mozart

På hösten för drygt tio år sedan förlorade både jag och mamma våra katter inom loppet av ett par veckor. All kattmat vi hade kvar kunde vi ju inte ge till varandra, så vi åkte till djurhemmet i Karlstad för att skänka bort den. När vi var där pratade vi med en trevlig dam om alla våra katter genom åren, och hon frågade om inte jag kunde tänka mig att vara fosterhem nån gång eftersom de får in katter som måste hållas i "karantän" några veckor efter vaccinationer mm. Jag svarade att de ju alltid kunde höra av sig om de behövde hjälp.

Strax före jul det året ringde de från djurhemmet och undrade om jag kunde se efter en liten kattkille över jul och nyår. De skulle hämta honom igen i början på januari. Jag vet inte vad jag inbillade mig - att jag skulle kunna ha en katt i mitt liv några veckor och sedan lämna tillbaka honom? Gud så korkad. Men jag skulle ju inte ha nån katt just då...

Han dök upp hemma hos mig, tuff och modig men väldigt, väldigt snäll. Stor och långbent, med en liten "smutsfläck" på sidan om nosen och stora fladdermusöron. Den första natten hoppade han upp i min säng och rullade belåtet ihop sig mot mina ben. Sen var det kört. På julaftonen tog jag med honom hem till mamma, och vi hade en jättefin jul tillsammans alla tre. Han sprang som en tok upp och ner i hennes trappa och jagade foliebollar och piprensare och jag vet inte vad. Det visade sig att han var en hejare på att apportera.

De ringde från katthemmet i januari och sa käckt att
-"Nu kommer vi snart och hämtar honom så du får lite lugn och ro!"
-"Eeehh... ööööööhh...hmm...jo fast...
Damen suckade.
-"Ja ja. Vi förlorar många bra fosterhem på det viset"

Året därpå flyttade jag till England, och mamma var snabb att ta över vårdnaden. Hon och Mozart har haft många fina stunder sen dess. Vi tävlade alltid lite om hans kärlek. Jag minns den gången jag var och hälsade på, och låg i gästrummet och surade för att han inte kommit in till mig och sovit. Medan mamma låg uppe i sitt sovrum och surade över att han var så snabb att överge henne när jag var där. På morgonen upptäckte vi att kraken suttit instängd i tvättstugan hela natten... Så går det när man är nyfiken!

Han var väldigt modig, väldigt duktig, väldigt busig och väldigt väluppfostrad. Vanans makt gör att jag fortfarande, efter elva år, viker in täcket under fötterna när jag sover för han brukade bita mig i tårna när han ville busa. Han var också så skötsam att han till och med gick till sin kattlåda när han behövde hulka upp en hårboll, istället för att göra det på finaste mattan som de flesta katter. Han kunde sitta och stirra in i ens själ med sina stora vackra ögon utan att blinka.

Det senaste året har han varit sjuk och successivt blivit klenare, och inatt blev det för mycket för en liten tapper kille att kämpa emot. Jag är så tacksam för alla år han har hållt mamma sällskap. Det kommer att bli tomt. Men, som sagt, vi skulle ju bara ha honom över jul och nyår... Vi specificerade ju bara inte hur många.

Impad

Ikväll regnar det. Surprise surprise!

Idag åkte jag till vår veterinärklinik för att köpa avmaskningstabletter och lite annat till katterna. De hade inte den storlek på förpackning som jag var ute efter, och då erbjöd den trevliga receptionisten att hon skulle fixa fram från en närliggande klinik i samma kedja och sedan komma förbi hemma hos oss och lämna grejerna när hon passerade på väg hem från jobbet.

Mycket riktigt. Vid sextiden dök hon upp på trappen, med alla tabletter och också med en stor påse gratis kattmatsprover som hon gav mig efter att ha gullat med Carlos på alla fyra. Det, mina damer och herrar, kallar jag kundservice! *applåderar*

De senaste dagarna, enligt Carlos och Princess...

Tog det lite lugnt.

Tog det lite lugnt.

Ute på spännande äventyr... nästan.

Tog det lite lugnt.

Tog det lite lugnt.

Livet är tufft när man är katt i familjens H:s hushåll.

Nästan midsommar!

