Semestertider

Hade ju tänkt uppdatera regelbundet med bilder och annat från vår semester på Lanzarote, men jag har införskaffat en minst sagt vinglig spansk internetuppkoppling så det får bli lite mer sparsmakat eftersom jag inte alltid har mer än styrfart...

Vi har det iallafall jättebra. Vår ort Costa Teguise är väldigt fin och inte något partyställe, utan har lite lugnare och trevligare atmosfär vilket vi gillar. Vi har hyrt en liten bil och kuskar runt på dagarna och utforskar olika delar av ön. Det finns massor att se och göra! Idag har vi t ex vandrat runt i underjordiska lavatunnlar och beundrat utsikten från en kustremsa 500 meter över havet. Magnifikt, minst sagt.

Bilden nedan är tagen från vår närmaste strand, och där har vi badat och snorklat, och studerat fiskar som simmar upp så nära intill en att man nästan kan ta i dem.

På morgnarna latar vi oss på vår lilla terass, och på kvällarna knallar vi runt och letar upp olika enkla restauranger och sitter där och spanar på folk som går förbi. Då och då hamnar vi i samspråk med någon "fellow Brit" och skojar om hur många ställen här det finns där man kan se "Hem till gården" varje kväll och äta engelsk steak & ale pie... Konstigt nog känner jag mig mer engelsk än svensk när vi är här nere!


Och sen har jag ju förstås hittat en liten mager katt som behöver matas. Naturligtvis. Hade ni trott nåt annat? Varje morgon runt 8.30 dyker hon/han upp på terassen och väntar tålmodigt. I början blev det min frukosttonfisk som gick åt, nu har vi uppgraderat till riktig kattmat. Och varje morgon sitter det lilla livet och fräser vilt åt oss - för säkerhets skull - innan fatet med mat placeras framför nosen. Man vet ju aldrig med turister.

Mot solen och värmen

Om två dygn kommer jag att sitta någonstans vid den här poolen med en drink i näven och min karl vid min sida. Shortsen är lite mindre storlek än vanligt, bikinin är tvättad, iPoden är synkad, pocketböckerna inköpta, solkrämerna provsniffade, pengarna växlade, kattvakterna/chaufförerna mutade, benen rakade, eBay-butiken stängd och paketen postade.


Det känns ju lite småbra faktiskt (årets understatement). Nu är det smekmånadsdags, två år efter bröllopet...

En söndag i bilen

Lewis på väg till Surrey, söndag förmiddag

Sadie på väg till Devon, söndag eftermiddag

Helledudane då. :)

Gåsmarsch

Idag såg vi en man med en gås.

Mannen promenerade runt på bilparkeringen vid vår lokala stormarknad. Gås vaggade efter honom, fram och tillbaka vart han än gick. Efter en stund plockade mannen upp gåsen i famnen och en kille med stor kamerautrustning tog några foton på dem.

Såna slumpmässiga saker händer ofta i England. Liiite undrar man ju varför någon behöver ta kort på en gås utanför Tesco.

En tripp till South Molton

Idag tog jag och Andy en biltur till South Molton, som är en liten pittoresk stad här i närheten. De har en inomhusmarknad som jag funderar på att söka till. Betydligt mer folk och mer säljare än i Bideford, där jag brukar hålla hus.

De senaste gångerna jag har varit på marknaden har jag haft sällskap av svägerskan Tracey, som har börjat sälja egna inramade fotografier. Då det är så lugnt i Bideford, vill vi söka oss ut till nåt annat ställe med lite mer fart. Men det gäller ju också att det inte finns för många säljare där redan med liknande sortiment, oftast begränsar varje marknad hur många som får sälja t ex smycken eller böcker, så det blir en bra blandning och inte alla stånd säljer samma sorts varor.


Ganska mycket folk runt lunchtid! South Molton är en livlig och traditionsrik marknadsstad och en populär sommarstad för turisterna, och marknaden kändes mycket mer levande än vår vanliga. Såg ingen som sålde fotografier och bara ett par med smycken, så vi borde kunna ha en chans där...


Härligt färgglada och fräscha grönsaker från en lokal handlare. Blev riktigt middagssugen, men det fick bli en kopp te på ett café istället. Sen botaniserade vi i lite second hand-affärer (jag köper ibland gamla halsband och liknande att göra om till egna smycken) och strosade runt på stan.


Så här såg mitt marknadsstånd ut i tisdags i Bideford. Hade för en gångs skull med lite make-up och annat blandat, men det var väldigt dött så försäljningen var inte så imponerande. Tror att det dåliga vädret har avskräckt en del av turisterna.

