En annan sorts Mors Dag

Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.

Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.

Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.

Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.

Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.

Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.

Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.

"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"

Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.

Mammas Dag

Igår var det Mothering Sunday här i England. Vi firar på ungefär samma sätt som i Sverige. För oss innebar detta en "Sunday Carvery" dvs söndagsmiddag ute på en pub/restaurant i Westward Ho! igår eftermiddag. Andys mamma fick blommor, chokladask och gratulationskort av barn och barnbarn. Själv fick jag ett gulligt kort som Lewis och Andy fixat när han var här senast. Andy hade smusslat undan det fram till nu. Fortfarande hajar jag till när Lewis skriver "mamma" på kortet... Vem? Jag?

Lunchen tog nästan en ände med förskräckelse eftersom ingen brydde sig om att boka bord. Jag var den enda som tjatade om att detta kunde vara en bra idé, men jag blev nedröstad av hela familjen på vanligt hafsigt engelskt sätt. "Äsch då, inte ska det behövas! Vi går ut lite tidigare bara." Hmm. Glöm att få ett bord till sju personer på bästa lunchtid. Stället var smockfullt. Och nästa ställe. Och nästa. Och stället efter det. Vi började överväga att gå till vårt vanliga "greasy spoon"-café. Till sist, efter ett evigt traskande runt byn försökte vi få ett bord utomhus på det första stället (det var ju inte så fasligt kallt). Och då, som genom ett mirakel, blev ett stort bord inomhus ledigt! Nästa gång ska jag nog insistera lite mer på det där med bokning. Hela klanen verkade uppriktigt förvånade att varenda människa i norra Devon hade fått samma idé som vi att gå ut och äta lunch på Mors Dag...

Ett carvery är iallafall perfekt för en LCHFare. Det är en klassisk söndagsmiddag som består av olika sorters ugnsstekt kött t ex fläskstek, biff och skinkstek, Yorkshire puddings, ugnsstekt potatis, sås och massa grönsaker t ex broccoli, morötter, kokt vitkål med bacon, rotmos och ärter. Så för mig blev det kött, broccoli och vitkål med bacon. Och en klutt majonnäs till. Nom nom.

Förmiddagen tillbringade jag annars med att skicka in sju stycken anmälningar till en grossist-website där en säljare hade stulit mina bilder och designer och lagt upp dem som sina egna produkter! Bloody cheek. Fast lite komiskt är det ju när en grossist i Kina lovar kunden en minimiorder på 100 dussin av ett armband som jag flätat och som endast finns i 1 enda exemplar... Lycka till med den, säger jag bara! Jag har skickat in mina originalbilder, länkar till mina eBay-listningar och annat, nu ser vi fram emot deras respons där de måste bevisa att bilderna och designerna är deras egna...

Fettsnålt och förfärligt

Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR

Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!

Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)

Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.

Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.

Flitiga fingrar

Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.



För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!

Geocaching i Bideford

Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...


Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!

Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!

Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...

The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.



Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.

En sessa

En sån här dag så känner man sig lite extra härligt svensk på ett nästan löjligt sentimentalt sätt. En ny liten kronprinsessa.

Att jag minns när hennes mamma föddes, och när hennes morföräldrar gifte sig, får mig att känna mig en liten gnutta gammal, kanske. Men oj vad roligt att vi har fått en ny tronarvinge.

Många gratulationer till prinsessan Victoria och hennes Daniel. Vilken lycka att ha en liten tjej. Visst är de kungligheter, visst har de storslagna privilegier och stundtals tunga skyldigheter som skiljer dem från oss andra... men i grund och botten är de ju också bara ett nygift par som just fått en liten dotter. Och det tycker jag är jättemysigt.

Nu var det ju meningen...

...att jag skulle använda det där ljustältet till mina produktbilder. Men jag kanske kan vänta nån timme. Eller fyra.

Solig lördag

Idag har det varit soligt och några fjuttiga plusgrader. Jag njuter i fulla drag! Vi hade en skön lat lördagsmorgon och "tittade ifatt" på Criminal Minds som vi fick spela in igår kväll eftersom Andy slocknade redan kvart i åtta på kvällen. Vi masade oss sedan över till svärisarna för en mugg te (det blev två till slut) och för att inspektera och beundra svärfars nya mobiltelefon, som han fick igår efter en uppgradering.

