Walking in a winter wonderland

Engelsmännen har helt enkelt inte kopplat det här med snö. Att den kan dyka upp ibland under vinterhalvåret.

Idag blir det inget jobb. Det har nog kommit en 10 - 12 centimeter sisådär. En normal dos i Sverige. Det går inte att ta sig in till butikerna. 3 av dom får hålla stängt idag eftersom ingen i personalen tagit sig dit. Tågen går sporadisk med grova förseningar, bussarna och tunnelbanan är inställda, går inte att få tag i en taxi nånstans. Skolorna är stängda. Och köra vågar man f-n inte eftersom engelsmännen är livsfarliga så fort temperaturen drar sig neråt nollan.

På tv pratar dom - och förundrar sig över - om hur det kan komma sig att man klarar det här med snö på andra ställen som t ex Sverige och Alaska... På den engelska motsvarigheten till Godmorgon visar dom foton av blöta tufsiga kollegor som GÅTT till jobbet - i SNÖN! Och sen har dom snöbollskrig inne i studion, som små uppspelta barn. Mina kollegor frågar hur i hela friden vi bär oss åt i gamla Svedala, hur tar vi oss till jobbet på vintern osv. Man ler överseende och försöker förklara på ett ungefär hur det känns när man står med snö upp till knäna och försöker skotta fram en insnöad bil klockan åtta en mörk, kall Januarimorgon... men de bara skakar på huvudet och säger att vi är galna.

Oh well. Själv kryper jag upp i soffan med katten och en stor mugg te, och njuter av att inte behöver leka viking idag.

Naket

Igår var jag ute med tjejerna på jobbet, för att fira att två av dom fyller år den här veckan. Det blev ju lite av en "leaving do" på sätt och vis också, eftersom flera av oss slutar inom de närmsta dagarna. Känns lite märkligt att det var sista gången vi var ute medan jag fortfarande är en del av Toko. Vi kommer ju att fortsätta ses, men från och med nu drar vi åt olika håll...

Vi gick till Jamie´s Italian i Kingston - en italiensk restaurang som drivs av Jamie Oliver. Ni vet. Den nakne kocken. Stället öppnade i november och är så populärt att folk köar upp till en timme för att ens komma in. Vi hade tur och kunde boka bord eftersom vi var ett större sällskap.

Gott var det. Mysigt och rustikt ställe också. Servicen var lite... vinglig... Personalen var ung och verkade lite oerfaren - det tog en halvtimme innan vi fick nåt att dricka t ex - men maten var inte dum! Jag och Andy äter ju enligt LCHF sen några månader tillbaka, men det var inga problem att hitta rätter som passade, t ex kallskuret med en mozzarellasallad.

Tjejerna tycker nog att jag är knepig när jag häller grädde i teet och äter kalla grillade kycklinglår till lunch, men dom är ju vana vid att jag är lite lätt eccentrisk som svensk och utböling och de står därför ut med det mesta...

728

Två veckor kvar att jobba. Det känns väldigt konstigt. Jag pendlar mellan ilska, stöddighet, framtidsoptimism och djup ledsamhet. Har sökt några jobb men känner ingen större entusiasm för projektet. Både mamma och Andy säger till mig att det ju inte är så bråttom, att jag borde ta ledigt ett par veckor och samla mig. Fundera över vad jag vill göra. Men jag känner mest stress... Vet inte riktigt varför. Kanske är det att jag alltid måste vara en duktig flicka och göra allting rätt. Och snabbt.

Ifall ni är nyfikna så kan jag också tala om att a-kassan i England är samma för alla, oavsett tidigare inkomstnivå. Man får £60,50 i veckan. Det motsvarar i dagsläget 728 kronor. Woopi do. Det kan ju vem som helst leva riktigt flott på! Om man fick hyran och alla räkningar betalda så kanske man kunde överleva... Hur f-n gör folk??

You can´t play on broken strings

Den ekonomiska depressionen i England håller på att skörda ännu ett offer. I söndags morse stängdes med omedelbar verkan Tokos butiker i Cambridge, Colchester och Bluewater. De resterande sju butikerna kommer att fortsätta tills vidare, men med minimal bemanning, typ en heltidare och en lunchavbytare. Drastiska åtgärder håller på att vidtagas för att rädda det som finns kvar av företaget, men det är inte säkert att det går. Konkursen är inte långt borta. All personal från de tre stängda butikerna har varslats om uppsägning... och så har även jag, min kollega Sally, project managern T och distributionschefen M. På måndag ska vi alla in på individuella möten för att disktuera en ev uppsägning. Men ska jag vara ärlig finns det nog inte mycket hopp om att rädda mitt jobb. Jag är för dyr, helt enkelt (ironiskt nog eftersom de betalar betydligt mindre än de flesta företag skulle).

Och jag sörjer.

Jag sörjer företaget som jag jobbat för i närmare tre år. Ett litet men tappert företag som tyvärr har haft klantiga ägare, som inte fattat de rätta besluten i ett tufft ekonomiskt läge. Ett företag som sedan i söndags inte längre existerar i den form vi kände till. Ett litet skal kvar av 23 års hårt arbete och drömmar, som började med ett marknadsstånd i Ealing Shopping Centre 1985. Ett team av människor som har jobbat för något de trodde på och trivdes med, även om det många gånger var frustrerande och slitigt.

Jag sörjer alla i de tre butikerna som kommer att förlora sina jobb. Huslån, avbetalningar och räkningar som kommer att gå åt helvete. Förhållanden som kommer att krascha. Sviktande självförtroenden.

