Igår satt Kostdoktorn Andreas Eenfeldt och signerade sin nya bok Matrevolutionen i Karlstad. Jag tipsade mamma och hon kuskade ner till stan, köpte ett ex till sig själv och ett till mig, fick dem signerade och pratade också några ord med Andreas och med Monique Forslund, som ju också är mycket aktiv inom LCHF.
Mamma blev inspirerad igen, och jag är lite avundsjuk på att hon kan få tag i all litteratur så lätt och dessutom har folk att prata LCHF med. Här i England är det ju ingen som hört talas om det...
Matrevolutionen ligger redan i topp på alla bästsäljarlistor och nu väntar jag med spänning på att mamma ska skicka mitt ex så jag äntligen får läsa den!
söndag, januari 23, 2011
lördag, januari 22, 2011
Weekendtripp
Just nu sitter jag i en fluffig hotellsäng och bloggar. Vi har åkt över till Surrey utanför London för att träffa Lewis över helgen. Normalt hämtar vi honom ju bara och tar med honom till Devon, ett bra tag nu har han kommit en vecka i taget eftersom han inte gått i sin ordinarie skola. Men nu försöker man få till nån form av undervisning som kan funka, och då får det bli helger istället! Tyvärr blir det ju då lite kort, så den här gången valde vi att stanna här och slippa två 30-mils tur och retur-resor på en helg...
Så idag tog vi med honom till Coral Reef, som är en badanläggning i närheten med vattenrutschkanor, kanoner, virvelpoolar och en massa andra roligt. Vi har varit där förut och han älskar det. Och det är ju rätt så kul för oss att vara lite barnsliga ibland också... Fast jag blir lite frustrerad som gammal simmare, eftersom det inte finns någonstans där man kan sträcka ut ordentligt och ta några rejäla simtag utan att riskera att lappa till nån stackars liten treåring i fejset!
Sen blev det McDonalds och en liten biltur i krokarna, och nu sitter vi alltså på hotellrummet ch kollar tv och slappar. Liten minisemester, faktiskt. Men datorn släpper jag ju inte ifrån mig hursomhelst, lilla babylaptopen fick följa med...
Så idag tog vi med honom till Coral Reef, som är en badanläggning i närheten med vattenrutschkanor, kanoner, virvelpoolar och en massa andra roligt. Vi har varit där förut och han älskar det. Och det är ju rätt så kul för oss att vara lite barnsliga ibland också... Fast jag blir lite frustrerad som gammal simmare, eftersom det inte finns någonstans där man kan sträcka ut ordentligt och ta några rejäla simtag utan att riskera att lappa till nån stackars liten treåring i fejset!
Sen blev det McDonalds och en liten biltur i krokarna, och nu sitter vi alltså på hotellrummet ch kollar tv och slappar. Liten minisemester, faktiskt. Men datorn släpper jag ju inte ifrån mig hursomhelst, lilla babylaptopen fick följa med...
torsdag, januari 20, 2011
Ett helt år...
Idag är det exakt ett år sedan jag slutade skriva här. Jag vet inte riktigt varför, kanske var det lite för mycket på gång, kanske var det att jag kände att jag hade tappat lite fart med bloggandet. Kanske det bara blev lite för nära, lite för personligt, och allt som behövdes var en paus... Eller kanske så enkelt som att jag tillbringar mycket tid framför datorn, och det är så mycket annat som ska göras så bloggandet blev bara en ytterligare "uppgift" snarare än ett nöje.
En lång paus blev det! Men lite då och då har jag upplevt något eller sett något och tänkt "wow, det där måste jag blogga om!" och sen kommit på att jag inte håller på länge och då har jag känt en liten saknad efter det.
Så ett år, precis på dagen, kändes lagom. Det har hänt ganska mycket under tiden! Men vi får väl ta en sak i taget. Jag tänker inte känna någon press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg under en vecka eller en månad eller whatever, jag tänker blogga när jag känner för det. Vem vet, det kanske blir ofta?
