Morgonpromenad

Ibland känner jag mig väldigt priviligierad som får bo i en sån vacker del av världen...

Just nu sitter jag på en av de här bänkarna och njuter av en sällsynt solig dag. Kunderna och paketen kan vänta några minuter till. 

Älskar min nya hembygd...

Längs kajen i Bideford

Lekt med lite foto-software här...

Ebb i Bideford

Taget på min morgonpromenad!

Stranden i Instow

Det lackar mot jul

Vi hämtar oss sakta men säkert från luftvägsinfektioner, hosta, vinterkräksjuka och muskelsträckningar och börjar se fram emot en lång ledig julhelg. Jag har jobbat som en idiot och varit tvungen att stänga eBay-shopen av och till ett par dagar eftersom jag inte kunde hinna med alla ordrar som kom in. Nu har det lugnat sig lite, alla julklappar är inhandlade och korten skickade.

Skitungen var hela 18 månader när hon omhändertogs. Sedan tillbringade hon ca 20 månader i fosterhem, visserligen bara ett enda ställe men det har satt sina spår eftersom fostermamman hade lite underliga ideer om hur man sköter om ett traumatiserat barn... Bl a la hon Skitungen varje kväll runt 7-snåret och sa godnatt och stängde barngrind och sovrumsdörr om henne. Så hon fick ligga i mörkret själv tills hon somnade, även om hon skrek och grät. Fostermamman hade också satt en grind in till köket så Skitungen fick inte komma in där. Vilket innebar att vi fick en treåring som inte visste vad ett kylskåp var för något och vad man har det till, eller att en spis kan bli varm och brännas, eller hur en mikro eller brödrost används...

Hon har ofta våldsamma gråt- och raseriutbrott eftersom hon sörjer alla människor hon mist, och hon är förvirrad och osäker fortfarande över vad som händer och om hon får stanna osv. Det är ganska tufft att se henne så upprörd! Men nu är det kanske ett i veckan jämfört med ett varannan dag i början, typ. Så det blir sakta men säkert bättre. Hon är envis och krävande och ska ha allt på SITT sätt. Så vi måste vara ganska principfasta och se till att hon inte "skenar iväg" och blir alldeles omöjlig. Hon kan INTE leka på egen hand alls, inte ens i fem minuter, och får panik av stängda dörrar t ex om vi vill duscha ifred. Så jag har inte en sekund mellan 7am och 9pm för mig själv, och att försöka jobba heltid under tiden pga finanserna har tagit på krafterna! Men hon är också generös, energisk, kelig, tuff och stark, otroligt smart, rolig och bedårande söt. Och jag är väldigt stolt över henne. Inatt smög hon in i vårt sovrum klockan halv två, kröp upp i sängen bredvid mig och lindade sina små mjuka barnarmar om min hals och somnade om med näsan mot min kind. Då känns det som att vi är på rätt väg! Trots allt är det ju bara två och en halv månad vi har känt henne, och hon har kommit väldigt långt på den tiden.

Jul, ja... det är ett annat kapitel. Förutom tre juldagar (svensk julafton, engelsk juldag och jul igen Boxing Day när vi hämtat Lewis!) så har vi också svärmors födelsedag idag 23 dec, min födelsedag på julafton, systersonen Oscars tjej på annandagen och sen Andy den 28 dec... Fy vad tröttsamt det blir ibland! Idag firar vi svärmor och mig ihop, och Andy och Skitungen har åkt dit redan. Jag "hade mycket att göra idag" så de fick åka i förväg. Planen är nämligen att vi ska testa att Andy lämnar henne med farmor och farfar för första gången. Bara en halvtimme medan han hämtar mig, så får vi se hur det går. Hon har ganska rejäl separationsångest så det är ett test för att se om det funkar!

Skitungen blir ganska uppjagad när hela familjen är samlad med farmor och farfar, auntie och två kusiner och flickvän till en av kusinerna. Därför blir julfirandet lite "low key" i år. Normalt firar vi svensk jul med bl a skinka, rödbetssallad, köttbullar och lite annat på julafton, bara jag och Andy, och sedan engelsk jul på juldagen. I år har jag skippat julmaten helt. Vi käkar lite festmåltid imorgon, sen avstår vi familje-jullunchen på juldagen och äter hemma istället, och åker sen till farmor och farfar på eftermiddagen. Sedan sprider vi ut paketen lite så det blir något 24, det mesta 25 och något 26 när Lewis öppnar sina. På det viset blir det lite mindre hysteriskt, hoppas vi...

