6.10am

Klockan är tio över sex på söndag morgon. Jag har legat vaken en liten stund, och tassar upp för att gå på toaletten. Huset är tyst.

Pojkarna sover djupt, de har förmodligen tittat på tv halva natten i sitt rum. L har bästisen med sig den här helgen, och de har uppfört sig som små änglar (hmm nåja) hela tiden. De har haft fri tillgång till både Xboxen och World of Warcraft på datorn hela dagen, och de har utnyttjat det till fullo! För en gångs skull är L fullkomligt trygg i sin egen säng, i sitt eget rum - med bästa kompisen vid sin sida. Han har inte smugit in till oss en enda gång, och gått och lagt sig i sitt eget rum utan knot. Inga mardrömmar, ingen oro, inga tårar.

Jag tassar tillbaka till vårt rum och kryper ner i sängen igen. Rummet är lite kyligt, och jag drar upp täcket ända till öronen. Andy vaknar inte, men han måste vara medveten om min närvaro. Han makar sig nära, nära - tills vi ligger som två skedar tätt tillsammans. Och sen lägger han armen om min midja och håller om mig i ett fast grepp och suckar belåtet. Han släpper inte.

Vid det laget har Carlos upptäckt att jag är vaken, och han hoppar upp i sängen och ställer sig på min arm och börjar knåda. Tramp, tramp. Tramp, tramp. Tramp, tramp. Tramp, tramp. I en stadig rytm, medan han spinner högljutt. Efter en stund börjar han skela lätt, munnen är halvöppen och han dreglar lite lätt på täcket i ren extas. Huvudet blir så tungt att morrhåren kittlar mig på kinden. Tramp, tramp. Några minuter senare är han nöjd, och rullar ihop sig till en liten boll vid min sida och somnar.

Där ligger jag, inklämd mellan karl och katt, i min varma lilla kokong av kärlek. Och det slår mig hur oerhört lyckligt lottad jag är, trots allt som hänt på sistone.

Flocken är samlad. Och allt är väl.
.