Också en karriär

Här gick man och inbillade sig att om man jobbar riktigt hårt, visar framfötterna, är lojal och ambitiös, så kanske man når en topposition och tjänar vettiga pengar till slut.

Nej nej nej. Fel fel fel. Det man ska göra är ju naturligtvis att gifta sig med en enormt rik man, skilja sig efter bara fyra år och sen kräva en förmögenhet. Att Paul McCartney la grunden till sina enorma tillgångar genom sin talang för över fyrtio år sedan har tydligen inte slagit Heather. Tiotusen kronor per timme de var gifta. Fy fan. Och sen har hon mage att kommentera.

Om lynchning förekom i England skulle hon ligga risigt till. Sir McCartney är så nära nationalhelgon man kan komma, och 90% av engelsmännen tycker att Heather är en guldgrävande häxa. Och visst verkar hon lite halvpsycho. Paul ska nog vara glad att han slapp undan, även om det kostade...

Hum hum

Vi hade en liten incident igår kväll. Med en humla. Vilket ju iochförsig är ett bra sommartecken. Men problemet var att Carlos hittade humlan före oss... och försökte äta upp den. Det ville inte humlan alls. Så humlan gjorde det humlor brukar göra för att försvara sig. Och då blev det lite synd om Carlos.

Underläppen svällde upp till värsta neanderthal-käken... och vi måste trösta. Mycket. Och han blev nog lite trött på mig när jag sprang och jagade honom med kameran. Eftersom han sen inte kunde stänga munnen ordentligt, låg han och vråldreglade på mig halva natten. Oh well.

Idag mår han bra, svullnaden är borta och alltihop är glömt. Nästan.

Snustorrt

Nu har det gått 18 dygn sen jag slutade. Igår kväll när jag rotade genom frysen på jakt efter nåt ätbart hittade jag två gamla stockar långt under all maten. Jag kastade dom raskt i famnen på Andy och vrålade "slääääng dom!! NUUU!!"

Det går bra. Det gör det. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag är en före detta snusare. Men det känns lite tomt. Jag har förlorat min "quirk", min lilla egenhet, en del av min personlighet. Och jag saknar min kompis Dosan.

Jag bara måste fråga...

...SKA EN KATT VERKLIGEN LIGGA SÅ HÄR???

Prillig

Ikväll är det exakt två veckor sedan jag tog min sista snus. Se på fan! Det trodde ni inte, va? Jag är mäkta stolt över mig själv. Har gått igenom vrålsug, sömnlöshet, uttråkning, frenetiskt tuggummituggande, deprimerad saknad, bottenlös tomhetskänsla, en aning irritation i början (som stackars Andy blev utsatt för) och våldsamma hungerkänslor, och nu kommit ut på andra sidan. Känns inte så dumt, faktiskt.

Bäst känns det nog för mamma, som slipper springa till posten med Jiffypåsar fulla med snus varenda månad - vilket hon troget gjort i fem och ett halvt år...

Men jag erkänner att jag saknar mina små portionsprillor. Och min trogna lilla dosa. Fast livet är nog enklare utan.

(För dig som funderar på att sluta snusa, kan jag rekommendera DET HÄR forumet - har hjälpt mig en hel del när motivationen varit låg.)

Ledig lördag

I helgen tog vi en dagstur till lilla Arundel, som ligger neråt kusten. Mysigt och pittoreskt värre...

...till exempel finns det en affär som enbart säljer promenadkäppar. Hmm, hur många såna kan man sälja egentligen? Är det inte lite svårt att försörja sig på?


Här skymtar man slottet i bakgrunden (vänster sida). Ganska stort och pampigt, men tyvärr var det stängt så här års så vi får ta det en annan gång.

Och så stannar man till för att spana in lite silversmycken... men det är en något ovanlig skyltning! Katten satt där och tvättade sig, helt obekymrad och tämligen ointresserad av alla oss som stod utanför och försökte fånga dess uppmärksamhet.