Jag sörjer för "mina" tjejer och killar som kanske inte har jobben kvar om någon månad eller två... min "högra hand" G som är en bra bit över 60 och knappast kommer se röken av ett nytt jobb. Mina tappra M och P, som ställt upp i alla lägen, oavsett vad jag begärt av dem. Lilla pigga H, som alltid kommer in med ett stort smajl och piggar upp alla andra. C, som kämpar med en halvalkis till karl och ett deltidsjobb med att sköta andras stryktvätt. L, som bor i ett trångt litet dragigt rum där det läcker in regnvatten, eftersom hon inte har råd med mer. C och I, som är nygifta och båda jobbar i samma butik och förmodligen blir arbetslösa samtidigt. Vad blir det av dem alla?

Jag sörjer för mig själv. All lojalitet, alla dagar jag har jobbat så hårt för att få det att gå runt. Alla gånger jag kämpat för att motivera alla andra. Alla sena kvällar och tidiga morgnar. Alla timmar jag tillbringat i telefon medan jag suttit på tåget, i bilen, stått i en kö i mataffären eller suttit på McDonalds och försökt rätta till nåt problem nånstans eftersom tiden inte står stilla när jag är ledig.

Och jag sörjer lite för mig och Andy. Han börjar sitt nya jobb på måndag, samma dag som jag ska in på mitt varselmöte. Ur askan i elden, kan man säga. Vi har klarat oss igenom julen, och nu kommer det nåt ännu värre.

Men kanske går det bra. Kanske får jag ett nytt jobb inom några veckor. Ett bättre jobb. Kanske klarar sig Toko igenom krisen och kommer ut på andra sidan. Kanske blir några av jobben kvar.

Framtiden är alltid ljus. Eller, som vi värmlänningar skulle säga: Det ordnar sig alltid. Och gör det inte det så kvittar det.

We could keep trying but things will never change

So I don´t look back

Still I´m dying with every step I take

But I don´t look back

And it hurts with every heartbeat

.

Merry Xmas

Från oss alla, till er alla...

EN RIKTIGT GOD JUL!

Toko girls

Mina fina julpyntade Tokotjejer - från vänster Hayley, Maya, Geraldine och Priya - ett par dagar före jul

Röstning

Min svägerska Tracey gillar att fotografera. Så mycket att hon har det som en "andrakarriär", dvs hon plåtar en del bröllop och andra tillställningar. Nu har hon fått en bild publicerad i en lokal tävling, och givetvis har vi varit inne på hemsidan och röstat.

Tänkte be er alla att - om ni har tid och lust - att klicka in er och rösta på bilden av min lille "systerson" Woody i första kategorin Community Spirit. Ni hittar sidan här:

Imagery With Meaning



Snälla, hjälp Tracey vinna tävlingen! Även om det innebär att hon blir odräglig efteråt... :-)

Yippiee!! Andy har fått jobb...

Han hade sin första intervju i förmiddags, för ett företag i närheten. De ringde redan på eftermiddan och erbjöd honom jobbet. Vettiga arbetstider, ett jobb som i mycket liknar det han hade och trivdes med, lönen inte fantastisk men okej, kortare väg till jobbet än förut, och folket på företaget verkar resonabla. Dessutom, när han berättade att han skulle vilja ta några dar ledigt i januari för att ta körkortet för tung lastbil, tyckte dom att det lät bra eftersom de kanske ska introducera tyngre fordon, och lovade honom på stående fot att han kunde få ledigheten betald. Schysst!

Han börjar jobba efter nyår. Gissa om vi är lättade båda två!

Magsjuk. Två dar. Roligare kan man ha det.

Körkort

20 dagar kvar till jul, och stressen ökar. Alla 4 tillfälliga butikerna är öppna, med ett minimum av personal eftersom ägarna vill spara pengar. Hur täcker man 7 dagar öppet 9 - 20 med två personer? När dom inte har en toalett i närheten, och inte kan lämna varorna? *suck*

Andy har hastigt och lustigt blivit av med jobbet. Han har ju det sensate året jobbat för ett företag som levererar badrumsinredningar till byggarbetsplatser. Och nu har alla slutat bygga nya hus, eftersom ingen har råd att köpa. För två veckor sen kallade dom in all personal till möte och berättade att företaget var nära att gå under. En vecka senare blev de uppsagda med en veckas lön. Så snabbt går det här. Så alla ni i Sverige som gnäller att ni har det så svårt, som får varsel och fackföreningsdiskussioner och tre månaders lön och full a-kassa - ni kan sluta klaga nu.

Nog för att min lön är okay, men den täcker inte allt. Vi behöver två inkomster. Andy har anmält sig till en intensivutbildning (en vecka) för att ta körkort för tyngre lastbil (han har kört lätt lastbil fram till nu). Just nu finns det mycket fler jobb för dem som har den klassen, och färre som konkurrerar om jobben. Teoriprovet är den 18e, och när han klarat det är det dags för övningskörning. Så förhoppningsvis ska han kunna få ett vettigt jobb nån gång efter nyår. Tills dess får vi hanka oss fram med "inhoppardagar" med en agentur som har kört åt förut.

Min snälla farmor, som förresten precis har fyllt 85 år (!), gav mig pengar till jul. Och det kunde inte ha kommit lägligare! Nu kan vi iallafall fira en trevlig jul som vi hoppats. Vi stannar hemma eftersom jag bara har ett par dagar ledigt, men vi får hit både styvsonen L och Andys föräldrar på annandagen och dom stannar några dagar. Jag har redan hotat med att jag inte kommer att laga mat!