Jag fick en smärre chock när jag kollade min besöksstatistik häromdagen, vilket jag inte gjort på nästan ett år. Flera hundra besök varje månad, trots att jag inte skrivit nåt inlägg på ett helt år! Fantastiskt. Jag blev lite rörd, och lite generad för att jag inte hållt er alla uppdaterade. Är nyfiken på vilka ni alla är också. Men jag ska skärpa mig lite. Jag ska berätta om husflytten. Om katterna. Om jobbet. Om att vara gift med Andy. Och allt annat som är livet inemellan. Vardag för mig, men kanske intressant för någon annan... Vill ni hänga på så vore det roligt!
En lång paus blev det! Men lite då och då har jag upplevt något eller sett något och tänkt "wow, det där måste jag blogga om!" och sen kommit på att jag inte håller på länge och då har jag känt en liten saknad efter det.
Så ett år, precis på dagen, kändes lagom. Det har hänt ganska mycket under tiden! Men vi får väl ta en sak i taget. Jag tänker inte känna någon press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg under en vecka eller en månad eller whatever, jag tänker blogga när jag känner för det. Vem vet, det kanske blir ofta?
Jag fick en smärre chock när jag kollade min besöksstatistik häromdagen, vilket jag inte gjort på nästan ett år. Flera hundra besök varje månad, trots att jag inte skrivit nåt inlägg på ett helt år! Fantastiskt. Jag blev lite rörd, och lite generad för att jag inte hållt er alla uppdaterade. Är nyfiken på vilka ni alla är också. Men jag ska skärpa mig lite. Jag ska berätta om husflytten. Om katterna. Om jobbet. Om att vara gift med Andy. Och allt annat som är livet inemellan. Vardag för mig, men kanske intressant för någon annan... Vill ni hänga på så vore det roligt!
onsdag, januari 20, 2010
lördag, januari 16, 2010
Det suger.
Sitter just och slötittar på Celebrity Big Brother... Basshunter-Jonas är ju i huset i år, som ni säkert vet. Har väl inte funderat så mycket på att det är en svensk med. Han har flörtat och hånglat med Katia Ivanova, som just brutit upp med gamle rockräven Ronnie Wood. Tjejerna här i England tycker att Jonas är superhunkig. Hmm. Han är väl snäll men lite menlös, vad det verkar.
MEN... alldeles nyss zoomade dom in honom när han satt och fipplade med nåt. Måste sett konstigt ut för alla engelsmän, den där vita lilla fyrkanten. Men min erfarna radar fångade upp det lilla föremålet direkt. SNUS. En liten påsprilla. Han beundrade den, fipplade lite till, sög lite på den och petade sen in den under läppen. Den där diskreta, vana rörelsen med tungan för att trycka in den så långt som möjligt.
Den 11 februari är det två år sen jag slutade. Och j*vlar vad sugen jag blev. Fasen också.
J*vla Jonas.
Vintrig utflykt i The Burrows, en slags allmänning i närheten av våran strand. Stort och blåsigt hedland. Folk flyger drakar, spelar golf och rastar hundar. Hästarna kan röra sig fritt, precis som i New Forest. Jag var ju tvungen fram och klappa. Den vita pållen var endast måttligt imponerad, eftersom jag inte hade nåt att bjuda på. Men en snygg bild fick jag iallafall.
MEN... alldeles nyss zoomade dom in honom när han satt och fipplade med nåt. Måste sett konstigt ut för alla engelsmän, den där vita lilla fyrkanten. Men min erfarna radar fångade upp det lilla föremålet direkt. SNUS. En liten påsprilla. Han beundrade den, fipplade lite till, sög lite på den och petade sen in den under läppen. Den där diskreta, vana rörelsen med tungan för att trycka in den så långt som möjligt.
Den 11 februari är det två år sen jag slutade. Och j*vlar vad sugen jag blev. Fasen också.
J*vla Jonas.
