It was amazing, sa drottningen

Sådärja, då var bröllopet avklarat då! Pampigt och tjusigt precis som det ska vara, och visst var bruden jättevacker i sin spetsklänning... Alla var jättenöjda med hur fint det avlöpte. Inga terroristattacker eller bråk, bara vackra scener, glada människor som gått man ur huse för att fira och en "commoner" som i sann askungestil blev en "royal".

Tyvärr såg jag aldrig till Vickan och Daniel i vimlet, men jag såg iallafall på bilderna efteråt att hon såg lika snygg ut som vanligt.

Vi skrattade gott åt prinsessorna Beatrice och Eugenie och deras knepiga hattar. SamCam (David Camerons fru Samantha) kunde ha burit en hatt eller en elegantare klänning. Och Victoria Beckham såg absolut vråltråkig ut... med alla hennes resurser kunde hon väl fått till nåt roligare! Camilla och Kates mamma Carole var eleganta och svala, och drottning Elizabeth kan man ju inte klaga på som ser så fräsch ut trots sina 85 år. Var roligt att se att hon faktiskt log en hel del och verkade riktigt nöjd för en gångs skull!

Londons gator var fulla och jag blev lite rörd och väldigt stolt av alla brittiska flaggor och all patriotism. Visst känner jag mig iallafall till hälften engelsk efter de här åren. Andy påstår att jag är "mer engelsk än svensk" numera, och Magnus påpekade häromdagen med ett garv att jag hävde ur mig diverse svengelska uttryck som inte lät riktigt rätt. Hmm. Visst blir man påverkad av att bo i ett annat land så här länge! Men jag skulle inte vilja ändra på det, och jag skulle inte vilja gå tillbaka till att vara 100% svensk igen.

På eftermiddan blev vi uttvingade till grannarnas "street party" med barbeque och Buck's Fizz och hundar och ungar (det är tradition att ha gatufest vid såna här tillfällen) och vi stannade en stund för att visa vår goda vilja. En av dem är ett riktigt klappträ och vi har haft ett par duster med honom, så han är inte direkt vår favoritperson. Men hans fru är okay så vi höll god min, skålade för brudparet och småpratade i lämpligt antal minuter innan vi smet tillbaka in till oss och pustade ut.

(Senare på kvällen fick vi smita förbi dem för att rädda en liten babykanin som katterna släpat in i trädgården, men det är en annan historia)

Fast ändå... visst önskade jag att det här bröllopet hade varit lite mer känslosamt, att de hade kyssts ordentligt och inte bara lite hastigt, och att Kate hade vågat le lite mer precis som Victoria som stod där och sken som en sol under hela vigseln... och visst var Victoria snäppet vackrare än Kate. Och visst bölade jag som en tok förra året när min gamla idol Björn Skifs sjöng i kyrkan... men det har väl inget att göra med att jag är svensk... eller?

Spänningen stiger...

Nu är det bara "one sleep left" till vårt stora feta kungliga bröllop! Spänningen stiger... vad har hon för klänning, hur ser buketten ut, kommer det att regna eller inte... alla spekulerar. Vi har blivit upplysta om att Kate (f´låt, Catherine) INTE kommer att följa traditionen och lova att "obey" prins William. I modern anda upprepar hon vad prinsessan Diana gjorde 1981 och ordet kommer därför att uteslutas från hennes löften. Hon lovar istället att "love, comfort, honour and keep" vilket ju låter mycket trevligare!

Andy jobbar tyvärr på förmiddagen, men kollar så mycket vi hinner med under dagen. Blir smaskig LCHF-middag på kycklinggryta med fetaost och gräddyoghurt med hallon för att fira.

I övrigt har vi skrattat gott åt den här videon senaste veckan... klockren reklam från T-Mobile!

Klassiskt engelskt påskfirande

Andy och systerson i bitter kamp. En helt vanlig påsk hos familjen H!

Somriga dagar

Vilken tur vi har haft med vädret senaste veckorna! Strålande solsken mestadels, och härliga temperaturer. Styvotter Sadie tajmade det bra och kom hit för en veckas påsklov och vila från universitetspluggandet. Andy hade tagit ett par dagar ledigt och vi passade på att utnyttja tiden med att åka på utflykter, slappa i trädgården, vandra på stranden... och jag och Sadie satt uppe halva nätterna och listade varor på eBay... hon har börjat med en liten eBay-shop där hon säljer en massa läckra piercingsmycken av alla de slag. Ta en titt på hennes grejer här, hon skickar även till Europa!


Mmmmmm... äta ute på favorithaket The Sunshine enligt LCHF = 3 stora skivor bacon, 3 "scrambled eggs" (äggröra) och en massa riven smält ost ovanpå. Då står man sig hela dan! Numera behöver jag bara beställa "the usual"... de tycker nog jag är lite konstig kanske, men det bjuder jag på.

Våran Carlos och grannens Rusty latar sig i solen. Vilket tufft liv de har... äta, sova, sola, jaga en mus eller två, sova lite till...

Jag och Sadie på stranden. Flip flops - check. Solglasögon - check. Sommarkläder - check. Fåniga flin - check. Får aldrig nog av vår långa vackra sandstrand och njuter varje gång jag är där!

Andy börjar bli riktigt excited över vårt stundande Royal Wedding! Flaggan har han nu satt upp i lastbilen så att alla som passerar kan beundra den...

