Min gamla röda soffa, som jag köpte på rea i Debenhams när jag jobbade i Romford nånstans 2003, har helt plötsligt blivit överflödig. Efter att vi bytte till nya soffor i våras har Lewis haft den på sitt rum, men häromveckan skiftade vi runt lite. Hans våningssäng funkade inte riktigt längre nu när han är en lång (nåja) gänglig (hmm) tonåring som sitter där och hukar över sin laptop. Istället fick han ta över dubbelsängen som stod i gästrummet, och då fick inte soffan plats längre.
Efter ett par veckor i garaget hade jag nu lagt ut den på Freecycle. Det är en hemsida med lokala grupper, där man kan skänka bort grejer man inte behöver. Idén är "hellre återvinna än skicka till tippen". Och det var ju inget fel på soffan, men samtidigt kanske man inte alltid orkar städa upp och snygga till och tvätta och ta kort och lista på eBay och tjafsa för att kanske få ut några hundringar om man har tur. Då är principen med Freecycle perfekt: du får den gratis, men du får ta den i befintligt skick och du får hämta den och göra jobbet själv. Man kan även fråga efter saker som nån kan tänkas ha. Det kan vara allt ifrån överblivna burkar för egen sylt-tillverkning till en barnsäng, en gammal generator eller flyttkartonger.
Tidigare har vi gett bort bl a Snoddas gamla marsvinsbur till en familj där dottern skulle få sitt första egna husdjur och var jätte-excited. Visst finns det många som utnyttjar systemet och försöker tigga till sig husvagnar, plasma-tv och hela vardagsrumsinredningar, men på det hela är det en trevlig grej.
Efter ett antal turer med folk som varit varit "VERY interested" och sedan aldrig hörde av sig igen, fick vi så napp från en trevlig kille som hörde av sig igår. Han fixade fram en minibuss och dök upp på eftermiddan med två kompisar.
Som vanligt var jag ganska sentimental. Jag är hopplös med att göra mig av med saker som gamla bilar, soffor, sängar, böcker... till och med en mikrovågsugn kan ge upphov till anfall av "tack snälla du för alla maträtter du värmt åt mig"-sentimentalitet. En viss hamstrings- och OCD-instinkt gör det inte lättare... Och nu snackar vi en soffa som hängt med i typ åtta år och som var den första rejäla möbeln jag köpte i England. Många nätter har jag sovit i den, efter att ha slocknat efter en sen session av chattande med söta pojkar på MSN eller tre avsnitt av CSI på raken.
Och då, när jag står där i regnet och tycker lite synd om mig själv, nämner killen som är här för att hämta soffan att han bara nyligen hörde talas om Freecycle och är såååå tacksam för soffan och kan inte fatta vilken tur han haft. För han jobbar åt en grabb med Downs syndrom, som precis har fått sitt första egna självständiga boende. Och som inte har tillräckligt med möbler och kommer att bli jätteglad över en egen soffa.
Och tänk, helt plötsligt blev det så lätt att se den åka iväg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar