Pust. Pust igen. Och ytterligare lite pust. Jag är definitivt inte designad för sån här värme... Jobbet var bara någorlunda uthärdligt, jag och min deltidare P stod framför golvfläkten hela dan och sörplade vattenflaska efter vattenflaska. Lunch i skuggan i parken var hyfsat icke-vidrig.
När jag äntligen kom bort till tågstationen ropade de ut att 18.19-tåget skulle gå från plattform 1 istället för 3. Lämmeltåg bort till plattform 1. Alla kliver på och pustar av ansträngning. Högtalarutrop att tåget inte går till Wimbledon utan via Richmond in till London Waterloo. Fel riktning alltså. Lämmeltåg tillbaks till plattform 3 för att vänta på 18.34-tåget istället. Runt 18.30 ropar de ut att tåget är kraftigt försenat p g a en brand i Raynes Park, som är en av stationerna mellan Kingston och Wimbledon. Nästa tåg blir istället 18.49. Givetvis finns det inga sittplatser lediga nånstans på plattformen. Själv har man stått sen 8-tiden på morgonen men det är det ju ingen som vet eller bryr sig om. Runt 18.50 ropas ut att det inte blir några tåg på obestämd tid på grund av branden. Lysande. Sitter fast i Kingston.
Stapplar ut från stationen och lyckas så småningom lokalisera en buss som går till Wimbledon. Bussen är fullsmockad och det är ca 45 grader därinne. Klämmer in mig vid "kliv-av"-dörrarna som givetvis öppnas inåt så jag trycks upp mot glasväggen varje gång bussen stannar. Vid varje hållplats släpper de på mer folk men ingen tycks kliva av. Det går i snigelfart eftersom branden orsakat trafikstockningar i hela området. Det som skulle varit en behaglig 10-minutersresa sittandes på tåget blir istället en 50-minuters stående busstur a la bastu efter 30 minuters väntan på tågstationen. Mysigt.
Typiskt England.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar