tisdag, oktober 02, 2012

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.




Inga kommentarer: