Det första...

...jag ser när jag slår upp ögonen på morgonen.

Gullplutt. Fast lite väl närgången ibland.

Men hallå!!!

Så här ska det väl ändå inte se ut när man tittar ut genom fönstret en söndagsmorgon i april???

Då var hela tjocka släkten här - Andys mamma och pappa samt Andys son L. Huset är fullt men det är rätt så trevligt.

Som tur är har jag lyckats få ledigt hela påsken (så länge inte nån blir sjuk eller så) och det är en ovanlig lyx. Idag ska vi packa in hela familjen i bilen och ta en tur till IKEA. Mest för att komma ut lite, men också för att jag ska få tag i en burk sill till den svenska påskmiddagen jag i ett svagt ögonblick lovade att laga. Det blir sill och potäter, ägg med Kalles kaviar, hemlagade köttbullar med lingon och gräddsås, och sen påskbakelser. (Tjocka skivor rulltårta som täcks med hårdvispad grädde, sedan petar man dit en halv konserverad aprikos eller persika i mitten. Ser ut som ett stekt ägg. Kul och himla simpelt.)

Igår lagade jag en smarrig laxpudding. Känner mig nästan huslig, men det går nog över snart!

Tills vidare ber vi att få önska er alla en riktigt

GLAD PÅSK!!!!!

Också en karriär

Här gick man och inbillade sig att om man jobbar riktigt hårt, visar framfötterna, är lojal och ambitiös, så kanske man når en topposition och tjänar vettiga pengar till slut.

Nej nej nej. Fel fel fel. Det man ska göra är ju naturligtvis att gifta sig med en enormt rik man, skilja sig efter bara fyra år och sen kräva en förmögenhet. Att Paul McCartney la grunden till sina enorma tillgångar genom sin talang för över fyrtio år sedan har tydligen inte slagit Heather. Tiotusen kronor per timme de var gifta. Fy fan. Och sen har hon mage att kommentera.

Om lynchning förekom i England skulle hon ligga risigt till. Sir McCartney är så nära nationalhelgon man kan komma, och 90% av engelsmännen tycker att Heather är en guldgrävande häxa. Och visst verkar hon lite halvpsycho. Paul ska nog vara glad att han slapp undan, även om det kostade...

Hum hum

Vi hade en liten incident igår kväll. Med en humla. Vilket ju iochförsig är ett bra sommartecken. Men problemet var att Carlos hittade humlan före oss... och försökte äta upp den. Det ville inte humlan alls. Så humlan gjorde det humlor brukar göra för att försvara sig. Och då blev det lite synd om Carlos.

Underläppen svällde upp till värsta neanderthal-käken... och vi måste trösta. Mycket. Och han blev nog lite trött på mig när jag sprang och jagade honom med kameran. Eftersom han sen inte kunde stänga munnen ordentligt, låg han och vråldreglade på mig halva natten. Oh well.

Idag mår han bra, svullnaden är borta och alltihop är glömt. Nästan.

Snustorrt

Nu har det gått 18 dygn sen jag slutade. Igår kväll när jag rotade genom frysen på jakt efter nåt ätbart hittade jag två gamla stockar långt under all maten. Jag kastade dom raskt i famnen på Andy och vrålade "slääääng dom!! NUUU!!"

Det går bra. Det gör det. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag är en före detta snusare. Men det känns lite tomt. Jag har förlorat min "quirk", min lilla egenhet, en del av min personlighet. Och jag saknar min kompis Dosan.

Jag bara måste fråga...

...SKA EN KATT VERKLIGEN LIGGA SÅ HÄR???

Prillig

Ikväll är det exakt två veckor sedan jag tog min sista snus. Se på fan! Det trodde ni inte, va? Jag är mäkta stolt över mig själv. Har gått igenom vrålsug, sömnlöshet, uttråkning, frenetiskt tuggummituggande, deprimerad saknad, bottenlös tomhetskänsla, en aning irritation i början (som stackars Andy blev utsatt för) och våldsamma hungerkänslor, och nu kommit ut på andra sidan. Känns inte så dumt, faktiskt.

Bäst känns det nog för mamma, som slipper springa till posten med Jiffypåsar fulla med snus varenda månad - vilket hon troget gjort i fem och ett halvt år...

Men jag erkänner att jag saknar mina små portionsprillor. Och min trogna lilla dosa. Fast livet är nog enklare utan.

(För dig som funderar på att sluta snusa, kan jag rekommendera DET HÄR forumet - har hjälpt mig en hel del när motivationen varit låg.)

Ledig lördag

I helgen tog vi en dagstur till lilla Arundel, som ligger neråt kusten. Mysigt och pittoreskt värre...

...till exempel finns det en affär som enbart säljer promenadkäppar. Hmm, hur många såna kan man sälja egentligen? Är det inte lite svårt att försörja sig på?


Här skymtar man slottet i bakgrunden (vänster sida). Ganska stort och pampigt, men tyvärr var det stängt så här års så vi får ta det en annan gång.

Och så stannar man till för att spana in lite silversmycken... men det är en något ovanlig skyltning! Katten satt där och tvättade sig, helt obekymrad och tämligen ointresserad av alla oss som stod utanför och försökte fånga dess uppmärksamhet.


Hemma igen, och mina två slappgrisar latar sig i soffan efter middan...

Jag hjärta Andy

Förra året satt jag hemma - med teven och en entrecote - och tyckte lite synd om mig själv.

I år blev det take-away från kinakrogen, vi skålade i Baileys och mumsade hjärtformade doughnuts. Lite smörigt, men kul. Imorse hittade jag ett stort kort med nallar och hjärtan på köksbänken, och när jag kom hem låg det en långstjälkad mörkröd ros på min huvudkudde.

Vem behöver champagne, Parisresor, diamantringar och dyra middagar med levande ljus? Jag har min grabb. Och han är bäst i världen. Så det så.