I år blir det lugnt... inget särskilt firande eftersom Andy jobbar och sedan hämtar Lewis. Hmm... skrev jag inte det sist också? Nu har tiden rasat iväg igen. Ska skaffa hem lite laxfilé och några färska bär så blir det lite LCHF-midsommar av det. Tyvärr har det inte blivit någon tur till IKEA på sistone, så jag har ingen sillburk eller svensk ost hemma, men det får gå ändå!

Inget superspännande har väl hänt på sistone. Vädret har varit ganska uruselt, regn och blåst varenda dag. Affärerna är sega just nu, sommarn står för dörren och folk har väl inte råd att spendera en massa extra. Dagarna har gått in en jämn lunk.

Fast en positiv sak iallafall - vi har äntligen kommit till skott och bokat vår bröllopsresa! Hmm nåja, bara två år för sent... men det var ju så mycket andra utgifter runt bröllopet. Mamma deklarerade tidigare i våras att hon ville bjuda oss på en semester, och det nappade vi ju tacksamt på. Så det blir två härliga veckor på Lanzarote i september. Ser verkligen fram emot det, det är ju också faktiskt Andys och min första riktiga semesterresa tillsammans! Hittills har det bara varit turer till Sverige.

I helgen firade vi Andys pappas födelsedag, av en slump var det i år också Fars Dag här på samma dag så vi firade lite extra. Tänkte en del på min egen pappa också, det är ju fem år sedan han gick bort nu.


Men var är det med engelsmän och deras "puddings"?? Hur många efterrätter behöver man egentligen på en familjemiddag? I söndags had svärmor fixat SEX stycken efterrätter PLUS födelsedagstårta. Herregud... Vi var ju bara fem vuxna och två barn. Och jag kunde ju ändå bara äta lite bär och grädde...

Woody hade fått en luftballong som karlarna bestämde sig för att testa. Det gick ju sisådär... Den kom aldrig ens upp i luften utan "sömmarna" revs upp och det blev platt fall innan det ens började. Men tanken var ju god iallafall.

Och det vore bra om någon kunde tala om för den där röda katten att han faktiskt inte bor här... Fast visst är dom söta alla tre. Helledudane.

Mest jobb

Här sitter jag mitt i natten och försöker få skallen att fungera så jag kan skriva nåt vettigt... Vad märkligt det är egentligen, ibland har jag så många saker som jag vill berätta på bloggen, och andra gånger - som idag - försöker man förtvivlat komma på en enda intressant sak som har hänt, fast det har gått två veckor sen senaste bloggposten. Hmm.

Då ska vi se.

Andy har varit förkyld igen. Han jobbar nog för hårt för det mesta, stackarn.

Ett hotell i Bideford där vi bor brann ner natten till igår. Pyroman anhållen. Det är det mest spännande som hänt här på flera år, tror jag!

Princess kom inknallandes med en levande fågel för en liten stund sen. Det blev ett väldigt jagande och extremt mycket fjädrar i gästrummet innan fågeln hamnade på rätt sida fönsterglaset igen. Annars är katternas favorit just nu små baby-vildkaniner. Vi har räddat de flesta, Andy lyckades till och med återuppliva en liten stackare, men ett par stycken har strukit med. Jag får med jämna mellanrum knata upp längs gatan för att släppa ut en liten harpalt, inlindad i en kökshandduk, på säkert avstånd från katterna!

Jag jobbar på som vanligt. Det har varit extremt lugnt på säljfronten och det frustrerar mig. Jag vill ha mycket att göra!! Håller just nu på att omdirigera och maximera mina listningar på eBay och Tradera så att jag jag får ut bästa exponering av varorna. Jag har tagit bort i stort sett alla engelska matvaror från Tradera... smycken och makeup blandat med efterrätter och chokladbitar blir en förbryllande kombination så det känns bättre att strömlinjeforma litegrann. Dessutom har jag också tagit bort allt UTOM matvaror och godis från webshopen. Mycket enklare att hålla isär de olika grejerna nu, för att inte tala om marknadsföringen!

