tisdag, november 06, 2012

Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.