Sammanfattning

Har varit borta från bloggen ett par veckor, inte nödvändigtvis frivilligt utan bara för att det har varit så himla påställt. Det är mycket jag skulle vilja berätta om, men jag orkar nog inte dra alltihop...

Roligt t ex var det att få besök av bloggvännen Vivi och hennes man Mark i veckan. Vivi var ju så snäll och sydde gardiner till vår lilla villavagn, och som tack fick de låna en av vagnarna en vecka. Vi hann ses ett par gånger, bl a var vi på pub och käkade middag och pratade svengelska, och sen var vi på klärvoajanskväll vilket utvecklade sig på ett väldigt intressant sätt!

Mindre roligt är det att jag har haft en massa strul på jobbet pga en i personalen som hade en lite jobbig attityd. Hon har nu slutat, men det är lite efterdyningar som inte är så trevliga. Folk blandar sig i när det inte har med situationen att göra. Det pratas och tjafsas bakom ryggen på folk osv. Regionschefen peppar och uppmuntrar, men jag har varit lite låg ett tag och mest känt för att skita i alltihop.

Roligare var att J som är bas för kedjans alla butiker i England var på besök igår tillsammans med regionschefen (för första gången sen jag började), och han var väldigt positiv till besöket och kommenterade att "jag har aldrig sett den här butiken se så bra ut som idag!" Det värmer.

Sisådär är det att vi bestämt oss för att sälja båda villavagnarna. Dels för att vi ju nu bor i Devon och inte behöver dom på samma vis som när vi köpte dom, och dels för att det är för mycket jobb med att städa dom varje helg för uthyrning. Vi gör det själva och det blir oftast Andy eftersom jag jobbar lördagar de flesta veckor. Nu när han jobbar natt blir det för slitigt. Visst kommer det in lite pengar för uthyrningen, men inte nog för att det ska vara värt besväret tyvärr. Och de kostar för mycket för att behålla bara för oss själva.

Så nu har vi lagt ut den ena på eBay, och den har sålt TVÅ gånger - en till ett par som backade ur när frugan upptäckte hur lång bilresan till parken var. Jamen hallåå!! Och nu igen till ett annat par, som förhoppningsvis håller sitt ord. Den andra vagnen väntar vi med nån vecka tills det lugnat sig. Vi har fortfarande folk som hyr den till helgen. Sommarsäsongen är ju lite längre här! (Mamma sms:ade häromdan att hon hade frost,och jag gick och kollade termometern... 15 grader...)

Vi har köpt en torktumlare för en del av presentpengarna från bröllopet. Guuuuud vad skönt att inte behöva ha kläder hängandes överallt! Ett måste nu till vintern eftersom det bara finns plats i vårt lilla minihus att hänga kläder i den oisolerade inglasningen...

Inte så kul var det heller när BT, Englands motsvarighet till Telia, klantade till det och istället för att ta bort en gammal adress som låg och spökade på vårt konto, av misstag annullerade hela vårt konto! Så just nu har vi ingen hemtelefon... det dröjer troligtvis till den 6e innan den kopplas in ordentligt igen. En och en halv vecka utan telefon och internet för att nån med IQ daggmask tryckte på fel knapp. Tack för det, Telia! Men BT är ju nu så otroligt generösa att vi blivit lovade nästan 200 kronor rabatt... wow. Not.

I övrigt känns det bra att vara fru H. Jag har så smått vant mig vid att signera saker med mitt nya namn, men det blir fortfarande lite krokigt ibland. Har påbörjat processen med att byta efternamn på saker som bankkort, körkort osv. Inte alldeles lätt eftersom dom vill ha ett engelskt marriage certificate och istället får ett svenskt personbevis från skattemyndigheten... Tummar hålles. Är det inte lite orättvist att det bara är jag som får allt krångel med sånt? Andy behöver ju inte göra ett skvatt. Förutom att numera texta "jag alskar min fru" istället för "jag alskar min flickven".

Och det är väl inte så jobbigt.

2557 dagar

Idag för sju år sedan vinkade mamma av mig på Skavsta. Vi åt pytt-i-panna med rödbetor på flygplatsen och pratade om framtiden. Jag minns hur det kändes när jag gick igenom säkerhetskontrollen. En enkelbiljett till England i näven och massor med fjärilar i magen.

Det känns som att det är länge sedan.

Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.

Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.

Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.

Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...

Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.

Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.

Och soffbordet har jag kvar.

Slut på friden

Så är två härliga semesterveckor till ända, och allvaret börjar igen. Igår var det röd dag här i England, så vi fick lite "extraledigt". Vi satt på en stenmur nere vid stranden med varsin mugg te och njöt av de stora vågorna, och log i mjugg åt alla turister som var tvungna att åka hem till London eller Birmingham eller var de nu kommer ifrån. Inte vi inte. Vi bor här. Jämt. Det känns oförskämt bra. Men visst är det vardag här också - idag är tillbaka till jobbet som gäller.

Semestern har varit fantastisk, och bröllopet gick precis så bra som jag hade hoppats. Mer bilder från själva bröllopet kommer snart, men tillsvidare får ni hålla tillgodo med några sommarfoton från bröllopshelgen på Hennickehammar...

Geografi

Ibland har jag dagar när jag tycker att många engelsmän är väääääldigt dåligt utbildade... Och vissar dagar så bevisar dom det!

Den här tjejen är med i Big Brother just nu, och visst är hon ganska näpen... men ack ack ack så korkad. Häromdagen kommenterade hon t ex att delfinvänlig tonfisk betyder att det inte är någon delfin i burken... och sedan klämde hon i med att "Sverige - ligger det nära Amerika"?

Big Brother kontrade med att ge henne en geografilektion som uppgift. Klicka på länken för 3 minuters lysande underhållning! Man blir ju lite mörkrädd, dock.

En alldeles vanlig dag

Glass

Vissa saker är helt enkelt värda att flytta till Devon för. Hocking´s ice cream är en av dom. Tillverkad enligt traditionellt recept av clotted cream och annat gott, av samma familj sen 1930-talet. Glassen säljs från mini-van på några olika ställen runt Bideford, bl a nere vid våran strand. Ljuvligt.

Jag låtsas att det bara är clotted cream och nästan inget socker alls, och så tar jag bara EN liten kula i bägare. Och bara nån gång i månaden. Aaaahhh...

Tidigt imorgon bitti drar vi till Sverige. Plockar upp Lewis, sen stydottern Sadie och hennes kompis Aimee, och sen direkt till Stansted flygplats. Framme i Skavsta har vi hyrbil som väntar, och så blir det min tur att köra till Filipstad på kvällen. En natt på hotell, och sedan blir det lunch med mamma och svärisarna på fredagen. Och så ska vi checka in på Hennickehammar. Och gå igenom dukning och annat. Och så ska jag försöka få tag i blommor.

Sen på lördag är det dags!

Traditioner

Så har jag varit hos svärmor på "frisyrträning" för sista gången. Det blir en ganska klassisk stil med håret uppsatt framtill och lockar på sidorna. Inte min normala vardagsstil, men jag vill ju se liiite annorlunda ut på en speciell dag...

Förresten så läste jag en artikel idag om hur prinsessgemålerna Daniel och Jonas inte har förlovningsringar eftersom de följer den internationella traditionen. Lustigt. Tänker inte på det så ofta, men jag och Andy följer ju den engelska traditionen som i princip är raka motsatsen till den svenska - vid förlovningen fick jag en ring med en solitär diamant, och efter vigseln bär vi båda släta ringar. Det känns mer rätt än den svenska varianten, jag tycker det är kul att vi båda markerar att vi är gifta. Förlovningen är ju inte riktig lika märkvärdig som vigseln...

Och ifall ni undrar så kommer jag att ta hans efternamn. Traditionellt så det förslår för en så självständig person som jag, men det känns som att det är det rätta att göra. Ska man göra det, ska man göra det till 100%, typ. Hade ni frågat för ett par år sedan, hade jag nog svarat att det var osannolikt att jag nånsin skulle gifta mig överhuvudtaget! Så kan det gå.

Fast det känns lite konstigt att tappa mitt eget efternamn, som jag haft i så många år...

Det lokala djurlivet

Igår kväll satt jag uppe sent. Andy har börjat köra igen, och han har fått ett permanent jobb där han börjar typ klockan tre på morgonen och går därför och lägger sig runt sju/åtta på kvällen. Inte så kul för det sociala livet, men han tjänar väldigt bra för den typen av jobb så det kan vara värt att stå ut ett tag!

Anyway. Jag satt uppe själv fram till ettsnåret eftersom jag är ledig idag, och när jag gick för att låsa ytterdörren till inglasningen, snubblade jag nästan på nåt mörkt och runt på väg till köket. Förundrad tände jag belysningen och insåg att den mörka runda skepnaden var en liten hoprullad igelkott!

Efter flera trevande försök att övertyga den lille krabaten att trädgården var ett mycket trevligare alternativ, vaggade han muttrandes iväg och la sig bakom en stol. Då gav jag upp, släckte ner, lämnade ytterdörren öppen och satte mig vid datorn igen för att vänta ut honom. Det tog inte så lång tid innan han smet iväg. Snabbt förbi kattlådan, och sen som ett skott ut i trädgården och under staketgrinden...

Klcokan fyra på morgonen, långt efter att Andy hade åkt till jobbet, vaknade jag av några mysko ljud i sovrummet. Jag fattade att det var Carlos, men det var inte dom "vanliga" ljuden om ni förstår vad jag menar. Efter moget övervägande tände jag sänglampan för att kika.

En padda på golvet nedanför sängen. Stor och fet. Och vid det laget hade den bara tre ben kvar. Men den liksom satt i en vanlig ställning och såg levande ut. Försiktigt klev jag ur sängen och drog på mig ett par shorts, och steg väääldigt långsamt förbi paddan. Den rörde sig inte. Jag hämtade en lång remsa hushållspapper som jag vek ihop. Sedan svepte jag upp paddan, som ju uppenbarligen var död. Dumpade den obönhörligt i soptunnan, med inslag av sound effects i stil med "uuuuhh ääääääh bläbläblä ick ick ick blööööööh"

Normalt är jag inte så värst sjåpig, men den var nog den sena timmen som gjorde mig lite överkänslig!

Det tog ett par timmar innan jag somnade om. Och min käre blivande make hade föga eller ingen förståelse för mina problem när han ringde på morgonen, utan skrattade rått och hjärtligt åt mina nattliga mödor.

*SUCK*

Äntligen lite sol!!

Efter fyra veckors ihållande regn är det ljuvligt med en solglimt. Vi tillbringade en lat söndagseftermiddag i pittoreska lilla Instow bara några kilometer hemifrån.

Planer

6 arbetsdagar kvar till semestern. Till bröllopet. Från Miss till Mrs. Det låter väldigt vuxet... måste jag börja bete mig moget och sansat nu?

Jag har inte fått kalla fötter. Jag har inte fått panik. Att bli Andys fru känns helt rätt. Men lite läskigt och stort är det faktiskt. Det är ett enormt åtagande egentligen, eller hur?

Vi är hyfsat väl förberedda, med tanke på att jag inte direkt är nån bridezilla... Klänningen är klar, likaså skor, smycken, liten väska, frisyr, make up och alla kläder som Andy och Lewis ska ha på sig. Blommor fixar jag dagen före. Trerätters middag är bokad, tårta är beställd och vi har fått en vigselförättare också, vilket ju underlättar :-) Har pratat med honom på telefon och han ska köra ceremonin på både svenska och engelska, med en engelsk dikt som jag väljer som inledning och sedan en dikt av Ferlin på svenska som avslutning. Låter helt okay! Svägerskan är officiell fotograf, hon har fotat bröllop förut och gjort ett bra jobb. Min bästa vän Anna och Andys styvdotter Sadie är vittnen, och Lewis ska vara best man.

Vi har inte planerat så mycket för själva festen... den får ta den form den vill! Vi har en god middag, lite vin, en vacker lokal och 30 personer vi bryr oss om, en bar och lite bakgrundsmusik - resten får bli som det blir.

Svenskar på vift

Vädret var FANTASTISKT hela veckan.

Vi körde lite geocaching i ösregnet, när vi väl kom underfund med att vi t o m var ute och knallade på fel stig gick det ganska lätt att hitta cachen!

Vi tränade flitigt på att kasta macka.