Dessutom håller jag på med att göra en liten kollektion av smycken som damen på mitt postkontor (som är inrymt i en liten presentbutik) ska sälja över sommaren när vi har mycket lättlurade turister här :) Det blir lite fräscha sommarfärger med glaspärlor bl a, plus en "surfkollektion" - trä, snäckskal, läder... När det är klart är det att lägga upp en shop på Facebook som får bli nästa projekt. Och så ska jag anstränga mig för att Twittra lite mer... Lägg gärna till zilverbiz om du håller hus på Twitter!

På fredag hämtar Andy Lewis som vanligt. Och på lördag har vi bjudit in kusinerna Oz och Woody på en "sleep-over" så då blir det hela huset fullt av ungar... Jag misstänker att Xboxen kommer att lida av överhettning.

Se där ja. Skallen funkade. Blir kanske inget Nobelpris i litteratur av det hela. Men ändå.

Tre mot en

Jag är faktiskt glad att jag inte är den stackars musen som Carlos alldeles nyss släpade in... den har optimistiskt nog klämt sig in mellan Andys arbetskängor, i ett lite fåfängt försök att få de tre mus-ketörerna (ser ni vad vitsig jag var där!) att tappa intresset och ge upp... snacka om att inte ha någon chans! Till och med grannens röda katt har bestämt sig för att hjälpa till.

Grannens katt har förresten kommit på att det är ju jättesmidigt att komma in till oss när husse/matte slänger ut honom. Perfekt katthus här ju - fullt med smaskig mat (inga billiga skitmärken heller, för då matvägrar våra små kräsna odjur), mjuka sängar och mysiga stolsdynor överallt, polare att jaga runt och två stycken tvåbeningar som kliar och klappar. Vi lyfter ut honom typ åtta gånger om dagen, men han går bara raka vägen runt huset och smiter in genom kattluckan igen...

Och påminn mig nästa gång vi ska köpa persienner att vi ska satsa på rejäla sådana i trä. INTE snåla och köpa nån j**la tunn plast! *suck*

Sammanfattning: April 2010

April blev en månad som mest bestod av flyttförberedelser. Försök att att packa ihop möbler och prylar som tidigare fyllde ett normalstort hus, som sedan klämts in i något liknande en svensk sommarstuga. Fast mindre, typ. Under tiden måste hushållet fungera smidigt och du måste kunna sprida ut alla dina företagsgrejer över hela huset utan att ställa till nån oreda. Pust. Varje dag räknade vi ner till flyttdagen med ivrig förväntan.

Kändes lite som "here we go again". Jag räknade ut att jag under min tid i England (sedan hösten 2002) flyttat sammanlagt 7 gånger. På 7 1/2 år. Urk. Nu kändes det som att det vore skönt att faktiskt rota sig lite och kanske stanna ett par år iallafall!

Sadie kom på besök några dagar, och vi hade tur med vädret och fick en riktigt fin helg. Här är vi uppe bland sanddynerna vid stranden i Westward Ho! alldeles bredvid en golfbana som måste ha en av de bättre utsikterna i världen.

I mitten på april var vädret så här ljuvligt, och vi tog en tur till Hartland Point. Där finns en gammal fyr, någon slags arméinstallation, vrakrester från ett skepp som gick på grund på 80-talet, och en vidunderlig utsikt...

Fåren var tämligen oberörda av sin tjusiga omgivning. Vi däremot njöt av solen, åt en glass och vandrade runt bland klipporna.

Här ser man den lilla fyren långt nere. Där bodde fyrvaktaren med hela sin familj under många generationer. Något ensligt, kanske?

Och så här fin utsikt har vi från trädgården i nya huset! Det blev inflyttning i slutet av april, och jag bara ääälskar vyn över floden... kan stå och stirra ut genom fönstret i timmar, känns det som. Mer bilder från huset kommer i maj-summeringen.

Flytten gick bra, det struligaste var faktiskt att få dit katterna! Vi dividerade fram och tillbaka, och bestämde oss för att flytta oss själva tillsammans med katterna dagen före möblemanget, så att de skulle slippa värsta stöket. Alltså knöt vi fast vår dubbelmadrass på biltaket och vinglade dit med den på eftermiddan.

