Man ur huse

I söndags var det dags för vår årliga tradition - The Bideford Christmas Lights Switch-On Celebration, den engelska motsvarigheten till skyltsöndagen kan man väl säga. Då går hela bygden man ur huse för att se på tomten och hans renar, äta onyttiga saker som munkar, burgare och sockervadd, träffa vänner och bekanta, lyssna på lokala förmågor samt titta på när kommunen slår på julbelysningen i stan.

Vi har varit där varje gång sedan vi flyttade ner hit. Det är en trevlig tradition och gör att vi känner oss lite delaktiga i vårt lilla samhälle... Lite lagom kallt är det, och mysigt att dra på sig vinterkläderna för första gången för säsongen. Det vill säga en tunn jacka. Och lågskor istället för flip-flops. Det har sina fördelar att bo här.

Mycket folk var det i år! Riktigt knökfullt. Alla samlas runt hamnen och ungarna njuter i fulla drag av tivolit, ballongerna och godiset.

Här har vi hela gänget (undertecknad tog bilden) Från vänster Andy, svärmor Cath, svärfar Graham, systerson Woody, svägerskan Tracey, systerson Oscar och så våran Lewis längst ut på änden.


Renarna är nog ett av de populäraste inslagen varje år. Alla tar kort som galningar, och så stannar man till slutet för att se ren-paraden då de knatar runt stan med Father Christmas i en släde. Som svensk är man väl måttligt imponerad. Men söta är dom iallafall.

Äntligen har ljusen tänts! Stora applåder och allmänt glam på vår lilla High Street. Jag kanske är lite fånig och sentimental men jag tycker det är himla fint och pittoreskt.


Utsikt över hamnen. De vackra ljusen i de små träden längs strandpromenaden sitter faktiskt uppe året runt, riktigt fint och stämningsfullt även en ljum sommarnatt...


Sitter i en busskur i väntan på ren-paraden. Undertecknad med make som nästan höll på att somna eftersom det var läggdags för honom. Jobbar man natt så är 18-snåret på kvällen väääldigt sent att vara ute på galej!

Snabbvecka

Den här veckan har gått jättesnabbt, känns det som. Först var det ju uppståndelsen när Kostdoktorn länkade till min blogg i måndags. Det trillar fortfarande in en massa extra läsare, jättekul!

I måndags var det också en väldigt viktig dag för en väldigt liten dam. Lilla söta Ciara blev äntligen lagligt fullt ut Sophie och Normans adoptivdotter! Familjen, hälften svensk och hälften engelsk, bor i Hull i norra England och vi fick kontakt för några månader sedan. Sophies blogg kan jag rekommendera, den är både lättläst och trevlig :) GRATTIS till hela familjen, ni är så goa allihop!

En av våra närmsta grannar går i väntans tider, "due date" var den 22 november men jag ser henne fortfarande varje dag släpa hem kassar från Tesco med magen i vädret. Galna människa! Om det var jag skulle jag istället definitivt utnyttja situationen och låta Andy göra alla jobbiga tunga grejer. Fast... det gör han ju nu också! Det är iallafall första babyn för våra grannar, och den blivande pappan verkar betydligt nervösare än mamman. Hoppas det går bra, jag fortsätter spionera från fönstret i mitt "kontor"...

Igår hade vi besök hela eftermiddan, så den dagen gick fort den också. Berättar mer om detta vid ett senare tillfälle, det är fortfarande lite halvhemligt och privat sisådär.

Idag blir det lite lugnt. Jag sitter och filar på min nya webshop, förhoppningsvis är alla länkar osv klara inom de närmsta dagarna. Det blir en stilren enkel shop med enbart smycken och bling, känns kul! Soligt och ganska varmt idag, så turen till postkontoret blir förhoppningsvis smidig. Kanske tar en liten promenad på stranden också medan jag är där... Ikväll blir det fläskfilé med fetaostsås och ett färskt avsnitt av Criminal Minds hemma på soffan efter att Andy tagit sin eftermiddagslur. Myspys.

Besöksräknaren luktar bränt!

Wow, vilken dag! Vilken respons på min bloggpost från igår kväll... där ser man vad som kan hända när Kostdoktorn Andreas skriver ett par rader! Många tusen läsare har klickat sig in här på bloggen under dagen, och min stackars besöksräknare flämtar fortfarande av överhettning.

Tack till alla trevliga människor som har kommenterat och hört av sig här och på andra ställen, underbart att höra så många positiva historier om andras erfarenheter och hälsovinster. Och tack till Andreas från en gammal Karlstadtös. Jag känner mig hedrad :)

Firade "uppståndelsen" genom en snabb runda till Morrisons för matinköp. Och snabbt går det ju verkligen när man kan skippa hälften av mathyllorna! Som du ser är vi inte superstrikta med att allt ska vara från scratch, burgarna t ex är toppen att ha i frysen för snabbmiddagar och de innehåller faktiskt bara köttfärs och salt. Carbohydrates NIL. Slå det!

Majonnäs gör jag själv ibland, men för det mesta köper jag färdig. Ägg använder vi bara om de är från frigående höns. Skulle gärna köpa allt ekologiskt, men tyvärr blir det lite för dyrt just nu... Idag blev det slaktarens bästa korvar med blomkålsmos som tillbehör, Andys favorit. Imorrn kör vi färsk lax i ugnen, kanske med en bit Brie till. Nam nam!

Tre år med LCHF

Idag är det exakt tre år sedan jag gick över till LCHF. Och jag känner mig filosofisk!

Det var hösten 2008 och jag stressade på Toko, åt fel och för mycket och hann inte med mig själv. Andy hade haft ovanligt många migränanfall en period, och jag hade läst om den där knasiga "fettdieten" som doktor Dahlqvist förordade. Tydligen skulle den hjälpa mot migrän och många andra saker. Funderade lite och tänkte att vikten var det ju så illa ställt med att det skulle nog inte göra nåt om jag gick upp ett kilo till eller två. Gå NER kunde man ju knappast göra på det viset, men det kunde vara värt ett försök! Jag pratade med Andy och föreslog att vi skulle testa en vecka, mest för migränens skull. Och på den vägen är det.

De senaste tre åren har jag inte ens smakat på pasta, ris, potatis, kakor, frukt, godis eller bröd. Inte en enda gång. Jag har tappat massor i vikt. Håret är längre, naglarna starkare. Sover som en stock. Magen är lugn. Hälsporre och dåligt knä har blivit mycket bättre och ger mig nästan aldrig problem. Rynkor och ledvärk och annat åldrande håller sig borta. Läkarkontroll förra månaden (av andra skäl) visade att alla värden är precis som de ska. Enligt "experterna" borde jag vara död vid det här laget. Jag litar mer på min egen kropp än på dem...

Jag predikar aldrig, för jag vet hur tjatiga folk kan vara när man inte vill lyssna. Och LCHF rör upp en hel del känslor verkar det som. Vet inte varför så många motståndare känner sig hotade av det. Men jag respekterar deras åsikt! Jag äter det jag vill, så kan du äta det du vill. Funkar fint för båda. Andy t ex följer inte LCHF utom när det gäller middagarna som jag lagar. Jag läser Kostdoktorns blogg och hänger på forumet Kolhydrater i Fokus för att få inspiration och "sällskap".

Visst har jag några kilo kvar att bli av med. Det får väl ta lite tid om det vill. Det här är inte någon snabbfix.

Visst blir jag sugen på saker ibland. Lasagne. Melon. En påse chips med dippa. Pizza. Mjukglass. Ett grovt vitt bröd med knaprig skorpa. Lemon cheesecake. Men inte så mycket sugen. Inte så sugen så jag stormar till affären och vrålhandlar. Det värsta suget försvann efter några dar, efter det är det mera en saknad efter det "gamla invanda".

Visst kan jag tänka mig att folk tycker jag är lite tråkig när vi är bortbjudna, och lite krånglig på restauranger när jag beställer sallader och omeletter istället för pommes frites och pasta.

Men... igår var vi i Barnstaple och shoppade för julpartyt som Andys jobb bjuder på. Provade flera snygga outfits på Monsoon. Jag hittade sedan en tajt liten svart festklänning på Next. Normalt brukar jag inte ens gå in i de affärerna, för de har ju inte min storlek... Det blev ett par pumps också, och en liten väska. Hemma igen kråmade jag mig framför spegeln och kände mig riktigt fin. Och ganska slank.

Och jag var inte alls sugen på cheesecake.

Man kan ju inte annat...

...än älska den här kissen! Carlos Fandango tar sig en liten eftermiddagslur i mitt knä medan vi kollar tv. Förut var han ingen knä-katt alls, men han har ändrat sin attityd de senaste månaderna och hittar nu de mest udda ställningar att sova i...

Dagens goda gärning

Min gamla röda soffa, som jag köpte på rea i Debenhams när jag jobbade i Romford nånstans 2003, har helt plötsligt blivit överflödig. Efter att vi bytte till nya soffor i våras har Lewis haft den på sitt rum, men häromveckan skiftade vi runt lite. Hans våningssäng funkade inte riktigt längre nu när han är en lång (nåja) gänglig (hmm) tonåring som sitter där och hukar över sin laptop. Istället fick han ta över dubbelsängen som stod i gästrummet, och då fick inte soffan plats längre.

Efter ett par veckor i garaget hade jag nu lagt ut den på Freecycle. Det är en hemsida med lokala grupper, där man kan skänka bort grejer man inte behöver. Idén är "hellre återvinna än skicka till tippen". Och det var ju inget fel på soffan, men samtidigt kanske man inte alltid orkar städa upp och snygga till och tvätta och ta kort och lista på eBay och tjafsa för att kanske få ut några hundringar om man har tur. Då är principen med Freecycle perfekt: du får den gratis, men du får ta den i befintligt skick och du får hämta den och göra jobbet själv. Man kan även fråga efter saker som nån kan tänkas ha. Det kan vara allt ifrån överblivna burkar för egen sylt-tillverkning till en barnsäng, en gammal generator eller flyttkartonger.

