Carlos Houdini

Ibland när man har haft en lång slitig dag i trädgården med diverse klättrande på staket och tak så blir man så väldigt, väldigt trött...

Uppdatering

Mamma klagade på mig tidigare. Jag har varit slö och inte uppdaterat bloggen. Jag erkänner, jag är skyldig! Dagarna rinner iväg, och jag tror att anledningen till att jag inte skrivit så mycket är att det är egentligen så himla mycket att skriva om att jag inte vet var jag ska börja...

T ex skulle jag vilja skriva om hur bilen pajade mitt på motorvägen bara några mil från London när vi skjutsade hem Lewis. Hur vi fick hjälp av fyra olika bilbärgare, och blev bärgade hela vägen tillbaka till Devon - via Southampton - och kom hem halv fem på morgonen. Efter tolv timmar. Fast tur i oturen, det finns en Volvohandlare i Barnstaple någon mil bort, som kunde fixa hem reservdelar på bara nån dag. Och så fick vi en check på £25 av bärgarna, AA, eftersom vi fick vänta så länge och behövde köpa nåt att äta...

Och så skulle jag kunna berätta om hur mycket smidigare det var att registrera sig hos en husläkare i Westward Ho jämfört med Staines. I Staines fick vi boka tid för att få boka en tid. Vi fick gå dit två gånger med olika papper. Vi var tvungna att visa upp flera olika bevis på var vi bodde, typ räkningar och hyreskontrakt. Körkort. Pass. Vi blev snästa åt. I Westward Ho knallade vi in, fyllde i ett formulär och lämnade det i receptionen. Klart.

Fär att inte tala om arbetsförmedlingen! De har inte ens en säkerhetsvakt här, ha ha ha... bara ett gäng vänliga små tanter som tycker att det är såååå trevligt att man flyttat hit.

Eller så kunde jag nämna att vi tittade in hos kommunen idag för att boka tid för ett "certificate of no impediment" åt Andy. Det är den engelska motsvarigheten till hindersprövning. Vi gifter oss den 22 augusti. Den 20 maj - tre månader före bröllopet - åker vi till Sverige för att ansöka om hindersprövning. Den gäller i fyra månader. Den engelska gäller ett år i England, men bara fyra månader i Sverige. Det tar 21 dagar att få den, så vi måste ansöka ungefär en månad före resan i maj. Andy har nu bokat ett besök för ansökan den 22 april. Vilket är på dagen fyra månader före bröllopet. Vilket är exakt så länge som pappret är giltigt. Så det kan ju bli lite tajt, om inte allt flyter på som det ska...

Det är underbart att bo här. Tempot är annorlunda, folk är lugnare och mer saktmodiga. Saker får ta lite tid. Men samtidigt behöver man sällan vänta länge. Det är inga köer på posten och banken. Personalen är inte så stressad och tjurig. Man får alltid en parkeringsplats utanför mataffären utan att behöva köra runt som en idiot i tio minuter.

Och det är billigt. Maten. Bensinen. Att gå på bio. Att äta ute. Att handla pryttlar till huset. Att parkera. Häromdagen köpte vi en cappucino och en kopp te. Killen ville ha £1.70, drygt 20 kronor. Jag var tvungen att fråga om det var för bägge. Och det var det.

Men jag ska inte tjata om allt det där. Istället ska jag lägga in några bilder från när vi åkte till vackra och pittoreska kuststaden Bude i Cornwall häromdagen.

(Klicka på bilderna för förstoring)

Hemma.

Möblerna är på plats. Nästan alla lådorna är uppackade. Vi har köpt två nya garderober på IKEA i Bristol och monterat ihop dem. Idag blir det en sväng till tippen och en sväng till Traceys garage för att lagra lite överblivet - huset är ju ganska litet så fast vi rensat fick inte allt plats. Men kanske behöver man inte två likadana grytor i samma storlek framme. Och en jättestor wok. Och dubbla pajformar. Och extra gardiner. Och kanske behöver man inte sätta upp varenda tavla. Det går bra ändå!

Hela familjen stormade in första dan strax efter flyttbilen anlänt, och sen har det varit fullt ställ hela veckan. I sin iver att hjälpa till verkade dom inte riktigt förstå att jag vill packa upp mina böcker SJÄLV... de måste stå i en viss ordning i bokhyllan, ju. Och att jag föredrar att svärmor INTE bestämmer var mina tallrikar ska vara. Suck. Men ibland får man bita ihop och få det överstökat, även om min lilla OCD-personlighet får sig ett spel av att upptäcka att pärmarna står upp-och-ner i bokhyllan. Aaaaargh!!

