Släktmiddag

Ibland tror man nåt ska bli lite halvjobbigt... och så visar det sig att det är en barnlek. Inte den här gången! Vi kom till Basingstoke sent lördag kväll, hälsade snabbt på familjen och gick sedan ner till puben för att käka. Andys mamma kom dit och jag hann prata lite med henne. Ganska stelt och obekvämt! Hon är trevlig men det kändes som att fika med Maggie Thatcher eller nåt... hon var inte easy-going direkt. Typ stram högknäppt blus och litet pärlhalsband. *suck*

På morgonen knackar Andy på min dörr och säger "jag mår inge braaaa". Migrän och illamående. Tackar tackar. Så det slutar med att jag får åka på egen hand till Andys familjemiddag med 18 totala främlingar, medan han ligger hemma i sängen och tycker synd om sig själv... Huga.

Morsan hade problem med uttalet av mitt namn, så jag blev presenterad för hela släkten som Andrews "vän" Jelena. Kände mig som en rysk strippa. Kunde väl ha gått värre, alla skämtade om hur "tapper" jag var som kom själv utan Andy, och dom flesta var tämligen trevliga. Men jag satt och tittade på ett stort sällskap vid bordet bredvid och insåg att jag lika gärna kunde ha gått och satt mig vid dom! Andys svåger var himla trevlig, och som tur var satt jag bredvid honom. Visade sig att han hade jobbat i Uppsala någon vecka i stöten för några år sen, så då hade vi ju lite att prata om :-)

När vi efter fem långa timmar kom tillbaks, hade Andy kvicknat till och var som vanligt. Bra tajming där, hmmm. Själv var jag mentalt slut och kunde ha somnat stående!