Tyvärr har släkten lite svårt för att vara lågmälda när det behövs, och blir lite... errm... överentusiastiska och högljudda kan man väl säga! Kaoset leder till att Skitungen får utbrott och härdsmältor på alla sätt och vis när vi kommer hem, men dom ser de ju aldrig och vi får höra "men hon är ju så pigg och glad, hon har väl inga problem av att ha flyttat in nyligen, det går ju så bra för henne!" och så vidare. *suck* De har heller ingen större förståelse för när vi säger "inget godis idag" utan försöker truga och "bara litegrann går väl bra!". Men det funkar inte med hennes kontrollbehov, så ibland måste vi stoppa det helt och hållet i några dagar annars blir hon helt obsessive. Själv skulle jag nog gärna se en mer svensk approach att godis och chips och annat är SPECIELLT och inget man får de flesta dagar. Man tänker tillbaka på när man själv var lyrisk över att få en HEL 33cl sockerdricka på helgen...

Vi har haft tur med blöjor, faktiskt. Hon var torr dagtid när hon flyttade in, hade bara en blöja på natten. Men för ett par veckor sen testade vi utan eftersom den var torr de flesta morgnar, och det gick alldeles galant! Så hon har varit helt utan sedan dess.

Hon började nursery (lekskola) väldigt snabbt. Jag var övertygad att jag ville ha henne hemma mycket längre och funderade t o m på att hålla henne tillbaka ett år från skolan, men eftersom hon redan gått på nursery i fosterhemmet ville hon så gärna börja igen. Och vi tyckte det vore bra för henne att så snabbt som möjligt ersätta de saker och människor hon haft tidigare. Hon är enormt social och behöver folk ikring sig, och det har faktiskt gått över förväntan bra! Och det ger mig ett par timmar på morgonen att jobba, istället för att byta blöjor på babydockor... (vilket faktiskt är riktigt tråkigt.) VI har haft otrolig tur eftersom en av våra vänner driver en pre-school och erbjöd oss en plats för Skitungen där. Och personalen är toppen, ungarna goa och det ligger alldeles nära stranden...

Svenska pratar hon inte än, hon vet att jag är från ett annat land men förstår ju inte riktigt vad det är. Eftersom hon pratade så bra när hon kom, är det lite lurigare för mig att prata svenska eftersom det faller sig naturligare att svara på engelska för att inte förvirra henne. Hon kan "mamma" och "Molly hittar på" (efter en barnbok!) och det är allt hittills :) Hon vill gärna läsa Pippi men jag översätter det mesta åt henne. Det kommer så småningom, jag har inte så bråttom med det. Min mamma sjunger barnvisor på svenska för henne på telefon och Skitungen sjunger samma på engelska tillbaka. Sött!

Nu ska jag spraya håret och göra mig redo för födelsedagsfirande. Önskar er alla en riktigt god och fin jul på alla sätt och vis.

Nästan där

Den här förmiddagen är mina sista timmar ensam i huset på en lång lång tid... Eller ja - det är en snubbe nere i köket som inspekterar varmvattenberedaren just nu!

Andy kommer hem runt lunch, och sen är det full speed ahead. Vi förbereder de sista smågrejerna innan det stora äventyret. Ikväll sover mamma över här och inatt åker vi upp mot Stansted. Mamma har ett ganska tidigt flyg hem till Sverige. Sedan åker vi och hälsar på Lewis över helgen, sover på hotell i närheten och åker sedan upp till grynets hemstad på söndag.

Måndag morgon har vi ett planeringsmöte med socialarbetarna och sedan klockan 13 är det meningen att vi ska träffa vår dotter för första gången. Wow.

Hon vet vilka vi är nu, hon tittar varje dag på den fåniga videon vi spelat in och sitter i tevesoffan och vinkar åt oss på teven :) Hon har talat om för sin fostermamma att hon "tycker om sin nya mamma och pappa" och hon har berättat för alla hon känner att hon ska åka och bo vid havet... Fostermamman skickar foton och uppdaterar oss nästan dagligen om hur förberedelserna går på hennes sida, och vi uppdaterar om vår sida. Många diskussioner om trappgrindar, vinterkläder, frukostmat och sängdagsrutiner...

