En kärleksförklaring

En varm julidag 2003 knallade jag iväg till den närmaste bilhandlaren jag hade i Grays, Essex, och pekade på den billigaste bilen de hade och bad att få provköra. Mamma hade lovat att bidra med pengar. Jag var pank, jag bodde i en pytteliten etta och jag hade bara jobbat några månader på mitt första jobb i England. Jag kände nästan ingen förutom min ex, och honom ville jag ju inte direkt umgås med så mycket. Jag hade kravlat mig upp från en nästan omöjlig situation, ensam i ett främmande land med alla planer omkullkastade, utan karl, jobb, boende, pengar eller vänner.

Och nu var det dags för FRIHET. En bil. Efter 10 månader utan, för första gången sen jag tog körkort, hade jag gett mig f*n på att nu skulle jag fixa det. Inga fler halvtimmespromenader till jobbet, inga dyra taxiresor, inga opålitliga bussar... Kunna handla mer än två matkassar. Kunna åka till Chadwell Heath för att hälsa på de enda kompisarna jag hade, Chris, Debbie och Gary. Kunna ge mig ut på landsbygden på en dagstur. Kunna ta mig till jobbet på en söndag.

Jag minns känslan när jag hämtade min Rover. Nervositeten över att helt plötsligt köra på fel sida, växla med vänstern och virra runt i rondellerna. Känslan av stolthet när min första tur på egen hand blev en vinglig 10-minutersresa till Tesco stormarknad nere vid Lakeside. Så lycklig jag var.

Min Rover har följt mig till South Ockendon, till Croydon, till Staines, till Westward Ho! och nu till Bideford. Den har sett alla mina hjärtesorger och ögonblick av lycka. Den har troget tagit mig på utflykter med besökare från Sverige, till och med en tripp med mamma till Devon långt innan Andy dök upp. Den har varit min följeslagare genom alla kullerbyttor som livet i England har gett mig.

I lördags startade vi upp den efter att den stått still några veckor... som pensionär ville den inte längre samarbeta efter flera veckors ösregn. Jag förstod. Och jag accepterade. Tacksam för att den fortfarande hängde med. Men den startade som en dröm. Vi körde en liten sväng för att ladda batteriet. Solen sken, bilen var pigg och ärtig som vanligt och jag sken som en sol jag också över att äntligen ha fått igång min lilla vän igen.

Ett par kilometer hemifrån tog det stopp. Vi hackade och rullade så långt vi kunde, och kom nästan hela vägen hem men fick lämna den i vägrenen nere i kurvan. Motorn hade skurit och topplocket hade gått.

The end of an era. Strax ska jag knalla ner till vägen med två nycklar, ett registreringsbevis och ett tungt hjärta. Om en timme kommer det en kille med en bärgningsbil för att ta med en liten svart Rover till den stora parkeringsplatsen i himmelen.

Min älskade lilla bil.