Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.

Nu är det dags!

Om mindre än 5 timmar ska vi träffa henne, vår lilla skrutta...

Igår lekte hon i parken nästan hela dagen, och under tiden tog fostermamman en massa bilder som hon skickade över till oss en i taget. Sen lånade lillan hennes iPhone, bestämde sig för att det var rätt tidpunkt att trilla omkull och mosade telefonen! Oops.

Vi är nyduschade och iordning, och ska nu strax ner till hotellrestaurangen för en rejäl full English breakfast innan det hela drar igång. Bara ett par timmar idag för att inte överväldiga henne. Och oss. Men ack så spännande. Håll tummarna hörni.

Nästan där

Den här förmiddagen är mina sista timmar ensam i huset på en lång lång tid... Eller ja - det är en snubbe nere i köket som inspekterar varmvattenberedaren just nu!

Andy kommer hem runt lunch, och sen är det full speed ahead. Vi förbereder de sista smågrejerna innan det stora äventyret. Ikväll sover mamma över här och inatt åker vi upp mot Stansted. Mamma har ett ganska tidigt flyg hem till Sverige. Sedan åker vi och hälsar på Lewis över helgen, sover på hotell i närheten och åker sedan upp till grynets hemstad på söndag.

Måndag morgon har vi ett planeringsmöte med socialarbetarna och sedan klockan 13 är det meningen att vi ska träffa vår dotter för första gången. Wow.

Hon vet vilka vi är nu, hon tittar varje dag på den fåniga videon vi spelat in och sitter i tevesoffan och vinkar åt oss på teven :) Hon har talat om för sin fostermamma att hon "tycker om sin nya mamma och pappa" och hon har berättat för alla hon känner att hon ska åka och bo vid havet... Fostermamman skickar foton och uppdaterar oss nästan dagligen om hur förberedelserna går på hennes sida, och vi uppdaterar om vår sida. Många diskussioner om trappgrindar, vinterkläder, frukostmat och sängdagsrutiner...

Visst är det en helt bisarr situation egentligen, men ack så spännande det är nu! Jag vet att några av er som läser har gått igenom samma sak, bl a Sophie och Inger, och ni vet ju precis hur jag känner det just nu... överlycklig och lätt panikslagen på samma gång!

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.

Det blev...

...ett enhälligt ja. Vi har en dotter!

Promenad

Nu är det nästan dags. Imorgon har vi vårt möte med matchnings-panelen, då de formellt bestämmer om vi är en bra match med grynet eller inte. Det är mest en formalitet, men man ska inte ropa hej osv.

I eftermiddag åker vi upp till kommunen hon bor i, de har bokat hotell åt oss eftersom panelen är på förmiddagen och vi har ca 35 mil att åka. Jag är inte lika nervös som förra gången, men visst känns det. Ett dussin främlingar som har läst allt om oss och nu ska avgöra om vi ska tillåtas bli mamma och pappa till denna tuffa lilla tjej.

I förrgår tog jag en promenad, det var en solig sensommarkväll och luften var sval men behaglig. Jag gick uppför min vanliga kulle till en gammal kohage med knotiga träd där jag brukar stå och filosofera en stund. Det slog mig att det nog var sista gången på ett bra tag som jag kunde ta en lugn promenad på kvällen... Det är många saker som vi gör just nu som får mig att tänka så. Sista helgen tillsammans som ett par. Sista gångerna jag kan åka och handla i lugn och ro. Sista av mycket. Men snart blir det första av mycket. Och det ska bli spännande!

Imorgon efter panelen åker vi vidare upp till Stansted flygplats och sover över på hotell i närheten. Mamma kommer på lördag med eftermiddagsflyget och ska hälsa på i två veckor. Det är en ren slump att det blev precis nu innan lilltjejen kommer, vi bokade mammas resa redan i mars och nu har det ju kört ihop sig ordentligt. Vi bestämde oss för att låta bokningen vara som den var, det kommer att bli väldigt stressigt för mig men samtidigt distraherar det ju att mamma är här så jag inte längtar ihjäl mig efter första introdagen...

Det är första gången på sju år som hon kommit över till England. Senast var i Croydon 2005, och då var det bara över natten. Hon har aldrig stannat längre än tre fyra dagar. Den här gången har vi hyrt en villavagn alldeles vid havet åt henne. Vi visste ju inte i mars hur många vi skulle vara här i huset vid det här laget, och det kan vara skönt att vi alla kan få lite andrum när det är ett såpass långt besök.

Jag ser fram emot att få visa henne hur vi har det och ta med henne till alla platser som är "våra". Hon har redan tingat fish & chips dagligen, en tripp till en äkta engelsk manor house/trädgård, shoppa på Morrisons och bjuda svärisarna på middag ute.

Men just nu är det dags att packa panelkläderna och fluffa till håret. Återkommer med rapport. Håll tummarna.

Ett decennium

Idag för exakt tio år sedan, den 6 september 2002, kramade jag mamma adjö på Skavsta flygplats och klev på planet till London med en enkelbiljett i näven. Nervös men optimistisk och spänd. Tänk att det gått ett helt decennium sedan dess! Och genom gott och ont har jag älskat varenda minut av resan.

Många saker har ändrats sedan den där dagen, och jag är så tacksam för vad jag har idag. Min nya familj - min fantastiske man Andy, som älskar mig trots alla mina knasigheter och svagheter. Mina två underbara styvbarn Lewis och Sadie, som gett mig en ny dimension i livet. Våra två galna katter Carlos Fandango och Princess, utan vilka livet skulle vara mycket tråkigare. Och jag skulle ha betydligt färre halvt uppätna möss på köksgolvet.