Efter turen till South Molton idag tog vi en sväng till ett gör-det-själv-ställe och köpte en salig blandning av grejer för att bygga några större displayer till mina örhängen. Jag har lite idéer som jag vill försöka förverkliga, men jag får nog vifta med ögonfransarna lite för make och svärfar, så att de kan knåpa ihop dem åt mig. Jag skulle kunna hamra ihop dem själv, men det har jag inte talat om för Andy! Vill ju inte föstöra mina naglar... ;)

Regnet det bara öser ner...

Så här kul såg det ut tidigare, när jag satt på kundparkeringen vid Tesco och undrade om jag verkligen behövde fläskkotletter SÅ mycket... 14 grader och ösregn. Vad är det för jä*la augusti egentligen?? Tack och lov är det bara tre veckor kvar till vår semester i solen.


Idag är jag ganska nöjd med mig själv, eftersom jag lyckats nå mitt "helv*te också jag ska på semester och måste visa mig i bikini"-viktmål som jag satte för ett par månader sedan. Det är trevligt när den där första siffran på digitalvågen hoppar neråt ett steg... Över 2 1/2 år på LCHF och jag har fortfarande ingen längtan efter annan mat. Visst tar det längre tid för mig än för många andra att gå ner, men det går åt rätt håll sakta men säkert och kroppen hinner med :)


Här är bilder från i lördags, när vi mötte upp med Sadie efter att ha släppt av Lewis hos mamman. Vi åt lunch tillsammans och hade sedan en skön eftermiddag (i SOL för en gångs skull!) vid Basingstoke Canal, där det är så här fint.

Sadie har praktikplats under sommaren på ett nytt modernt företag, JustEat, som tillhandahåller olika restaurangers hämträttsmenyer på nätet och man kan också beställa utkörning från deras hemsida! Kul att det går så bra för henne och att hon tycker det är så intressant. Förhoppningsvis har hon några dagar ledigt innan pluggandet börjar igen, och då har hon lovat att komma ner till oss och hälsa på igen.



Mäktig och lång Alfapet-kamp hemma hos svägerskan Tracey i söndags. Jag kom tvåa. Inte så tokigt med tanke på att vinnarna svärmor och svärfar spelade som par, och särskilt inte med tanke på den lysande omgången jag hade här nedan... Andy fuskade som vanligt men det hjälpte inte. Jag slog honom ändå. Trots alla mina i:n.

Det är så lugnt och fridfullt här vid kusten

Bläh. Vad stressigt det blev idag...

Först packade jag alla kundordrar som skulle postas, precis som jag gör varje förmiddag. Fick lite panik eftersom jag inte kunde hitta en liten emaljerad berlock som en eBay-kund hade köpt. Letade i alla tänkbara lagerlådor men den fanns ingenstans. Bestämde mig för att ta itu med det problemet senare.

Sen slängde jag mig i bilen och drog till postkontoret och lämpade över dagens skörd. Körde sedan in till stan och parkerade utanför banken, tog ut pengar från svenskt konto och satte in på engelskt. Knallade uppför kullen till en chokladaffär för att hitta grejer till ett par kundbeställningar. Sedan nerför kullen igen, till Superdrug och Boots för att kolla efter solkrämer inför semesterresan.

Handlas behövde det göras också. Så Morrisons blev nästa stopp, lite åt oss och lite åt businessen. Flängde sedan raka vägen hem och mötte Andy i dörren. Lämpade av alla grejer, slafsade i mig lite tonfiskröra a la LCHF (frukost klockan 14...) och så åkte vi iväg i Andys bil för att fixa två nya däck.

Vår däckkille hade givetvis slut på de vi tänkt köpa, de enda som fanns var dyrare och han tar bara kontanter. Så eftersom jag inte tagit ut tillräckligt fick vi skjuta upp däckbytet och istället kuska ner till närmaste uttagsautomat. Passade på att köpa några smågrejer till jobbet i stormarknaden bredvid.

Vid det laget var klockan nästan 15 och Andy hade ett tandläkarbesök bokat. Jag följde med och väntade utanför. Tog inte lång tid, så då blev det raka vägen tillbaka till däckkillen igen. Väntade där medan han bytte två däck. Under tiden satt en av hans hundar på mina fötter. Lite obekvämt för mig men onekligen ganska charmigt!

Andy ringde nu bilverkstan och frågade om de kunde ta emot bilen för besiktning. Löper ut imorgon. Bra framförhållning i familjen H, vill jag lova. Nu var klockan 16.30 och de stängde 17 och vi var tvungna att flänga hem och hämta min bil så att vi kunde ta oss tillbaks! Vid det laget insåg jag att jag bara druckit en kopp te på hela dagen, och började känna mig lite halvsnurrig i skallen av vätskebrist.