Vintrig utflykt i The Burrows, en slags allmänning i närheten av våran strand. Stort och blåsigt hedland. Folk flyger drakar, spelar golf och rastar hundar. Hästarna kan röra sig fritt, precis som i New Forest. Jag var ju tvungen fram och klappa. Den vita pållen var endast måttligt imponerad, eftersom jag inte hade nåt att bjuda på. Men en snygg bild fick jag iallafall.
torsdag, december 31, 2009
HAPPY NEW YEAR!!
När jag var i tonåren brukade jag och kompisarna gå långpromenad på nyårsaftonen... runt Karlstad centrum och hela vägen längs Klarälven bort mot Färjestad och tillbaka till Sundsta. Med ett fikastopp på Scandic. Jag kommer ihåg Anna, Carin, Annika, Kerstin, Eva mfl från olika år. Anna finns kvar på snabbval i mobilen. De andra har försvunnit över åren. Kallt var det alltid. Mysigt var det också. Framtiden var ljus.
Iår blev det promenad på en blåsig strand på den engelska västkusten med make och styvson. Hemma. Vem kunde ha anat? Så värst kallt var det inte. Men mysigt var det. Och framtiden är ljus.
Iår blev det promenad på en blåsig strand på den engelska västkusten med make och styvson. Hemma. Vem kunde ha anat? Så värst kallt var det inte. Men mysigt var det. Och framtiden är ljus.
Smarrig svensk jultallrik på julafton! Mestadels LCHF förstås. Sååååå gott. Andy är barnsligt förtjust i den hemmagjorda rödbetssalladen och äter den gärna med sked...
Målmedveten julklappsöppning - systersönerna Oz och Woody i ett hav av julklappar och papper på juldagen.
Andy och Lewis på blåsig nyårsstrand
tisdag, december 22, 2009
Hur gick det här till??
Helt plötsligt blev det bloggpaus. En väldigt lång en! Och helt oplanerad. Livet gör så med en ibland. Det blev lite för mycket på en gång. Lite för krångligt att formulera kanske. Lite för mycket annat att tänka på.
Jag ber om ursäkt till alla er som klickat in på bloggen varje vecka, hoppandes på en uppdatering eller ett par nya inlägg. Jag vet hur det är! Men jag är tillbaka och jag tänker inte hålla mig undan så här länge igen. Lovar.
Nuläget är följande:
Jag lämnade mitt jobb i slutet på november eftersom jag vantrivdes nåt så bedrövligt. Tramsigt företag med dålig kommunikation och dåliga rutiner, i kombination med allt strul som pågick bakom ryggen på mig i min butik. Den mammalediga insnöade småstadschef som jag vickade för kände sig hotad av en erfaren "Londoner" chef som jag och därför snackade en massa obefogad skit och försökte sabba för mig. En medlem i personalen som ställde till en massa oreda och väsen. En regionschef som jag tyckte mycket om att arbeta för som emigrerade till Australien. Och det var för segt, för långsamt, för basic. Ingen utmaning. Jag blev uttråkad. Hade en känsla av att det här sättet att jobba och bete sig var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid. Devon är inte London. Devonfolk är inte Londonfolk. Det tar tid att vänja sig. Och för att vara helt ärlig kändes det inte värt det att stanna när jag ändå bara hade några veckor eller ett par månader kvar på vicket. Så jag gav mig själv en ledig jul - ledig från handel och butiker för första gången på... tjugo år kanske?
Jag kan numera titulera mig hemmafru snedstreck entreprenör. Har satsat lite tid och pengar på mitt köpande och säljande på nätet för att se om det kan utvecklas till ett litet företag istället för en hobby. So far, so good. Julhandeln hjälper till, så eldprovet blir januari när ingen har pengar kvar. Just nu sitter jag och väntar på leverans av ett paket fullt med "godbitar" från en leverantör i USA. Sen gäller det att räkna ut prisnivåer, ta proffsiga foton på alla prylar, ladda upp och redigera fotona, författa beskrivningar, mäta och väga och läsa innehållsförteckningar osv osv. Det håller mig sysselsatt!