Hemma igen, och mina två slappgrisar latar sig i soffan efter middan...

Jag hjärta Andy

Förra året satt jag hemma - med teven och en entrecote - och tyckte lite synd om mig själv.

I år blev det take-away från kinakrogen, vi skålade i Baileys och mumsade hjärtformade doughnuts. Lite smörigt, men kul. Imorse hittade jag ett stort kort med nallar och hjärtan på köksbänken, och när jag kom hem låg det en långstjälkad mörkröd ros på min huvudkudde.

Vem behöver champagne, Parisresor, diamantringar och dyra middagar med levande ljus? Jag har min grabb. Och han är bäst i världen. Så det så.

Idag ska jag säga upp två jätterara tjejer eftersom vi har för mycket personal i en av våra butiker. Det känns inget vidare.

Jag vet att det är en del av mitt jobb, och jag kan göra mitt bästa för att se till att det blir så skonsamt som möjligt för dem. Men fy och usch vad hemsk jag känner mig! Visst har jag sparkat folk förut i mina tidigare jobb, men då har det var personer som misskött sig.

En av dem, t ex, försvann från butiksgolvet för att gå till McDonalds, ljög om sin sjukfrånvaro och förfalskade sitt eget sjukintyg. En annan hånglade med flickvännen på butiksgolvet, och smet sedan iväg på lunchen för att dricka ett par bärs. Detta gjorde han sittandes på en parkbänk alldeles utanför fönstret till butikens säkerhetsvaktskontor. Smart grabb. Som tur var hade inte jag personligen anställt dom klappträna... då skulle jag nog ha sparkat mig själv i ändan för dålig personkännedom!

Men idag är det en annan situation. Och jag tar ett par djupa andetag medan jag packar ner mina papper.

SNODDAS

R.I.P.

Februari 2003 - Januari 2008

God fortsättning!

Jaha, det var det det. En styck jul, en styck nyår och en styck ålderskris avklarad. Det var kanon att fira en svensk jul igen, men utöver mamma var farmor den enda vi hann med att träffa. Både jag och Andy flöt igenom julen i ett dimmigt förkylningstöcken. Men Kalle Anka var där, och skinka fick vi, och risgrynsgröt, och fina presenter... Mysigt. Och en liten antydan till snö på söndagskvällen när vi landade.

Nyår firade vi i Devon med Andys familj. Fortfarande förkylda. Och dimmiga. Lugnt och fridfullt tolvslag skålandes med Andys syrra, och söndagsstek med föräldrarna på nyårsdagen.

Vi har hittat en jätteduktig "pet sitter" (djurvakt) som kommer hit när vi behöver och tar hand om både katten och marsvinet. Det underlättar väldigt att veta att nån tittar till dom, kelar och pysslar och matar. Vi anlitade henne båda helgerna, och det gick galant. Fast Carlos var väldigt desperat efter lek och kel när vi väl kom hem!

Annars är det tillbaka i selen igen. Min kollega Sally är ledig den här veckan, och båda ägarna är halvlediga. Så gissa vem så får göra grovjobbet? Kontorsdamen ringde häromdan och bad mig hitta lite mer personal till en av våra julbutiker. "Jaha, vilka skift behöver du nån till?" "Öhhm ja vi har ju bara en person just nu för hela veckan..." Great. Lyckades tråckla ihop det till slut, men fick en del sura miner när jag var tvungen att norpa personal från andra butiker för att täcka upp. Oh well. Rean är i full gång, och vissa butiker börjar få dåligt med reavaror och då måste det omfördelas. Halva personalstyrkan är utslagen av förkylningar, virus och magsjukor. Resten är igång med pluggandet igen, och har inte tid att jobba extra. En dam snackar skit om allt och alla, ljuger och lägger sig i. Två av butikscheferna är i luven på varann på grund av ett borttappat vitguldscertifikat. Allt är precis som vanligt, med andra ord.