När det sedan blivit mörkt jagade vi fatt i katterna (betydligt lättare sagt än gjort!) och petade in Carlos i transportlådan och Princess i en flyttkartong. Jag tog Carlos, Andy tog Princess, vi hystade in dem i varsin bil och körde i sporrsträck till nya huset. Carlos klagade lite men det var inga problem. När vi kom fram klev jag ur bilen och hojtade till Andy "You guys okay?" varpå han nickade åt bilen till och svarade "hmm beror på vad du menar med okay..." Fastklistrad i bakrutan sitter en vilt stirrande Princess. Tydligen hade hon utan pardon slitit sönder lådan och klättrat ur redan när vi svängde ut från parkeringen...

Men det var ingen fara, så fort vi fått fatt i henne och kånkat in henne i nya sovrummet spatserade hon orädd runt och inspekterade alla vinklar och vrår. Carlos, däremot, var inte lika kaxig utan tillbringade de första timmarna inkrupen under vårt täcke...

Sammanfattning: Februari 2010

Tänkte lite snabbt sammanfatta en månad i taget under året som gått, så att ni kan hänga med i svängarna!

Februari var inte nån särskilt spännande månad. Jag jobbade a*slet av mig för att börja bygga upp min lilla onlinebusiness. Under januari hade jag lagt ut lite varor på prov på Tradera, och det blev en riktig rivstart! Så jag började successivt bygga upp ett varulager där, en del smycken och kosmetika men framför allt engelskt godis och en del matvaror.


Det blev snabbt ganska populärt och jag fick fullt sjå, började fundera så smått på att skaffa en liten webshop för att kunna erbjuda mera.

Dessutom körde jag på för fullt på eBay, la upp så mycket varor jag kunde komma över och det kunde vara lite av varje! Smyckena förstås, men även saker som DVD, CD, böcker, babykläder, kuriosa...

Hade väldigt roligt med allt detta, och det var fortfarande en stor lättnad att slippa ifrån mitt gamla jobb. Efterhand insåg jag hur dåligt jag hade mått under de månader jag jobbade där, och jag var glad att jag tagit beslutet att gå i förtid. Det visade sig att den mammalediga fd chefen inte tänkte komma tillbaka (tur för henne, eftersom disciplinära åtgärder väntade pga hennes beteende under tiden hon var borta. Hon snackade skit, spred rykten och gick bakom ryggen på mig och företagsledningen var därför INTE imponerad...) och därför fick min "högra hand" ta över. Hon halkade s a s in på ett bananskal och har väl inte haft det så lätt och inte gjort så värst bra ifrån sig. Hon är ganska ung och oerfaren och inte redo att vara chef över någon. Den sista tjejen (som var jätteduktig) ur "min" personal har nu precis slutat, så nu har hon ingen kvar av det gamla gardet... Så det kan bli.

Anyway, förutom detta var det väl en lugn månad. Vi började definitivt växa ur vårt lilla mini-hus, särskilt med mig staplandes matvaror, kartonger, smyckeslådor, bubbelpåsar, pärmar och gud vet vad i varenda rum... Enkelglas i fönstren är inte det bästa alternativet för en snöig. våt och kall vinter. Och vi fick mögel på väggarna pga fukten. Yuk. Så vi började fundera på något större. Dålig tajming som vanligt, eftersom inkomsten var minst sagt osäker! Men det har väl aldrig hindrat oss...

Vår lilla "fripassagerare" Princess bodde kvar. Vi hade fått tag i ett telefonnummer och tagit kontakt med hennes s.k. ägare i slutet på januari och förklarat att hon var hos oss hela tiden. Kvinnan svarade att "jag kanske kollar efter henne imorrn eller nåt". Vilken entusiasm!! En eftermiddag kom en grabb över och frågade om vi hade hans katt. Princess hörde honom, tog sig en titt och FLYDDE ur huset i vild panik. Han sprang efter henne, skrikandes i högan sky. Hon kom tillbaks halv tre på morgonen, mycket mycket vaksamt och försiktigt... det tog flera dagar innan hon var lugn och trygg igen.

Efter det lät vi henne stanna. Det var ganska uppenbart vem hon ville bo hos, och de hörde aldrig av sig igen... Så hon är fortfarande här. Trygg och välmående, avgudad och adored av både oss och Carlos. Precis som det ska vara.