Andy stöttar mig i allt jag vill göra. En av anledningarna till att jag gav upp jobbet var ju också att han jobbar natt/tidig morgon. För det mesta sov han redan när jag kom hem efter jobbet. Ibland gick det 3 - 4 dar utan att vi såg varann... Inte så kul. Nu har vi iallafall några timmar på eftermiddan tillsammans! Vi mår bra ihop och älskar varandra. Vi vill inte vara åtskilda dagar i sträck.
Villavagnarna sålde vi snabbt - båda två till samma par (som ville fortsätta med uthyrning.) Pengarna kom väl till pass, och även om vi saknar våra "statics" så är det också skönt att slippa ansvaret för städning osv varje vecka.
Carlos flickvän Princess (eller ja, det är vad vi kallar henne iallafall) har bestämt sig för att flytta in. Hon bara stannade en dag. Vi avgudar henne förstås och har inget emot att ha två katter helt plötsligt, men vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Kan man bli åtalad för kattnappning? Vad händer om vi flyttar t ex? Ska vi ta med henne eller slänga ut henne i kylan? Vi vet ju att hon hade ett hem eftersom hon hade halsband i början när hon först började besöka oss, men hon vill ju uppenbarligen inte bo där... Vi har aldrig uppmuntrat henne, men vi kan ju inte stänga henne ute utan att stänga Carlos inne, och det känns inte schysst. De är så förtjusta i varann och busar och leker dagarna i ända.
Styvsonen Lewis är okay just nu men har lite jobbigt med morsan och skolan. Vi hämtar honom på annandagen, och han stannar hos oss ända till efter nyår. Jippiee! Andy har ledigt i mellandagarna också, så det blir lite rejäl familjetid för en gångs skull. På julafton firar jag och Andy lite svensk jul med Scan köttbullar, hemmagjord rödbetssallad och Kalle Ankas Jul (Klinkernocker som Andy kallar det) laddad på datorn. På juldagen blir det traditionell engelsk julmiddag hos "the in-laws" med svägerskan Tracey och barnen. Dvs sönderkokta grönsaker, torr trådig kalkon och färdigköpta efterrätter med minst tio E-nummer. Nädå, så farligt är det inte! I år blir det lammstek istället.
Jag ber om ursäkt till alla er som klickat in på bloggen varje vecka, hoppandes på en uppdatering eller ett par nya inlägg. Jag vet hur det är! Men jag är tillbaka och jag tänker inte hålla mig undan så här länge igen. Lovar.
Nuläget är följande:
Jag lämnade mitt jobb i slutet på november eftersom jag vantrivdes nåt så bedrövligt. Tramsigt företag med dålig kommunikation och dåliga rutiner, i kombination med allt strul som pågick bakom ryggen på mig i min butik. Den mammalediga insnöade småstadschef som jag vickade för kände sig hotad av en erfaren "Londoner" chef som jag och därför snackade en massa obefogad skit och försökte sabba för mig. En medlem i personalen som ställde till en massa oreda och väsen. En regionschef som jag tyckte mycket om att arbeta för som emigrerade till Australien. Och det var för segt, för långsamt, för basic. Ingen utmaning. Jag blev uttråkad. Hade en känsla av att det här sättet att jobba och bete sig var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid. Devon är inte London. Devonfolk är inte Londonfolk. Det tar tid att vänja sig. Och för att vara helt ärlig kändes det inte värt det att stanna när jag ändå bara hade några veckor eller ett par månader kvar på vicket. Så jag gav mig själv en ledig jul - ledig från handel och butiker för första gången på... tjugo år kanske?
Jag kan numera titulera mig hemmafru snedstreck entreprenör. Har satsat lite tid och pengar på mitt köpande och säljande på nätet för att se om det kan utvecklas till ett litet företag istället för en hobby. So far, so good. Julhandeln hjälper till, så eldprovet blir januari när ingen har pengar kvar. Just nu sitter jag och väntar på leverans av ett paket fullt med "godbitar" från en leverantör i USA. Sen gäller det att räkna ut prisnivåer, ta proffsiga foton på alla prylar, ladda upp och redigera fotona, författa beskrivningar, mäta och väga och läsa innehållsförteckningar osv osv. Det håller mig sysselsatt!
Andy stöttar mig i allt jag vill göra. En av anledningarna till att jag gav upp jobbet var ju också att han jobbar natt/tidig morgon. För det mesta sov han redan när jag kom hem efter jobbet. Ibland gick det 3 - 4 dar utan att vi såg varann... Inte så kul. Nu har vi iallafall några timmar på eftermiddan tillsammans! Vi mår bra ihop och älskar varandra. Vi vill inte vara åtskilda dagar i sträck.
Villavagnarna sålde vi snabbt - båda två till samma par (som ville fortsätta med uthyrning.) Pengarna kom väl till pass, och även om vi saknar våra "statics" så är det också skönt att slippa ansvaret för städning osv varje vecka.
Carlos flickvän Princess (eller ja, det är vad vi kallar henne iallafall) har bestämt sig för att flytta in. Hon bara stannade en dag. Vi avgudar henne förstås och har inget emot att ha två katter helt plötsligt, men vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Kan man bli åtalad för kattnappning? Vad händer om vi flyttar t ex? Ska vi ta med henne eller slänga ut henne i kylan? Vi vet ju att hon hade ett hem eftersom hon hade halsband i början när hon först började besöka oss, men hon vill ju uppenbarligen inte bo där... Vi har aldrig uppmuntrat henne, men vi kan ju inte stänga henne ute utan att stänga Carlos inne, och det känns inte schysst. De är så förtjusta i varann och busar och leker dagarna i ända.
Styvsonen Lewis är okay just nu men har lite jobbigt med morsan och skolan. Vi hämtar honom på annandagen, och han stannar hos oss ända till efter nyår. Jippiee! Andy har ledigt i mellandagarna också, så det blir lite rejäl familjetid för en gångs skull. På julafton firar jag och Andy lite svensk jul med Scan köttbullar, hemmagjord rödbetssallad och Kalle Ankas Jul (Klinkernocker som Andy kallar det) laddad på datorn. På juldagen blir det traditionell engelsk julmiddag hos "the in-laws" med svägerskan Tracey och barnen. Dvs sönderkokta grönsaker, torr trådig kalkon och färdigköpta efterrätter med minst tio E-nummer. Nädå, så farligt är det inte! I år blir det lammstek istället.
torsdag, oktober 01, 2009
Sammanfattning
Har varit borta från bloggen ett par veckor, inte nödvändigtvis frivilligt utan bara för att det har varit så himla påställt. Det är mycket jag skulle vilja berätta om, men jag orkar nog inte dra alltihop...
Roligt t ex var det att få besök av bloggvännen Vivi och hennes man Mark i veckan. Vivi var ju så snäll och sydde gardiner till vår lilla villavagn, och som tack fick de låna en av vagnarna en vecka. Vi hann ses ett par gånger, bl a var vi på pub och käkade middag och pratade svengelska, och sen var vi på klärvoajanskväll vilket utvecklade sig på ett väldigt intressant sätt!
Mindre roligt är det att jag har haft en massa strul på jobbet pga en i personalen som hade en lite jobbig attityd. Hon har nu slutat, men det är lite efterdyningar som inte är så trevliga. Folk blandar sig i när det inte har med situationen att göra. Det pratas och tjafsas bakom ryggen på folk osv. Regionschefen peppar och uppmuntrar, men jag har varit lite låg ett tag och mest känt för att skita i alltihop.
Roligare var att J som är bas för kedjans alla butiker i England var på besök igår tillsammans med regionschefen (för första gången sen jag började), och han var väldigt positiv till besöket och kommenterade att "jag har aldrig sett den här butiken se så bra ut som idag!" Det värmer.
Sisådär är det att vi bestämt oss för att sälja båda villavagnarna. Dels för att vi ju nu bor i Devon och inte behöver dom på samma vis som när vi köpte dom, och dels för att det är för mycket jobb med att städa dom varje helg för uthyrning. Vi gör det själva och det blir oftast Andy eftersom jag jobbar lördagar de flesta veckor. Nu när han jobbar natt blir det för slitigt. Visst kommer det in lite pengar för uthyrningen, men inte nog för att det ska vara värt besväret tyvärr. Och de kostar för mycket för att behålla bara för oss själva.
Så nu har vi lagt ut den ena på eBay, och den har sålt TVÅ gånger - en till ett par som backade ur när frugan upptäckte hur lång bilresan till parken var. Jamen hallåå!! Och nu igen till ett annat par, som förhoppningsvis håller sitt ord. Den andra vagnen väntar vi med nån vecka tills det lugnat sig. Vi har fortfarande folk som hyr den till helgen. Sommarsäsongen är ju lite längre här! (Mamma sms:ade häromdan att hon hade frost,och jag gick och kollade termometern... 15 grader...)
Vi har köpt en torktumlare för en del av presentpengarna från bröllopet. Guuuuud vad skönt att inte behöva ha kläder hängandes överallt! Ett måste nu till vintern eftersom det bara finns plats i vårt lilla minihus att hänga kläder i den oisolerade inglasningen...
Inte så kul var det heller när BT, Englands motsvarighet till Telia, klantade till det och istället för att ta bort en gammal adress som låg och spökade på vårt konto, av misstag annullerade hela vårt konto! Så just nu har vi ingen hemtelefon... det dröjer troligtvis till den 6e innan den kopplas in ordentligt igen. En och en halv vecka utan telefon och internet för att nån med IQ daggmask tryckte på fel knapp. Tack för det, Telia! Men BT är ju nu så otroligt generösa att vi blivit lovade nästan 200 kronor rabatt... wow. Not.
I övrigt känns det bra att vara fru H. Jag har så smått vant mig vid att signera saker med mitt nya namn, men det blir fortfarande lite krokigt ibland. Har påbörjat processen med att byta efternamn på saker som bankkort, körkort osv. Inte alldeles lätt eftersom dom vill ha ett engelskt marriage certificate och istället får ett svenskt personbevis från skattemyndigheten... Tummar hålles. Är det inte lite orättvist att det bara är jag som får allt krångel med sånt? Andy behöver ju inte göra ett skvatt. Förutom att numera texta "jag alskar min fru" istället för "jag alskar min flickven".
Och det är väl inte så jobbigt.
Roligt t ex var det att få besök av bloggvännen Vivi och hennes man Mark i veckan. Vivi var ju så snäll och sydde gardiner till vår lilla villavagn, och som tack fick de låna en av vagnarna en vecka. Vi hann ses ett par gånger, bl a var vi på pub och käkade middag och pratade svengelska, och sen var vi på klärvoajanskväll vilket utvecklade sig på ett väldigt intressant sätt!
Mindre roligt är det att jag har haft en massa strul på jobbet pga en i personalen som hade en lite jobbig attityd. Hon har nu slutat, men det är lite efterdyningar som inte är så trevliga. Folk blandar sig i när det inte har med situationen att göra. Det pratas och tjafsas bakom ryggen på folk osv. Regionschefen peppar och uppmuntrar, men jag har varit lite låg ett tag och mest känt för att skita i alltihop.
Roligare var att J som är bas för kedjans alla butiker i England var på besök igår tillsammans med regionschefen (för första gången sen jag började), och han var väldigt positiv till besöket och kommenterade att "jag har aldrig sett den här butiken se så bra ut som idag!" Det värmer.