Nu har det börjat lugna ner sig, och jag har haft några små ögonblick som är sådär lite speciella. Som t ex när jag åkte ner till den lokala kvartersbutiken för att köpa nåt, kom ut ur butiken och plötsligt blev stående halvvägs till bilen. Sniffade i luften. Det luktade tång. Och salt. "Vad märkligt, det luktar hav", tänkte jag förundrat. Innan jag kopplade. Havet var 100 meter bort. Jag har bara inte vant mig än.

Vi är redo!

Nästan allt är packat och isärmonterat och ihopfällt. Huset är städat från golv till tak, förutom de ytor som vi behöver använda. Flyttbilen kommer imorrn bitti. Here we go!

Bakhåll

Mors Dag

Idag är det Mors Dag i England. Vid åttasnåret i morse tittade en yrvaken rufsig liten tolvåring över kanten på dubbelsängen och räckte över ett dubbelvikt A4, mumlandes något ohörbart.

Då grät jag en liten skvätt i smyg. För det var ju liksom första gången för mig.

Trögt

Jobbet sket sig, och hyresvärden vill fortfarande ha full hyra för april. Suck. Dagarna går fort men det känns samtidigt som om jag släpar mig fram. Nedräkningen går låååååångsamt... Kanske för att jag inte jobbar just nu, det enda jag pysslar med är flytt och förberedelser, inget direkt umgänge och sånt. Stressad av allt som ska fixas och anmälas och beställas och packas och städas ur och...

När jag tycker det känns lite trögt så sätter jag mig och tittar på bilder från förra sommaren. Och då kommer jag ihåg varför.

På gång

Hyresagenturen har fått ett okay från ägaren av den lilla bungalowen, så nu är vi på g för flytt i slutet av månaden! Helt plötsligt är det nästan lite panik att få allt fixat...

Vi dividerar just nu med vår nuvarande hyresagentur, eftersom dom anser att vi ska betala hyran upp till uppsägningsperiodens utgång, och det anser inte vi. Vår synvinkel är att VI har blivit uppsagda, och därför borde kunna flytta när vi hittar ett lämpligt boende. Eftersom agenturen inte lyft ett finger för att hjälpa oss hitta ett nytt hus (dom har ringt EN gång, meddelade att de hade några hus tillgängliga och bad att få ringa upp tio minuter senare... det var en och en halv vecka sen) har dom ingen rätt att kräva hyra för hela perioden. Vi kan tänka oss att ge en månads uppsägning, vilket skulle ta oss till den 11 april, men inte hela månaden ut. Vi får se vad som händer.

Jag har köpt ett gäng flyttlådor, och håller på att packa undan sånt vi inte behöver varje dag, typ en del kläder, fotoalbum, böcker osv. Jag har drabbats av rensar-mani, och har skickat iväg åtskilliga prylar till soptunnan eller välgörenhet.

Häromdagen tog jag ett drastiskt beslut och kånkade iväg en stor del av alla mina älskade böcker, närmare bestämt 135 stycken pocketböcker, till en charity shop nere i centrum. Det sved, men samtidigt var det skönt att lätta på packningen! Huset vi flyttar in i är betydligt mindre än det vi har nu, så alla platsbesparande åtgärder är välkomna.

Igår var jag på en jobbintervju för ett jobb i närheten av vårt nya hem... ett vettigt butikschefsjobb på ett företag som borde vara tämligen robust i det nuvarande vingliga ekonomiska läget i England. Det var en s k assessment day, när man samlar ihop många sökande från flera regioner och gör gruppövningar blandat med intervjuer och enskilda utvärderingar. Det var inte så hemskt som det låter! Man fick ett antal scenarion gällande t ex personalfrågor och försäljningssiffror som man skulle lösa på lämpligaste vis. antingen på papper eller via rollspel. Ganska intressant, faktiskt.

Om jag skulle få det jobbet kan vi känna oss lite lugnare, får då kommer iallafall EN av oss att ha en inkomst med en gång... Jag får besked inom nån vecka om jag gått vidare till enskild intervju.

Om inte annat så var det ju en chans att få middag hos svärisarna och övernattning hos Tracey (min sister-in-law) igen. Känner mig lite som en jojo, flängandes mellan Staines och Devon. Men det är ju bara tillfälligt. Snart är vi Devon-bor!

Visning

Är i Devon över helgen, vi fick napp hos en hyresagentur och bokade in en husvisning igår. Andy fick stanna hemma eftersom han jobbade, men jag drog ner och tog en titt.

En liten, liten bungalow (=enplans) ungefär en kvarts promenad från stranden. Halva hyran jämfört med vad vi har nu. Ledig från mitten på månaden. Killen från agenturen känner han som äger huset, och sa att det nog inte skulle vara nåt problem att vi inte hade fast inkomst från dag ett, när vi nu erbjöd att betala ett par, tre månaders hyra i förskott.

Två små sovrum, vardagsrum, kök, toa och dusch - och inglasat uterum. Och en liten muromgärdad trädgård. Och en kattlucka. Kan det bli bättre?