En dag var det till och med lite sol, och då bar det av till stranden!

Veckans badpojkar

Andy gillade långgrunt...

Ilfracombe juli 2009

Purple

Nu vet jag säkert. Aldrig mer mörklila ögonmakeup. Aldrig.

Förra året fick jag illröda kliande ögonlock av en mörklila ögonskugga. Provade ett annat märke, och det var nästan lika illa.

I förrgår köpte jag en snygg mörklila eye liner och målade på lite innan vi gick ut för att äta. När jag kom hem sved det i ögonen som om jag badat i klorerat vatten ungefär, och jag sminkade av mig. Nån timme senare slog det till ordentligt - sveda, rinniga och röda ögon. Skrämde Anna och ungarna morgonen därpå med mina hiskliga illröda ögon som skulle ha platsat på vilket Halloweenparty som helst. Jag ser fortfarande bakfull ut, två dygn senare, trots antihistamintabletter. Aj aj aj.

Tydligen är det en av dom vanligaste sminkallergierna - lila ögonprodukter - på grund av färgpigmenten dom tillsätter.

Men att jag drabbas, jag som inte är känslig mot nånting annat i hela världen...?

Aj. Aldrig mer. Om jag försöker så däng till mig, nån.

Förresten har klänningen - den klänningen - anlänt. Bl**dy gorgeous. Ni andra kan sitta där med era marängklänningar och tiaror och slöjor...

Semester

Ytterligare en händelserik vecka! Jag har varit på chefsmöte med mitt nya företag, vilket innebar en middag med 30 personer jag aldrig träffat förut, en natt på hotell med en halvgalen men jättetrevlig slovakiska (som jag sparkade ut på parkeringen i bara nattpälsen tidigt på morgonen eftersom brandlarmet gick!) och ett endagsmöte med ca 80 butikschefer från hela landet.

Stackars Carlos kom in härom morgonen med blodig fläskläpp. Han har förmodligen trillat från någon hög höjd och slagit i fejset ordentligt, Ett par hörntänder slog han ut på kuppen, och han har knappt ätit på två dar. I sängen ligger han på mitt bröst och spinner stillsamt, samtidigt som han droppar dregel på täcket eftersom han inte kan stänga munnen helt, eller så sitter han och kikar ynkligt under lugg med en typiskt "mammaaaa tyck synd om mig!"-look. Mitt mattehjärta värker. Flickvännen (som numera går under namnet The Princess och som mer eller mindre har flyttat in) vet att hålla sig undan lite, hon kommer in då och då och nosar lite på Carlos men låter honom mest vara ifred och ynka.

Idag börjar vår veckolånga semester, och jag är ivrig som en unge på julafton eftersom bästa vännen Anna, hennes Jonas och deras två barn kommer idag för att bo i en av våra villavagnar hela veckan. Yippiee! Första gången utomlands för ungarna. Vi ser fram emot att få visa dom allt som Devon är och har, och hinna umgås lite extra. Lewis är här över helgen också, så han hinner träffa några Swedish innan augustiresan...

Bröllopet kommer närmare. Mamma har sin "mother of the bride" utstyrsel fixad. Med lite flyt kommer min klänning att anlända i början på nästa vecka, vilket är utmärkt tajming eftersom den är Annas present till mig. Vicken kompis, va? Jag kommer att hinna prova den och få lite tjejiga smakråd medan hon är här. Perfekt!

Fynd

Igår kväll hittade vi en halväten groda på sovrumsgolvet. Huvudet och ett av benen fattades.

Imorse var den en stendöd pytteliten mus som dök upp. I sängen. Ovanpå täcket. Mellan mig och Andy. Hög yuk-faktor på den, faktiskt...

Vår lille kisse har äntligen blivit vuxen. Mus-bane med flickvän, minsann.

R.I.P.

Vila i frid, Michael... Du var en av dom största!

Bröllopsbestyr

Nu har jag ansökt om och fått beviljad semester för två veckor i augusti - med ett bröllopsdatum i mitten! Det kommer närmare...