Tidigare har vi gett bort bl a Snoddas gamla marsvinsbur till en familj där dottern skulle få sitt första egna husdjur och var jätte-excited. Visst finns det många som utnyttjar systemet och försöker tigga till sig husvagnar, plasma-tv och hela vardagsrumsinredningar, men på det hela är det en trevlig grej.

Efter ett antal turer med folk som varit varit "VERY interested" och sedan aldrig hörde av sig igen, fick vi så napp från en trevlig kille som hörde av sig igår. Han fixade fram en minibuss och dök upp på eftermiddan med två kompisar.

Som vanligt var jag ganska sentimental. Jag är hopplös med att göra mig av med saker som gamla bilar, soffor, sängar, böcker... till och med en mikrovågsugn kan ge upphov till anfall av "tack snälla du för alla maträtter du värmt åt mig"-sentimentalitet. En viss hamstrings- och OCD-instinkt gör det inte lättare... Och nu snackar vi en soffa som hängt med i typ åtta år och som var den första rejäla möbeln jag köpte i England. Många nätter har jag sovit i den, efter att ha slocknat efter en sen session av chattande med söta pojkar på MSN eller tre avsnitt av CSI på raken.

Och då, när jag står där i regnet och tycker lite synd om mig själv, nämner killen som är här för att hämta soffan att han bara nyligen hörde talas om Freecycle och är såååå tacksam för soffan och kan inte fatta vilken tur han haft. För han jobbar åt en grabb med Downs syndrom, som precis har fått sitt första egna självständiga boende. Och som inte har tillräckligt med möbler och kommer att bli jätteglad över en egen soffa.

Och tänk, helt plötsligt blev det så lätt att se den åka iväg...

Bortskämmardag

I tisdags var det alltså dags för en Pamper Day på vackra Arlington Court strax utanför Barnstaple. Jag och Tracey hade varsitt bord, jag med mina smycken förstås - och hon visade upp sina inramade fotografier och erbjöd bokningar för t ex bröllopsfotografering. Är du nyfiken har hon en hemsida här. Hon fotar också det hon kallar Boudoir Babes, dvs sexiga intima foton som överraskning till pojkvännen t ex... men jag vet inte om det är så många som vågat nappa på det hittills!


Så här fint är Arlington Court. Anrikt och vackert, med enorm trädgård från 1800-talet. Vilken otrolig miljö för oss att sälja i, jämfört med mitt skrivbord hemma!

En sån här skylt hittar man ju inte varje dag precis. Fast några påfåglar såg jag aldrig till, tyvärr.


Här har vi hela härligheten. Vi hade ömtåliga antika glasskåp med diverse rariteter alldeles bakom oss, och det var lite nervöst att klampa runt bland alla antikviteter (undertecknad ej inräknad). Det var lite väl mörkt i entréhallen där vi höll hus, så det slutade med att jag stod och lös på smyckena med min mobiltelefon större delen av eftermiddagen!

Arlington var fullt av välklädda medelålders damer som gick runt och drack Bucks Fizz, fick nackmassage och makeovers och hade pengar att spendera på "onödigheter". De var väldigt positiva, och jag fick massor med komplimanger för mina smycken (dagen till ära hade jag enbart mina handgjorda grejer med mig och då känns det ju lite extra kul när folk gillar det man säljer).

Många frågade var jag "fanns till vardags" och verkade besvikna att jag inte hade en liten butik nånstans som de kunde besöka. Överlag var dagen riktigt lyckad och jag kom hem på kvällen med fickorna fulla med pengar och ett par beställningar att skicka ut. Inte dumt! Dessutom har jag nu blivit kontaktad av en av damerna, som undrade om jag ville komma och "hålla ett föredrag" om mina smycken på hennes Women's Institute-förening. Inte vet jag hur man gör nåt sånt, men jag ska fundera på det lite...

Guy Fawkes Day

Idag firar vi igen! Knappt har alla små älvor och Draculas smockat i sig sitt lösgodis från Halloween, så är det dags för Guy Fawkes Day, även kallad Bonfire Night.

Guy (Guido) Fawkes var en upprorsman, som år 1605 försökte spränga parlamentet med hjälp av 36 kruttunnor utplacerade på strategiska ställen.

Detta firar vi nu varje 5 november genom att tända massor av majbrasor och skjuta av stora fyrverkerier. Fråga mig inte varför, men lite kul är det och man ska ju aldrig missa ett tillfälle att fira nåt... Lewis är här, och svägerskan Tracey med Lewis två kusiner Oscar och Woody kommer över ikväll, och då ska vi skjuta raketer så det står härliga till, äta hamburgare och överblivet Halloweengodis.

Dessutom vill jag också idag passa på att nämna två små jättefina tjejer som också är värda att fira! Lilla knoddan Ciara som just har fyllt hela 2 år, och våran bästaste lilla Ida, som fyller år imorgon 6 november. GRATTIS till våra finaste töser!