Sisådär är det att vi bestämt oss för att sälja båda villavagnarna. Dels för att vi ju nu bor i Devon och inte behöver dom på samma vis som när vi köpte dom, och dels för att det är för mycket jobb med att städa dom varje helg för uthyrning. Vi gör det själva och det blir oftast Andy eftersom jag jobbar lördagar de flesta veckor. Nu när han jobbar natt blir det för slitigt. Visst kommer det in lite pengar för uthyrningen, men inte nog för att det ska vara värt besväret tyvärr. Och de kostar för mycket för att behålla bara för oss själva.
Så nu har vi lagt ut den ena på eBay, och den har sålt TVÅ gånger - en till ett par som backade ur när frugan upptäckte hur lång bilresan till parken var. Jamen hallåå!! Och nu igen till ett annat par, som förhoppningsvis håller sitt ord. Den andra vagnen väntar vi med nån vecka tills det lugnat sig. Vi har fortfarande folk som hyr den till helgen. Sommarsäsongen är ju lite längre här! (Mamma sms:ade häromdan att hon hade frost,och jag gick och kollade termometern... 15 grader...)
Vi har köpt en torktumlare för en del av presentpengarna från bröllopet. Guuuuud vad skönt att inte behöva ha kläder hängandes överallt! Ett måste nu till vintern eftersom det bara finns plats i vårt lilla minihus att hänga kläder i den oisolerade inglasningen...
Inte så kul var det heller när BT, Englands motsvarighet till Telia, klantade till det och istället för att ta bort en gammal adress som låg och spökade på vårt konto, av misstag annullerade hela vårt konto! Så just nu har vi ingen hemtelefon... det dröjer troligtvis till den 6e innan den kopplas in ordentligt igen. En och en halv vecka utan telefon och internet för att nån med IQ daggmask tryckte på fel knapp. Tack för det, Telia! Men BT är ju nu så otroligt generösa att vi blivit lovade nästan 200 kronor rabatt... wow. Not.
I övrigt känns det bra att vara fru H. Jag har så smått vant mig vid att signera saker med mitt nya namn, men det blir fortfarande lite krokigt ibland. Har påbörjat processen med att byta efternamn på saker som bankkort, körkort osv. Inte alldeles lätt eftersom dom vill ha ett engelskt marriage certificate och istället får ett svenskt personbevis från skattemyndigheten... Tummar hålles. Är det inte lite orättvist att det bara är jag som får allt krångel med sånt? Andy behöver ju inte göra ett skvatt. Förutom att numera texta "jag alskar min fru" istället för "jag alskar min flickven".
Och det är väl inte så jobbigt.
söndag, september 06, 2009
2557 dagar
Idag för sju år sedan vinkade mamma av mig på Skavsta. Vi åt pytt-i-panna med rödbetor på flygplatsen och pratade om framtiden. Jag minns hur det kändes när jag gick igenom säkerhetskontrollen. En enkelbiljett till England i näven och massor med fjärilar i magen.
Det känns som att det är länge sedan.
Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.
Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.
Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.
Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...
Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.
Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.
Och soffbordet har jag kvar.
Det känns som att det är länge sedan.
Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.
Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.
Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.
Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...
Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.
Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.
Och soffbordet har jag kvar.
tisdag, september 01, 2009
Slut på friden
Så är två härliga semesterveckor till ända, och allvaret börjar igen. Igår var det röd dag här i England, så vi fick lite "extraledigt". Vi satt på en stenmur nere vid stranden med varsin mugg te och njöt av de stora vågorna, och log i mjugg åt alla turister som var tvungna att åka hem till London eller Birmingham eller var de nu kommer ifrån. Inte vi inte. Vi bor här. Jämt. Det känns oförskämt bra. Men visst är det vardag här också - idag är tillbaka till jobbet som gäller.
Semestern har varit fantastisk, och bröllopet gick precis så bra som jag hade hoppats. Mer bilder från själva bröllopet kommer snart, men tillsvidare får ni hålla tillgodo med några sommarfoton från bröllopshelgen på Hennickehammar...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)