På eftermiddan åkte vi ner till Westward Ho! och tog en promenad på stranden tillsammans med alla andra som letat sig ut med vinterbleka ansikten. Jag plockade också några fina stenar, som jag ska använda i mina produktfotografier för att göra dem lite mer "konstnärliga". Efter denna enorma ansträngning var vi givetvis tvungna att ta en mugg te till... och lite cheesy chips åt Andy... och bacon och ägg åt mig förstås... på världens bästa sylta Sunshine Café.



Nu sitter vi hemma i soffan och myser en stund med - ja just det - en mugg te. Jag är nog mer engelsk än svensk nuförtiden... Fancy a cuppa?

Eftermiddagssol

Det blev en vårpromenad längs älven i eftermiddagssolen i onsdags.
Ser ni det lilla huset uppe på kullen? Där skulle jag vilja bo.

Bron över älven Torridge

Vår, tänkte ni? I februari? Jodå. Titta själva. Buskarna med massvis av
gula blommor kallas gorse. Ingen aning om vad de heter på svenska.

Fast igår hade vi hela sex minusgrader och engelsmännen
skriker i högan sky om bister arktisk kyla. Gulligt.

Flytande ägg

Nu skäms jag lite, för jag har varit dålig på att uppdatera bloggen igen. Det verkar som att veckorna bara rullar på och jag hinner inte riktigt med ibland. Inte för att jag är så himla upptagen och stressad, det är bara mycket att tänka på just nu.

Flytande ägg? Hmm. Andy jobbar ju för en firma som leverar produkter till bagerier mm, och ibland kommer han hem med de knepigaste grejer som han fått av nån kund. Oftast är det ju t ex ett par munkar eller en limpa (vilket gör svärisarna glada eftersom vi inte äter bröd), en stammis ger honom alltid ett par pajer varje måndag. Hans "flickor" i Chudleigh (de är allihop i pensionsåldern!) skämmer bort honom varje fredag med allehanda bakverk.

Men ibland kommer det nåt udda. Som flytande ägg i tetrapack. Tydligen använder bagerierna det för att t ex pensla bakverk eller att blanda i deg. En literförpackning motsvarar 20 medelstora ägg. Så igår kväll bakade jag lembas-bröd (LCHF) till Andys luncher, och imorse blev det scrambled eggs till frukost för mig. Inte så dumt, det smakade precis som vanligt även om det kändes lite udda att HÄLLA upp äggen...


Jag har fortsatt med min äggdeff, äter nu ägg och smör/majonnäs till frukost och kvällsmat, och en köttbit nån gång på eftermiddagen. Funkar bra. Har inte tappat så mycket mer i vikt, men det syns att kroppen stramat till sig lite. Kan se bl a i ansiktet att jag ser smalare ut. Och dessutom är det billigt att äta ägg! Just nu lever jag på ägg och Andy på vad han kan gräva fram ur frysen plus pajer som han fått på jobbet. Vi har besiktigat min bil den här veckan och det var INTE roligt. Nästan femtusen spänn gick det på. Bromsbelägg, nya däck, fåniga lampor till registreringsskylt mm och så nya track rod ends, vad det nu är... Ouch. Mamma var hygglig och hjälpte till, annars vete farao... femtusen fanns inte med i bilbudgeten för den här månaden! I eftermiddag ska vi iallafall hämta den på verkstan och sen ska det vara klart.

En god nyhet är att vår vän på sjukhus verkar ha klarat sig igenom det värsta! Han åkte på någon slags kombinerad streptokock och lunginflammation och hela hans kropp var full av infektioner. Men han har kämpat och nu tror de att han blir helt bra igen fast det kommer ju förstås att ta lång tid.

Nu ska jag ta och sätta lite fart och få de där paketen packade... det är för en gångs skull soligt och klarblå himmel, så jag tänker utnyttja det till max! Idag ligger temperaturen runt nollan och alla klagar på den arktiska kylan :) Själv funderar jag på om det är dags att ta på sig halsduken än.