Ryanair har krånglat lite med oss. De skickade ut ett hurtigt e-mail häromdan där de berättade att den flight klockan 17.05 vi bokat för hemresan inte längre körs, och att vi istället skulle få privilegiet att flyga hem klockan 9.40 på morgonen. Okay... Från Deje till Skavsta tar kanske fyra timmar med ungar... en extra timmes marginal... incheckningstid mm... och uppvakning, påklädning mm... då hamnar vi runt klockan tre på morgonen. Nähä tack. Vi ringde upp bokningen och spottade och fräste, och blev raskt ombokade till 21.40 istället, utan extra kostnad. Tramspellar!

Jag har fortfarande inte beställt nån brudklänning, och nu börjar det dra ihop sig lite grann! Men jag får lön nästa vecka, så då ska vi väl kunna skramla ihop några kronor. Jag velar fram och tillbaka, men jag vill inte vara maräng så jag kör nog på den lite medeltidsinspirerade klänning som jag hittat på nätet. Hade tänkt mig en vit, men nu har dom börjat göra en i silver också... ooooooh den får det nog bli!

Vi har köpt ringar iallfall! Vackra, enkla, släta ringar. Ett brett titaniumband till honom och ett brett vitguldsband till mig. Stilrent, enkelt och snyggt. Rolig parentes - på grund av LCHF-maten har jag minskat en hel ringstorlek och fick beställa en M istället för N (vad nu det kan vara i svenska storlekar).

Det där med brudbukett och hur jag ska fixa håret och sånt får vi ta lite längre fram. Svärmor har erbjudit sig att köra en "provrunda" eller två med sina frisörtalanger, så att vi kan se om jag hittar nåt jag gillar. Vill ha en enkel uppsättning och sen har jag ju inga slöjor och tiaror och sånt där tjafs, så det ska inte vara nåt stort problem hoppas jag.

De flesta blivande brudar planerar nog lite bättre än jag, skulle jag tro... Men för mig är inte detaljerna så viktiga. Jag och Andy och dom vi bryr oss om är där. Det räcker.

En solig dag

Igår vaknade vi upp till ljuvligt sommarväder och en ledig dag. Vi låg och mornade oss länge med vidöppet fönster medan Carlos for ut och in genom fönstret ut i trädgården.

När vi kvicknat till, ätit frukost och tagit en dusch, drog vi på oss shortsen och flip-flopsen och släpade ut våra gamla cyklar som Andy gjort iordning, och sen trampade vi ner till "the Ho" och sörplade i oss en mugg te på vårt favoritfik. Sittandes under ett parasoll med utsikt över stranden och vågskvalpet.

Jag har nog inte cyklat sen jag bodde i South Ockendon, vilket skulle innebära sisådär... ööhm... kanske fem år... oh well, det var lite vingligt först men man har ju inte tappat greppet helt.

Förresten så upptäckte jag igår en oväntad fördel med att bo här, nåt som jag inte tänkt på förut. Vältränade unga surfarkillar som knallar runt i the Ho med bar överkropp. Need I say more?

Vi trampade hem igen, slängde oss i bilen och åkte in till Bideford (närmsta lilla stan) och gjorde en veckohandling på mataffären. På väg hem stannade vi hos syster Tracey för att säga hej, och hon frågade om vi ville hänga med ut till en bypub som de gillar. Vi nappade.

Hem och hysta in maten i kylskåpet, snabbt byte av kläder och sen iväg. När vi väl kom dit visade det sig att de inte öppnade förrän på kvällen, så istället hamnade vi på vårt närmsta pub/restaurant nere i the Ho. Iskallt mineralvatten och en smaskig lammstek och grönsallad (håller mig ju till LCHF-mat) ute på solterassen, medan vi studerade alla semesterfirare. Solen stekte och en svag salt bris höll oss lagom varma.

Efteråt knallade vi ner till the green, köpte en glass var åt Oz och Woody (syskonbarnen), och sen ägnade vi en timme eller så åt att spela nån slags hand/fot/volleyboll/kull allihop. Jag och Tracey låtsades att vi också sprang för glatta livet, precis som grabbarna, men i själva verket stod vi mest still och lät dom jobba.

Lite senare släpade vi oss hem och kollapsade framför tv:n en stund innan det blev läggdags. Idag är jag lite röd på näsan. Men sämre dagar har jag haft i mitt liv.