Visst är det en helt bisarr situation egentligen, men ack så spännande det är nu! Jag vet att några av er som läser har gått igenom samma sak, bl a Sophie och Inger, och ni vet ju precis hur jag känner det just nu... överlycklig och lätt panikslagen på samma gång!

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Blött

Regn, regn och mera regn. Vore trevligt om vi kunde ha ett PAR dagar sommar iallafall!! Jag börjar bli lätt desperat.

Vårt möte förra veckan gick nog så bra som vi kunde hoppas på. Flickans socialarbetare var lite stel först, men när hon slappnade av visade hon sig vara trevlig och redig. Hon och vår familjefinnare Clare stannade i flera timmar, vi pratade igenom vår situation och varför vi vore bra för henne, socialarbetaren berättade mer om flickan och hennes personlighet och bakgrund. Vi fick också se ett par nya bilder (har bara sett en liten suddig förut) och en ny liten videosnutt. Hon är super. Kaxig och kavat med världens bredaste flin. Och jättesöt. Och jag är förstås helt opartisk.

Socialarbetaren började sedan diskutera datum och procedurer och hur logistiken för introduktionsperioden skulle kunna fungera, så det tog vi ju förstås som väldigt goda tecken! Clare ringde efteråt och sa att vi båda hade gjort väldigt bra ifrån oss och att hon tyckte att matchen lät "till och med bättre än vi kunde hoppas på" och att hon och den andra damen skulle diskutera ett möte mellan oss och fostermamman hon bor hos osv.

I onsdags fick vi ett kort mail från Clare där hon bad oss uppge några datum som skulle passa oss inom närmsta veckorna, de vill att hon och vi åker till deras kommun för att träffa fostermamman, några socialarbetare och ev lekskolan hon går till två dar i veckan (lekskola är lite tidigt tycker jag, med tanke på hur liten hon är!) Så det hela låter ju väldigt lovande, måste jag säga. Vi gillar henne båda två och även då hon är väldigt olik mig fysiskt, så kände jag starkt när jag såg videon att "det där, det kan faktiskt vara min lilla dotter"... Så håll tummarna för oss, hörni.

Imorgon bitti drar vi till Surrey för att hälsa på Lewis över helgen. Nu när han går i skolan igen kan han inte komma hit lika ofta, så vi får ta oss dit istället. Det blir en natt på hotell och så gäller det att hitta på lite sysselsättning. Vi tänkte åka till Kingston, där jag jobbade förut. Lite shopping och sånt på eftermiddan, sen ska mina två grabbar gå och se Chernobyl Diaries på bio medan jag har stämt träff med min kära gamla raring Geraldine, min tämligen eccentriska högra hand från tiden på Toko. Har inte sett henne på jättelänge och jag ser verkligen fram emot det!

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

Vart tog sommaren vägen?

Det var ju meningen att det skulle bli lite varmare och trevligare framåt maj, eller...? Nu hotar de t o m med snö och minusgrader i vissa delar av landet. Näe, skärpning tack! Lite sol vill vi ha i helgen.

Bästaste Anna ska vi hämta på Heathrow imorgon, hon kommer för att hälsa på i några dagar och det ska bli såååå roligt! Vi har inte setts på ett helt år och har mycket att ta ifatt när det gäller tedrickande, tjejsnackande, glassätande och shoppande. Kanske blir några minuters adoptionssnack också... eller typ ett antal timmar om jag känner Anna rätt! Hon hjälpte oss så mycket och var en fantastisk referens för mig under själva godkännandeprocessen, det är inte många människor som känner mig så väl som hon gör.

Vi passar också på att fiska upp Lewis när vi ändå är i krokarna. Efter ett tredagars "testbesök" har han ÄNTLIGEN blivit erbjuden en plats på en specialskola, och vi är så glada att han kommer att få någon form av utbildning trots allt. Han lämnade sin gamla skola för ett par år sedan, eftersom de till slut erkände att de inte kunde hjälpa honom med skolgången. För en Aspie som han är det ofta ganska traumatiskt att gå till skolan, Aspisar blir ofta mobbade, de har svårt med höga ljudnivåer, stressar över att inte ha koll på vilket klassrum de ska var i och när, de förstår inte alltid vad som förväntas av dem och vad lärarna ber dem om. De kan ofta inte hänga med i takten på lektionerna och får rejäl ångest, magont och mental härdsmälta när det inte fungerar.