Mina svärisar Cath och Grum, svägerskan Tracey och systersönerna Oscar och Woody. En samling galningar, men mestadels charmerande sådana.

Mitt lilla företag som jag älskar att jobba med. Den underbart vackra och lugna del av världen jag bor i. Alla roliga, knasiga och märkliga människor jag träffat under mina år här, som hjälpte mig att hitta mig själv och finna min väg. En del av dem kommer jag kalla mina vänner för all framtid. Några av dem har också bidragit till den märkliga Essex-Skandinav-Sydafrikan-Brittiska dialekt jag har (jag jobbar på Devon-varianten). Jem, som var den som fick mig att flytta hit från första början, vilket har gjort mig tacksam mot honom för all framtid.

Jag är också tacksam för er - svenska vänner och familj, som trots min långa frånvaro har följt med på resan och fortfarande håller kontakten.

Snart kommer vi också att ha ett ytterligare fantastiskt litet tillskott till vår familj, något som jag aldrig trodde skulle inträffa. Men livet tar märkliga vägar ibland.

Så tack till er allihop, för mina första 10 år i England. And here's to 10 more.

Några viktiga möten

Nu börjar det kännas som att tiden går lite snabbare! Helt plötsligt är det bara ett par veckor kvar till panelen. Vi fick ett mail från vår familjefinnare Clare idag, hon hade kollat med de andra och nu är alla papper klara inför panelen och har skickats in.

Vi håller på att förbereda ett "pratande" fotoalbum där man kan spela in små meddelanden, laminerade porträttfoton av mig och Andy och så ska vi försöka filma en liten video runt huset nån dag när det är soligt. OM det är soligt. Allt detta ska lämnas över till grynet när de berättar för henne att de hittat en ny mamma och pappa. Hon vet redan att de letar, men inte att det är vi. Panelen måste klaras av först.

Mötena i torsdags gick bra men det var ganska slitigt! Som tur var erbjöd kommunen att boka hotell åt oss, så vi åkte upp kvällen innan. Tur var väl det, vi var trots detta helt slut! Kommunen grynet kommer ifrån ligger ca 35 mil bort, så det tar några timmar att ta sig dit...

Först fick vi träffa en läkare som hade tillgång till grynets journal, men hon har inga särskilda hälsoproblem så vi fick inte så mycket ny information från honom. För säkerhets skull ska de testa henne för en ärftlig blodsjukdom som den biologiska fadern påstår att han har, men det finns inga som helst bevis för att detta är sant. Han är känd för att ljuga om både det ena och de andra.

Sedan hade vi ett fikamöte med våran Clare där vi gick igenom våra kommentarer till matchningsrapporten, typ varför vi vill matchas med just vårt gryn och varför vi kan vara bra föräldrar till henne.

Efter detta fick vi träffa fostermamman i kommunhuset. Hon hade med sig massor med foton och sin laptop och visade oss, och så fick vi chans att lära känna henne och ställa en del frågor. Givetvis kom jag på alla de viktiga frågorna efteråt... Men hon var trevlig och verkar göra sitt bästa för grynet, och det är tur eftersom vi kommer att tillbringa merparten av en vecka i hennes hus under introduktionsperioden!

Sedan kom det svåraste mötet, något som inte är helt vanligt att man får möjlighet till, och som normalt endast sker efter panelen, inte före. Den biologiska mamman V. En uppriven, gråtande, rufsig, illa klädd liten kvinna som egentligen vill väl men inte har allt på plats för att kunna ta hand om sina barn. Fy vad jobbigt och känslosamt det var. Hon var så ledsen att hon nästan inte klarade av att komma in i rummet, men hon tog mod till sig och vi fick en pratstund.

Man förstår ganska snabbt varför V aldrig skulle kunna ha barnen hos sig. Maken var våldsam och kontrollerande, själv är hon väldigt svag och lättstyrd och förstår inte riktigt varför barnen tagits ifrån henne. Det finns mycket att berätta om detta men samtidigt känner jag mig lite beskyddande mot henne och vill inte lämna ut allt just nu. V är ett offer i situationen precis som barnen.

Grynets syskon bor nu hos släktingar. Hon är den enda som kommer att adopteras ut, men vi har lovat att möta upp med syskonen ett par gånger om året så att grynet kan hålla kontakten om hon vill.

Vi visade några neutrala kort på grynets sovrum, Lewis, katterna mm så hon kunde se att flickan kommer att få det bra. De tog ett foto på oss tre tillsammans som vi kan visa grynet så småningom. V hade skrivit ett brev till oss, och ett brev som grynet ska få när hon är äldre. Hon pratade mycket om hur hon inte vill flytta, för "alla barnen måste kunna hitta mig när de är äldre och kommer tillbaka för att bo med mig igen"... Vi ville inte förstöra illusionen så vi bara nickade, båda med tårar i ögonen. Hon sa också att hon tyckte vi var bra för vi såg rena ut. Hon tycker inte om folk som inte är rena. Och sedan deklarerade hon att hon tyckte att varit bra om vi skulle kunna ta ett av de äldre syskonen också.

Efter detta möte tog vi en fika med grynets socialarbetare Lisa, och hon berättade att V sagt till henne att "du hade inte kunnat hitta några bättre mänskor" och det värmde verkligen.

Som sagt, en jobbig dag, men vi är glada att vi gjorde det trots allt. Vi fick en bättre bild av en person som vi läst mycket om men inte riktigt förstod oss på. Och vi har blivit förvarnade att det blir tornadovarning när grynet flyttar in... Pratig, ivrig, påhittig, busig, krävande, full fart hela tiden, "kan själv". Någon som kan skriva ut Valium...?

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.