Klassiskt engelskt påskfirande

Andy och systerson i bitter kamp. En helt vanlig påsk hos familjen H!

Somriga dagar

Vilken tur vi har haft med vädret senaste veckorna! Strålande solsken mestadels, och härliga temperaturer. Styvotter Sadie tajmade det bra och kom hit för en veckas påsklov och vila från universitetspluggandet. Andy hade tagit ett par dagar ledigt och vi passade på att utnyttja tiden med att åka på utflykter, slappa i trädgården, vandra på stranden... och jag och Sadie satt uppe halva nätterna och listade varor på eBay... hon har börjat med en liten eBay-shop där hon säljer en massa läckra piercingsmycken av alla de slag. Ta en titt på hennes grejer här, hon skickar även till Europa!


Mmmmmm... äta ute på favorithaket The Sunshine enligt LCHF = 3 stora skivor bacon, 3 "scrambled eggs" (äggröra) och en massa riven smält ost ovanpå. Då står man sig hela dan! Numera behöver jag bara beställa "the usual"... de tycker nog jag är lite konstig kanske, men det bjuder jag på.

Våran Carlos och grannens Rusty latar sig i solen. Vilket tufft liv de har... äta, sova, sola, jaga en mus eller två, sova lite till...

Jag och Sadie på stranden. Flip flops - check. Solglasögon - check. Sommarkläder - check. Fåniga flin - check. Får aldrig nog av vår långa vackra sandstrand och njuter varje gång jag är där!

Andy börjar bli riktigt excited över vårt stundande Royal Wedding! Flaggan har han nu satt upp i lastbilen så att alla som passerar kan beundra den...

Affärerna svämmar över av memorabilia med Kate och William och allt är förstås MYCKET smakfullt och stilrent (hmm). Just ja, vi får vi inte kalla henne Kate längre... och absolut inte Waity Katie (för att hon fick vänta så länge). Catherine ska det vara nu. Ja ja, det tar nog några år innan vi ändrat det. Kul är det iallafall med bröllop. Det blir stort firande i hela landet, gatufester, uppträdanden, fester och allmän hallabaluns. Fredagen är röd dag och de flesta är lediga så att vi kan fira ordentligt.

Känns ju lite som att jag är priviligierad, förra året firade ju vi Victoria och Daniel och nu får jag chans att fira igen!

Fyra små bokstäver...

...blir LCHF.

Imorse visade vågen på minus 23,0 kilo. Det går inte fort, men det går! Två och ett halvt år efter ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv går jag nu och kråmar mig i spegeln lite extra varje gång jag passerar.

Det är en bit kvar, men hur underbart tror ni att det känns att hiva iväg tre kassar med kläder till välgörenhet för att de blivit för stora... och sen gå ut och shoppa nya med tonårsstyvdottern som uppmuntrande smakråd? Och inte behöva fundera på om affären har en "plus-avdelning" eller inte?

Och jag har fortfarande inte tröttnat på fläskkarré.

Vardagsrum Makeover Day

Lite skillnad, if I may say so myself! (Fast jag måste påpeka att före-bilden ser 10 gånger värre ut än vanligt, eftersom min käre make hade varit hemma i två veckor med lunginflammation och tillbringat större delen av den tiden på soffan...)


FÖRE


EFTER

Vuxenpoäng

Jag antar att det är ganska vuxet att vara jätte-excited över att de nya sofforna ska komma imorrn eftermiddag...?

Extra vuxenpoäng får vi väl också för att vi i helgen planterat 1 styck "Red Robin"-buske i trädgården samt två små thujor i jättekrukorna på framsidan. Hur präktiga är vi? (Hmm nåja, fast vi fick ju rycka upp de stendöda margueriterna från förra året för att rensa krukorna...)

Våren är här

Några bilder från ett lite sömnigt men vårvarmt Westward Ho...

Turisterna har ännu inte dykt upp och man ser nån enstaka människa här och där. Lugnet före stormen. Lagom till påsk börjar de dyka upp. Jag passade på att ta en promenad i vårsolen och insöp D-vitamin för fulla muggar.

Nyförälskad

Lite iallafall... det tar tid att komma över en lång relation :-) Men en ny grön pigg liten Rover gör så gott den kan! Visst är den söt?

Tacka vet jag eBay, där kan man hitta nästan vad som helst. T ex en ny bil.

En kärleksförklaring

En varm julidag 2003 knallade jag iväg till den närmaste bilhandlaren jag hade i Grays, Essex, och pekade på den billigaste bilen de hade och bad att få provköra. Mamma hade lovat att bidra med pengar. Jag var pank, jag bodde i en pytteliten etta och jag hade bara jobbat några månader på mitt första jobb i England. Jag kände nästan ingen förutom min ex, och honom ville jag ju inte direkt umgås med så mycket. Jag hade kravlat mig upp från en nästan omöjlig situation, ensam i ett främmande land med alla planer omkullkastade, utan karl, jobb, boende, pengar eller vänner.

Och nu var det dags för FRIHET. En bil. Efter 10 månader utan, för första gången sen jag tog körkort, hade jag gett mig f*n på att nu skulle jag fixa det. Inga fler halvtimmespromenader till jobbet, inga dyra taxiresor, inga opålitliga bussar... Kunna handla mer än två matkassar. Kunna åka till Chadwell Heath för att hälsa på de enda kompisarna jag hade, Chris, Debbie och Gary. Kunna ge mig ut på landsbygden på en dagstur. Kunna ta mig till jobbet på en söndag.

Jag minns känslan när jag hämtade min Rover. Nervositeten över att helt plötsligt köra på fel sida, växla med vänstern och virra runt i rondellerna. Känslan av stolthet när min första tur på egen hand blev en vinglig 10-minutersresa till Tesco stormarknad nere vid Lakeside. Så lycklig jag var.

Min Rover har följt mig till South Ockendon, till Croydon, till Staines, till Westward Ho! och nu till Bideford. Den har sett alla mina hjärtesorger och ögonblick av lycka. Den har troget tagit mig på utflykter med besökare från Sverige, till och med en tripp med mamma till Devon långt innan Andy dök upp. Den har varit min följeslagare genom alla kullerbyttor som livet i England har gett mig.

I lördags startade vi upp den efter att den stått still några veckor... som pensionär ville den inte längre samarbeta efter flera veckors ösregn. Jag förstod. Och jag accepterade. Tacksam för att den fortfarande hängde med. Men den startade som en dröm. Vi körde en liten sväng för att ladda batteriet. Solen sken, bilen var pigg och ärtig som vanligt och jag sken som en sol jag också över att äntligen ha fått igång min lilla vän igen.

Ett par kilometer hemifrån tog det stopp. Vi hackade och rullade så långt vi kunde, och kom nästan hela vägen hem men fick lämna den i vägrenen nere i kurvan. Motorn hade skurit och topplocket hade gått.

The end of an era. Strax ska jag knalla ner till vägen med två nycklar, ett registreringsbevis och ett tungt hjärta. Om en timme kommer det en kille med en bärgningsbil för att ta med en liten svart Rover till den stora parkeringsplatsen i himmelen.

Min älskade lilla bil.

Tre mot en

Jag är faktiskt glad att jag inte är den stackars musen som Carlos alldeles nyss släpade in... den har optimistiskt nog klämt sig in mellan Andys arbetskängor, i ett lite fåfängt försök att få de tre mus-ketörerna (ser ni vad vitsig jag var där!) att tappa intresset och ge upp... snacka om att inte ha någon chans! Till och med grannens röda katt har bestämt sig för att hjälpa till.

Grannens katt har förresten kommit på att det är ju jättesmidigt att komma in till oss när husse/matte slänger ut honom. Perfekt katthus här ju - fullt med smaskig mat (inga billiga skitmärken heller, för då matvägrar våra små kräsna odjur), mjuka sängar och mysiga stolsdynor överallt, polare att jaga runt och två stycken tvåbeningar som kliar och klappar. Vi lyfter ut honom typ åtta gånger om dagen, men han går bara raka vägen runt huset och smiter in genom kattluckan igen...

Och påminn mig nästa gång vi ska köpa persienner att vi ska satsa på rejäla sådana i trä. INTE snåla och köpa nån j**la tunn plast! *suck*

Be my LCHF Valentine

Idag efter jobbet kom min käre engelske man hem med en Valentines-present till mig...

Hans kommentar var:

- Well... I can't get you chocolates now that you're on the LCHF... so I thought this would be much better!!

Gissa om jag skrattade! Visst var det gulligt!!? Nu ska jag gå och steka upp dem med lite sallad och persiljesmör...