Jamen jösses vad tiden flyger... har inte uppdaterat på flera veckor, och ändå händer det så mycket hela tiden som jag vill berätta om!

Jag började jobba igen förra veckan. Hittills har det gått riktigt bra, butiken är trevlig och tjejerna i mitt team är helt okay. En av dom sökte jobbet men fick det inte, så hon är lite trulig fortfarande, men det går över så småningom.

Det är precis den sorts jobb som jag tänkte mig att jag skulle kunna ha när vi flyttade hit. Inte så fasligt stressigt, en lagom stor butik med ett lagom stort team, ingen karriärjakt, inte så långa öppettider, möjlighet att ha en ledig lördag då och då.

I tisdags och onsdags var jag i Street i Somerset för att jobba parallellt med chefen i en annan butik ett par dagar. Bodde över på hotell i närheten, och jobbade i butiken med leverans, kunder, pappersarbete och annat. Vi hade jättetrevligt, och det blev nästan som en liten utflykt eftersom området är så pittoreskt. Jag såg Glastonbury Tor på distans, nån gång skulle jag vilja åka dit och kolla ordentligt.

Andy har varit på säljkurs hela veckan för att fräscha upp kunskaperna, han kommer hem ikväll och har med sig Lewis som han fiskar upp på vägen. Trots dryga två år tillsammans längtar jag efter honom som en galning när han inte är hemma! Jag har städat huset, kört ett par tvättar, köpt hem god mat och fluffat upp katten så att allt ska vara fint när han kommer.

På lunchen idag (ledig idag, puh!) stack jag ner till "The Ho" alltså... err... centrum kan man väl säga... inte för att det är så stort, ha ha. Satt på en bänk i solen och njöt av vyn över havet, sen knallade jag över till vår lokala slaktare och bunkrade upp med köttfärs, skinkstek och hemmagjorda lamm- och mintkorvar, hur gott som helst! De har allt man kan tänka sig, och dessutom fantastiska grönsaker och stoooora sprättägg från en lokal gård, och allting är billigare än på stormarknaden.


Visst känner jag mig priviligierad. Jag ska inte sticka under stol med att det har varit några tuffa månader, och jag har varit stressad, orolig och nere - men nu har det vänt. Ordentligt.

Vi har båda jobb som verkar bli okay, vi trivs i vårt pyttelilla hus, vädret är fint och vi bor ett stenkast från en fantastisk strand, i ett milt klimat och med barn- och kattvakt runt hörnet.

Carlos har sin förnäma flickvän och älskar att smyga runt husen på nätterna, och sover sen hela dagarna helt utslagen.

Lewis har en lugnare period och sover bättre och är mindre stressad.

Maten - vår LCHF-livsstil - funkar bra, vi har gått ner i vikt båda två och mår toppen. Stackars Andy har varit tvungen att äta vanlig mat hela veckan på kursen, och beklagade sig igår att han kände sig eländig och längtade efter "våran mat".

Villavagnarna är båda äntligen i ordning och vi har redan fått jättefina tackbrev från nöjda kunder.

Min bästa vän Anna och hennes Jonas och två barn kommer över i juli och ska stanna en hel vecka i en av vagnarna, så vi kommer att hinna ses en hel del förhoppningsvis.

Och i augusti samlar vi ihop hela gänget och flyger över till Sverige för att gifta oss.

Visst känns det bra... *suckar förnöjt och rättar till dynan på solstolen *

Jaha ja

Då är man med jobb igen då!

Intervju nummer ett gick sisådär, kände mig lite ringrostig och blev nog lite för flamsig. Intervju nummer två gick bättre, hade mer flyt i frågorna och var lite kaxigare.

Intervju nummer två gav utdelning. Butikschef i en affär som säljer bl a kaffe, te och choklad av den exklusivare sorten. Dom har också snyggt porslin typ muggar och färgglada tallrikar. Ett mamma-vik till januari eller eventuellt längre.

Lönen är pinsamt låg jämfört med vad jag hade på Toko. Men det här är Devon... det tar tio minuter med bil att ta sig till jobbet. Och öppettiderna är 10 - 18 de flesta dagar.

Det låter som att jag faktiskt kan ha ett liv utanför jobbet för en gångs skull.

Man tackar.