Lewis själv har fortfarande inte koll på klockan och en extremt dålig tidsuppfattning, man kan t ex inte säga till honom "kom ner till köket om tio minuter så äter vi middag" för han har ingen aning om hur länge det är... Efter en halv minut har han förmodligen glömt bort att du sa det!

Så nu passar vi på att ha honom en vecka eller två för det blir nog sista gången på ett tag som han kan komma ifrån. Det har ju varit den positiva biten av att han inte gått i skolan, att vi har kunnat ha honom här hos oss ett par veckor i sträck ibland. Men nu kommer det nog att bli helger på hotell nära honom, och veckor med oss på skolloven istället. En omställning för oss, men det känns jättebra att han har en skola att gå till.

Mötet med Clare

Hurra, det är torrt idag! Vädret har varit ruskigt - vi fick motsvarande en hel månads regn på ett dygn... Men idag verkar det ha lättat lite och jag är glad att min stackars karl inte kommer hem och ser ut som en dränkt katt.

Mötet med familjefinnaren Clare i förrgår gick jättebra. Hon är riktigt trevlig och verkar "på hugget" och organiserad. Hon ställde många frågor för att lära känna oss bättre, och vi gick igenom en lång lista med olika situationer och vad vi kände att vi skulle tacka ja respektive nej till. Inte alldeles enkelt. Vi har gjort detta tidigare, men nu när vi börjat titta på barns profiler känns det mer verkligt. Bl a så frågar det om vi kan tänka oss ett barn med Downs, med HIV, med CP-skada, som blivit sexuellt eller fysiskt misshandlat (tyvärr vanligare än man tror), ett barn där förälder har förståndshandikapp, ett barn från en etnisk minoritet, ett barn där föräldrarna har lovats direkt kontakt (korta personliga möten med barnet någon gång om året) efter adoptionen... många olika saker att ta ställning till men vi är förvånande överens om det mesta.

Hon hade med sig en full rapport om en av "våra" flickor som hon fått från flickans socialarbetare, och han var mycket intresserad av oss. Tyvärr visade rapporten att hon kommer att ha mycket större problem både fysiskt och mentalt än vi tidigare informerats om, så med sorg i hjärtat sa vi ifrån att vi inte kan gå vidare med henne. Ett par andra småttingar som vi frågat om har adoptivföräldrar på gång, så de är ute ur bilden. Men man får vara glad för deras skull, det betyder ju att de är mycket efterlängtade och är på väg till en bra familj!

Clare tycker iallafall om vår stil - att vi är aktiva och inte sitter och väntar på en match utan letar själva och är med och har åsikter. Hon vill att vi ska fortsätta att kontakta henne så fort vi hittar en profil som vi tycker verkar intressant, och hon följer då upp direkt och kontaktar barnets socialarbetare. Det hjälper henne då hon vet redan från början att vi har ett intresse för just det barnet. Härligt med någon som är entusiastisk och får saker och ting att hända!

Nu ska jag ta och se om jag kan fiska fram den stackars mus som sitter och gömmer sig från katterna i garderoben i hallen. Carlos får hålla sig till Whiskas till lunch istället för rå gnagare.

Mammas Dag

Igår var det Mothering Sunday här i England. Vi firar på ungefär samma sätt som i Sverige. För oss innebar detta en "Sunday Carvery" dvs söndagsmiddag ute på en pub/restaurant i Westward Ho! igår eftermiddag. Andys mamma fick blommor, chokladask och gratulationskort av barn och barnbarn. Själv fick jag ett gulligt kort som Lewis och Andy fixat när han var här senast. Andy hade smusslat undan det fram till nu. Fortfarande hajar jag till när Lewis skriver "mamma" på kortet... Vem? Jag?

Lunchen tog nästan en ände med förskräckelse eftersom ingen brydde sig om att boka bord. Jag var den enda som tjatade om att detta kunde vara en bra idé, men jag blev nedröstad av hela familjen på vanligt hafsigt engelskt sätt. "Äsch då, inte ska det behövas! Vi går ut lite tidigare bara." Hmm. Glöm att få ett bord till sju personer på bästa lunchtid. Stället var smockfullt. Och nästa ställe. Och nästa. Och stället efter det. Vi började överväga att gå till vårt vanliga "greasy spoon"-café. Till sist, efter ett evigt traskande runt byn försökte vi få ett bord utomhus på det första stället (det var ju inte så fasligt kallt). Och då, som genom ett mirakel, blev ett stort bord inomhus ledigt! Nästa gång ska jag nog insistera lite mer på det där med bokning. Hela klanen verkade uppriktigt förvånade att varenda människa i norra Devon hade fått samma idé som vi att gå ut och äta lunch på Mors Dag...