Affärerna svämmar över av memorabilia med Kate och William och allt är förstås MYCKET smakfullt och stilrent (hmm). Just ja, vi får vi inte kalla henne Kate längre... och absolut inte Waity Katie (för att hon fick vänta så länge). Catherine ska det vara nu. Ja ja, det tar nog några år innan vi ändrat det. Kul är det iallafall med bröllop. Det blir stort firande i hela landet, gatufester, uppträdanden, fester och allmän hallabaluns. Fredagen är röd dag och de flesta är lediga så att vi kan fira ordentligt.

Känns ju lite som att jag är priviligierad, förra året firade ju vi Victoria och Daniel och nu får jag chans att fira igen!

Fyra små bokstäver...

...blir LCHF.

Imorse visade vågen på minus 23,0 kilo. Det går inte fort, men det går! Två och ett halvt år efter ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv går jag nu och kråmar mig i spegeln lite extra varje gång jag passerar.

Det är en bit kvar, men hur underbart tror ni att det känns att hiva iväg tre kassar med kläder till välgörenhet för att de blivit för stora... och sen gå ut och shoppa nya med tonårsstyvdottern som uppmuntrande smakråd? Och inte behöva fundera på om affären har en "plus-avdelning" eller inte?

Och jag har fortfarande inte tröttnat på fläskkarré.

Vardagsrum Makeover Day

Lite skillnad, if I may say so myself! (Fast jag måste påpeka att före-bilden ser 10 gånger värre ut än vanligt, eftersom min käre make hade varit hemma i två veckor med lunginflammation och tillbringat större delen av den tiden på soffan...)


FÖRE


EFTER

Vuxenpoäng

Jag antar att det är ganska vuxet att vara jätte-excited över att de nya sofforna ska komma imorrn eftermiddag...?

Extra vuxenpoäng får vi väl också för att vi i helgen planterat 1 styck "Red Robin"-buske i trädgården samt två små thujor i jättekrukorna på framsidan. Hur präktiga är vi? (Hmm nåja, fast vi fick ju rycka upp de stendöda margueriterna från förra året för att rensa krukorna...)

Våren är här

Några bilder från ett lite sömnigt men vårvarmt Westward Ho...

Turisterna har ännu inte dykt upp och man ser nån enstaka människa här och där. Lugnet före stormen. Lagom till påsk börjar de dyka upp. Jag passade på att ta en promenad i vårsolen och insöp D-vitamin för fulla muggar.

Nyförälskad

Lite iallafall... det tar tid att komma över en lång relation :-) Men en ny grön pigg liten Rover gör så gott den kan! Visst är den söt?

Tacka vet jag eBay, där kan man hitta nästan vad som helst. T ex en ny bil.

En kärleksförklaring

En varm julidag 2003 knallade jag iväg till den närmaste bilhandlaren jag hade i Grays, Essex, och pekade på den billigaste bilen de hade och bad att få provköra. Mamma hade lovat att bidra med pengar. Jag var pank, jag bodde i en pytteliten etta och jag hade bara jobbat några månader på mitt första jobb i England. Jag kände nästan ingen förutom min ex, och honom ville jag ju inte direkt umgås med så mycket. Jag hade kravlat mig upp från en nästan omöjlig situation, ensam i ett främmande land med alla planer omkullkastade, utan karl, jobb, boende, pengar eller vänner.

Och nu var det dags för FRIHET. En bil. Efter 10 månader utan, för första gången sen jag tog körkort, hade jag gett mig f*n på att nu skulle jag fixa det. Inga fler halvtimmespromenader till jobbet, inga dyra taxiresor, inga opålitliga bussar... Kunna handla mer än två matkassar. Kunna åka till Chadwell Heath för att hälsa på de enda kompisarna jag hade, Chris, Debbie och Gary. Kunna ge mig ut på landsbygden på en dagstur. Kunna ta mig till jobbet på en söndag.

Jag minns känslan när jag hämtade min Rover. Nervositeten över att helt plötsligt köra på fel sida, växla med vänstern och virra runt i rondellerna. Känslan av stolthet när min första tur på egen hand blev en vinglig 10-minutersresa till Tesco stormarknad nere vid Lakeside. Så lycklig jag var.

Min Rover har följt mig till South Ockendon, till Croydon, till Staines, till Westward Ho! och nu till Bideford. Den har sett alla mina hjärtesorger och ögonblick av lycka. Den har troget tagit mig på utflykter med besökare från Sverige, till och med en tripp med mamma till Devon långt innan Andy dök upp. Den har varit min följeslagare genom alla kullerbyttor som livet i England har gett mig.

I lördags startade vi upp den efter att den stått still några veckor... som pensionär ville den inte längre samarbeta efter flera veckors ösregn. Jag förstod. Och jag accepterade. Tacksam för att den fortfarande hängde med. Men den startade som en dröm. Vi körde en liten sväng för att ladda batteriet. Solen sken, bilen var pigg och ärtig som vanligt och jag sken som en sol jag också över att äntligen ha fått igång min lilla vän igen.

Ett par kilometer hemifrån tog det stopp. Vi hackade och rullade så långt vi kunde, och kom nästan hela vägen hem men fick lämna den i vägrenen nere i kurvan. Motorn hade skurit och topplocket hade gått.

The end of an era. Strax ska jag knalla ner till vägen med två nycklar, ett registreringsbevis och ett tungt hjärta. Om en timme kommer det en kille med en bärgningsbil för att ta med en liten svart Rover till den stora parkeringsplatsen i himmelen.

Min älskade lilla bil.