*håller tummarna*

Det som kallas A Lifestyle Change

Så har det gått en vecka igen, och vilken vecka det har varit sen!

Bröllopet är bokat, det blir den 22 augusti på underbart vackra Hennickehammars Herrgård utanför Filipstad. Nära till Karlstad, nästan "hemma", och allt-på-ett-ställe organisation vilket är lättare eftersom vi inte kan fixa så mycket själva härifrån. Vigsel, middag och övernattning för dom som vill.

Inbjudningarna har gått ut, vi skrev ut dom själva på lite finare papper med hjälp av datorn. Blev ganska snyggt utan alltför stora krusiduller, om jag får säga det själv.

Vi har också bokat flygresa och extra stor hyrbil för oss två, styvsonen Lewis, Andys styvdotter Sadie och hennes bästa kompis. Puh! Dessutom måste vi åka över en sväng innan dess för att fixa hindersprövningen på skattemyndigheten så att det inte kör ihop sig dagen före bröllopet, typ.

Hennickehammar har lovat att boka en vigselförättare åt oss... glömde att be dom att hitta nån som kan dra det hela på engelska, men det får väl lösa sig! Andy sa att "bara du ger mig en liten knuff på rätt ställe så kan jag väl säga JAAAA eller I do eller nåt!"

Har hittat en klänning som jag tycker om, så den kommer jag nog att köpa. Men måste beställa en extra lång, eftersom modellen passar normallånga engelskor och inte skandinaviska amazoner som jag. Inte så värst dyr iallafall, ett riktigt fynd faktiskt.

Titta, bantartant, nu fick du en liiiiten uppdatering trots allt! ;-)

Anyway... Det omvälvande den här veckan var inte dom planerna. Eller att leta jobb. Eller gå på intervjuer. Det var ett telefonsamtal vi fick i slutet på förra veckan. Från hyresagenturen vi hyr vårt hus genom.

"Jaaaa nu vill ju Mr och Mrs XXX flytta tillbaka till England förstår ni, så dom behöver ju få tillbaka sitt hus förstås! Så dom ger er två månaders uppsägningstid, vore bra om ni kunde flytta ut till sista april då rå... Jaaaa he he så det kan bli..."

Jamen tack så j*vla mycket! Vårt älskade, slitna gamla hus som vi trivs så bra i...

På kvällen tog jag och Andy ett ordentligt snack. Vår långtidsplan har ju ett tag varit att vi ska flytta ner till Devon, i närheten av hans föräldrar och hans syrra och systersöner. Varje gång vi är där och hälsar på så känns det svårare och svårare att flänga tillbaka till kaoset som är the South East. Tempot är annorlunda i Devon, långt ifrån det "rat race" som vi är vana vid härifrån London. Vi skulle kunna skaffa en mysig liten cottage nära stranden för halva hyran som vi betalar här. Vi skulle kunna ha mindre stressiga jobb, kanske tjäna en hel del mindre men ha mycket bättre livskvalitet.

Det som har hindrat oss har varit två bra jobb, hyreskontrakt och Lewis, som fortfarande bara är tolv år och har Asperger Syndrome och därför väldigt svårt att ta förändringar av alla de slag.

Kvar har vi ett bra jobb med dålig lön, och Lewis. Vi skulle kunna be hyresagenturen att leta upp ett annat hus i närheten av det vi har. Betala tusentals kronor för att flytta några kvarter fast vi inte vill. Binda upp oss för ett års kontrakt, minst. Jag kunde fortsätta jaga välbetalda jobb i centrala London, fast jag hatar pendlingen, tröttheten, stressen och apatin. För att inte tala om attityden hos företagen jag söker jobb på. Och vi kunde flänga runt och kämpa på ett tag till.

Eller... så kunde jag söka nåt jobb i en liten trevlig butik i Devon. Andy kunde säkert jobba som chaffis på nån lokal firma. Vi kunde hyra ett billigt litet hus med gångavstånd till havet, kanske med en trädgård som Carlos kan sniffa runt i. Med bypuben och en surfshop runt hörnet, och en liten kvartersbutik där man kan köpa en pint med mjölk och the North Devon Journal och där dom stänger tidigt - för inte behöver man väl handla dygnet runt? Där folk hälsar på varann. Där man har tid. Och ork.

Kvar är Lewis. Han kommer nog inte riktigt att förstå varför. Det kommer att bli jobbigt för honom. Men han kommer väl att vänja sig efterhand. Och visst kan vi åka och hämta honom på helgerna, visst kan vi åka upp hit när han behöver oss, visst kan han komma och stanna länge på skolloven, visst måste det gå att lösa på nåt sätt? Det kan gå. Det SKA gå.

Så nu tänker vi dra, och det får bära eller brista. Devon, here we come. Det är dags nu.