Ett carvery är iallafall perfekt för en LCHFare. Det är en klassisk söndagsmiddag som består av olika sorters ugnsstekt kött t ex fläskstek, biff och skinkstek, Yorkshire puddings, ugnsstekt potatis, sås och massa grönsaker t ex broccoli, morötter, kokt vitkål med bacon, rotmos och ärter. Så för mig blev det kött, broccoli och vitkål med bacon. Och en klutt majonnäs till. Nom nom.

Förmiddagen tillbringade jag annars med att skicka in sju stycken anmälningar till en grossist-website där en säljare hade stulit mina bilder och designer och lagt upp dem som sina egna produkter! Bloody cheek. Fast lite komiskt är det ju när en grossist i Kina lovar kunden en minimiorder på 100 dussin av ett armband som jag flätat och som endast finns i 1 enda exemplar... Lycka till med den, säger jag bara! Jag har skickat in mina originalbilder, länkar till mina eBay-listningar och annat, nu ser vi fram emot deras respons där de måste bevisa att bilderna och designerna är deras egna...

Flitiga fingrar

Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.



För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!

Geocaching i Bideford

Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...


Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!

Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!

Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...

The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.



Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.

Nu var det ju meningen...

...att jag skulle använda det där ljustältet till mina produktbilder. Men jag kanske kan vänta nån timme. Eller fyra.

Solig lördag

Idag har det varit soligt och några fjuttiga plusgrader. Jag njuter i fulla drag! Vi hade en skön lat lördagsmorgon och "tittade ifatt" på Criminal Minds som vi fick spela in igår kväll eftersom Andy slocknade redan kvart i åtta på kvällen. Vi masade oss sedan över till svärisarna för en mugg te (det blev två till slut) och för att inspektera och beundra svärfars nya mobiltelefon, som han fick igår efter en uppgradering.

På eftermiddan åkte vi ner till Westward Ho! och tog en promenad på stranden tillsammans med alla andra som letat sig ut med vinterbleka ansikten. Jag plockade också några fina stenar, som jag ska använda i mina produktfotografier för att göra dem lite mer "konstnärliga". Efter denna enorma ansträngning var vi givetvis tvungna att ta en mugg te till... och lite cheesy chips åt Andy... och bacon och ägg åt mig förstås... på världens bästa sylta Sunshine Café.



Nu sitter vi hemma i soffan och myser en stund med - ja just det - en mugg te. Jag är nog mer engelsk än svensk nuförtiden... Fancy a cuppa?

Eftermiddagssol

Det blev en vårpromenad längs älven i eftermiddagssolen i onsdags.
Ser ni det lilla huset uppe på kullen? Där skulle jag vilja bo.

Bron över älven Torridge

Vår, tänkte ni? I februari? Jodå. Titta själva. Buskarna med massvis av
gula blommor kallas gorse. Ingen aning om vad de heter på svenska.

Fast igår hade vi hela sex minusgrader och engelsmännen
skriker i högan sky om bister arktisk kyla. Gulligt.

Flytande ägg

Nu skäms jag lite, för jag har varit dålig på att uppdatera bloggen igen. Det verkar som att veckorna bara rullar på och jag hinner inte riktigt med ibland. Inte för att jag är så himla upptagen och stressad, det är bara mycket att tänka på just nu.

Flytande ägg? Hmm. Andy jobbar ju för en firma som leverar produkter till bagerier mm, och ibland kommer han hem med de knepigaste grejer som han fått av nån kund. Oftast är det ju t ex ett par munkar eller en limpa (vilket gör svärisarna glada eftersom vi inte äter bröd), en stammis ger honom alltid ett par pajer varje måndag. Hans "flickor" i Chudleigh (de är allihop i pensionsåldern!) skämmer bort honom varje fredag med allehanda bakverk.

Men ibland kommer det nåt udda. Som flytande ägg i tetrapack. Tydligen använder bagerierna det för att t ex pensla bakverk eller att blanda i deg. En literförpackning motsvarar 20 medelstora ägg. Så igår kväll bakade jag lembas-bröd (LCHF) till Andys luncher, och imorse blev det scrambled eggs till frukost för mig. Inte så dumt, det smakade precis som vanligt även om det kändes lite udda att HÄLLA upp äggen...