Strax efter fem var vi hemma igen. Andy geggade ihop en banana custard eftersom han inte kunde tugga så bra efter tandläkaren, och så vi satte oss och tittade på tv en timme innan det var sängdags för honom. Och då är det som vanligt dags för mig att gå tillbaks till datorn och jobbet.

Jäkligt skönt att inte alla dagar är som idag! Och berlocken låg - helt superlogiskt förstås - i lagerlådan för handgjorda armband. Typiskt mig.

Fylla moppe

Sådärja, livet börjar återgår till den vanliga lunken igen. Blir fortfarande vansinnigt arg när jag ser sluskiga tonåringar på teve som skryter om hur många laptops de lyckades stjäla i kravallerna "för att det är ju typ regerings fel typ... de där konservativa eller vilka det nu är..." De vet inte ens vem som sitter vid makten!

Andy är på väg för att hämta Lewis. Först jobbar han ett helt natt/morgonskift, sen sätter han sig i bilen för att köra i ytterligare 6 - 8 timmar beroende på trafiken. Jag vet faktiskt inte hur han bär sig åt för att fixa det! Karln har en uthållighet av sällan skådat slag när det gäller bilkörning... Just nu är alla turister på väg åt det här hållet för sina semestrar vid kusten, så hemresan kan bli lite lång och seg bland alla husvagnar och ovana bilförare.

Lewis fyllde 15 år i förrgår. Vart tar tiden vägen?? Han var ju bara 10 häromdagen när jag och Andy träffades... Vi har köpt en sprillans ny mobil åt honom eftersom hans gamla är nåt billigt skräp från LG som hans mamma köpte och som han avskyr. Så nu ska han få en vettig modell så han kan köra Facebook och annat på. Styvmormor - min mamma - bidrar med ett läckert dödskalle-skal och några grejer som han kan ladda hem. Andy är så förväntansfull så han är som ett litet barn själv! Det är alltid så härligt att se hur han älskar att skämma bort ungarna. Om han nånsin vann en miljon på lotteri skulle vi nog inte ha ens en hundralapp kvar själva! :)

Svärmor har bestämt att vi måste ha tårta och födelsedagskalas för Lewis och har därför bjudit in sig själv och resten av familjen på söndag. Hmm. Det får bli en budgetvariant den här gången!

Reeves Corner

Jag är så ledsen och så arg att det är svårt att formulera sig ordentligt. Igår slog de verkligen till mot Croydon med full kraft. Reeves Corner är borta. Husen på London Road har brunnit ner. Många blev hemlösa och fick fly i panik. Butikerna i närheten är trasiga och tömda.

Där brandbilen står på bilden, det är ju "min" egen lilla gata... Ca femtio meter längre ner står mitt gamla hus... om det nu står kvar efter nattens övningar, vill säga. Vid det vita huset i övre högra hörnet brukade jag stå och vänta på min tram, min spårvagn som tog mig till jobbet i Kingston.

Reeves Corner brinnande med skrämmande höga lågor visades hela kvällen och natten på Sky och BBC. En slags symbol för meningslösheten med dessa kravaller. House of Reeves, en möbelaffär, femte generationens familjeföretag sedan 1867 med många anställda som tjänar sitt levebröd där. Det motstod Blitzen under andra världskriget. Nu borta på ett par minuter för att nån idiot tyckte det var coolt att tända på. För några år sedan köpte jag vår dubbelsäng där, och tyckte det var komiskt när de envisades med att köra ut den med lastbil trots att jag pekade ut mitt hus inifrån affären...

Bilden lånade jag från Daily Mail

Idag slår de sönder Manchester.

Eländet fortsätter

Nu har dom gett sig på Croydon också. Huliganerna slår systematiskt sönder en stadsdel i taget. Stölder, bränder, misshandel och våld. Fullkomligt meningslöst. Detta har inget med rättvisa att göra, det handlar bara om själviskhet, besinningslöst och idiotiskt beteende.

Ni som hängt med här ett tag vet att jag bodde i Croydon från våren 2005 tills jag och Andy flyttade till Staines sensommaren 2007. Väldigt centralt bodde jag dessutom, alldeles runt hörnet från den stora affärsgatan. Hade jag varit kvar där nu hade jag känt mig väldigt, väldigt liten och väldigt, väldigt rädd.

Istället sitter jag ute på landsbygden i Devon och funderar på hur det går för mina före detta grannar, kollegor och för mina vänner där i krokarna. Jag känner mig ganska så trygg härute. Men väldigt, väldigt ledsen i ögat... Vart är det här landet på väg egentligen?