You can´t play on broken strings

Den ekonomiska depressionen i England håller på att skörda ännu ett offer. I söndags morse stängdes med omedelbar verkan Tokos butiker i Cambridge, Colchester och Bluewater. De resterande sju butikerna kommer att fortsätta tills vidare, men med minimal bemanning, typ en heltidare och en lunchavbytare. Drastiska åtgärder håller på att vidtagas för att rädda det som finns kvar av företaget, men det är inte säkert att det går. Konkursen är inte långt borta. All personal från de tre stängda butikerna har varslats om uppsägning... och så har även jag, min kollega Sally, project managern T och distributionschefen M. På måndag ska vi alla in på individuella möten för att disktuera en ev uppsägning. Men ska jag vara ärlig finns det nog inte mycket hopp om att rädda mitt jobb. Jag är för dyr, helt enkelt (ironiskt nog eftersom de betalar betydligt mindre än de flesta företag skulle).

Och jag sörjer.

Jag sörjer företaget som jag jobbat för i närmare tre år. Ett litet men tappert företag som tyvärr har haft klantiga ägare, som inte fattat de rätta besluten i ett tufft ekonomiskt läge. Ett företag som sedan i söndags inte längre existerar i den form vi kände till. Ett litet skal kvar av 23 års hårt arbete och drömmar, som började med ett marknadsstånd i Ealing Shopping Centre 1985. Ett team av människor som har jobbat för något de trodde på och trivdes med, även om det många gånger var frustrerande och slitigt.

Jag sörjer alla i de tre butikerna som kommer att förlora sina jobb. Huslån, avbetalningar och räkningar som kommer att gå åt helvete. Förhållanden som kommer att krascha. Sviktande självförtroenden.

Jag sörjer för "mina" tjejer och killar som kanske inte har jobben kvar om någon månad eller två... min "högra hand" G som är en bra bit över 60 och knappast kommer se röken av ett nytt jobb. Mina tappra M och P, som ställt upp i alla lägen, oavsett vad jag begärt av dem. Lilla pigga H, som alltid kommer in med ett stort smajl och piggar upp alla andra. C, som kämpar med en halvalkis till karl och ett deltidsjobb med att sköta andras stryktvätt. L, som bor i ett trångt litet dragigt rum där det läcker in regnvatten, eftersom hon inte har råd med mer. C och I, som är nygifta och båda jobbar i samma butik och förmodligen blir arbetslösa samtidigt. Vad blir det av dem alla?

Jag sörjer för mig själv. All lojalitet, alla dagar jag har jobbat så hårt för att få det att gå runt. Alla gånger jag kämpat för att motivera alla andra. Alla sena kvällar och tidiga morgnar. Alla timmar jag tillbringat i telefon medan jag suttit på tåget, i bilen, stått i en kö i mataffären eller suttit på McDonalds och försökt rätta till nåt problem nånstans eftersom tiden inte står stilla när jag är ledig.

Och jag sörjer lite för mig och Andy. Han börjar sitt nya jobb på måndag, samma dag som jag ska in på mitt varselmöte. Ur askan i elden, kan man säga. Vi har klarat oss igenom julen, och nu kommer det nåt ännu värre.

Men kanske går det bra. Kanske får jag ett nytt jobb inom några veckor. Ett bättre jobb. Kanske klarar sig Toko igenom krisen och kommer ut på andra sidan. Kanske blir några av jobben kvar.

Framtiden är alltid ljus. Eller, som vi värmlänningar skulle säga: Det ordnar sig alltid. Och gör det inte det så kvittar det.

We could keep trying but things will never change

So I don´t look back

Still I´m dying with every step I take

But I don´t look back

And it hurts with every heartbeat

.