Jag har fortsatt med min äggdeff, äter nu ägg och smör/majonnäs till frukost och kvällsmat, och en köttbit nån gång på eftermiddagen. Funkar bra. Har inte tappat så mycket mer i vikt, men det syns att kroppen stramat till sig lite. Kan se bl a i ansiktet att jag ser smalare ut. Och dessutom är det billigt att äta ägg! Just nu lever jag på ägg och Andy på vad han kan gräva fram ur frysen plus pajer som han fått på jobbet. Vi har besiktigat min bil den här veckan och det var INTE roligt. Nästan femtusen spänn gick det på. Bromsbelägg, nya däck, fåniga lampor till registreringsskylt mm och så nya track rod ends, vad det nu är... Ouch. Mamma var hygglig och hjälpte till, annars vete farao... femtusen fanns inte med i bilbudgeten för den här månaden! I eftermiddag ska vi iallafall hämta den på verkstan och sen ska det vara klart.

En god nyhet är att vår vän på sjukhus verkar ha klarat sig igenom det värsta! Han åkte på någon slags kombinerad streptokock och lunginflammation och hela hans kropp var full av infektioner. Men han har kämpat och nu tror de att han blir helt bra igen fast det kommer ju förstås att ta lång tid.

Nu ska jag ta och sätta lite fart och få de där paketen packade... det är för en gångs skull soligt och klarblå himmel, så jag tänker utnyttja det till max! Idag ligger temperaturen runt nollan och alla klagar på den arktiska kylan :) Själv funderar jag på om det är dags att ta på sig halsduken än.

Ägg-deff

Det har varit en lite tuff period, faktiskt. Så ni får ursäkta att jag inte bloggat så flitigt. Det började på nyårsnatten, när en släkting till mig sprang för att hinna med en buss, halkade och hamnade under bussen. Jag kände henne inte personligen, men blev ändå ganska tagen över att en fin ung tjej - bara 20 år och med hela livet framför sig - ska försvinna på ett sånt onödigt och tragiskt sätt.

Sen var det Mozart. Han var ju också mammas sista husdjur, hon säger nu att hon inte ska skaffa några fler och det måste kännas tomt och tråkigt för henne nu.

En olycka kommer ju sällan ensam. Strax efter nyår togs en väldigt nära vän till Andys familj in på sjukhus, han dök jättesnabbt och för några dagar sen trodde de inte han skulle överleva natten... Han hänger fortfarande med, men han är över 70 och det är lite skört just nu så vi vet inte hur det går.

Ägg-deffen då? Jo. Själv tyckte jag att jag var jätteduktig över jul matmässigt, jag syndade inte och det "värsta" jag åt var lite mörk choklad och jordnötter. Och några skedar hemmagjord rödbetssallad. Men fy när jag ställde mig på vågen den 27 dec, då blev det fakir direkt! Några vattenkilon släppte snabbt men jag vill tillbaka där jag var i somras, så jag bestämde mig för att köra en äggdeff för första gången.

För er oinvigda kan jag berätta att äggdeff är en slags "hardcore" LCHF-variant, när man bara äter ägg och fett. Inget för nybörjare, utan mera nåt man kan ta till för att kicka igång viktnedgången om man stått still ett tag. Så i en hel vecka körde jag 4 ägg och ca 30 gram smör, 3 gånger om dagen. Inget annat. Kändes konstigt i början och det blev lite halvtråkigt, men samtidigt var det lite skönt för det tog bort min fokus på maten och jag koncentrerade mig på annat. Behövde ju inte fundera på vad jag skulle ha till middag osv. Det blev hårdkokta ägg och krämig äggröra för det mesta. Snabbt och smidigt.

De första fyra dagarna gick jag ner 2,2 kilo, och stod sedan still resten av veckan så kroppen hann ifatt. Är jättenöjd med det. Magen mådde bra och jag var inte särskilt hungrig heller. Blev jag sugen på kvällen tog jag ett ägg till. Enkelt. Nu är jag på dag nio, och har bytt ut ett mål om dagen mot vanlig strikt LCHF. Igår blev det en stor fläskkotlett, idag blev lunchen en tonfiskburk med majonnäs. Mycket trevligare med lite variation! Så här kan jag nog köra ett tag.

Varför ägg, undrar ni? Jo, ägg är väldigt nyttiga, har en bra protein/fettbalans och innehåller precis allt din kropp behöver förutom C-vitamin. Det löser man lätt med en bit gul paprika.