Några viktiga möten

Nu börjar det kännas som att tiden går lite snabbare! Helt plötsligt är det bara ett par veckor kvar till panelen. Vi fick ett mail från vår familjefinnare Clare idag, hon hade kollat med de andra och nu är alla papper klara inför panelen och har skickats in.

Vi håller på att förbereda ett "pratande" fotoalbum där man kan spela in små meddelanden, laminerade porträttfoton av mig och Andy och så ska vi försöka filma en liten video runt huset nån dag när det är soligt. OM det är soligt. Allt detta ska lämnas över till grynet när de berättar för henne att de hittat en ny mamma och pappa. Hon vet redan att de letar, men inte att det är vi. Panelen måste klaras av först.

Mötena i torsdags gick bra men det var ganska slitigt! Som tur var erbjöd kommunen att boka hotell åt oss, så vi åkte upp kvällen innan. Tur var väl det, vi var trots detta helt slut! Kommunen grynet kommer ifrån ligger ca 35 mil bort, så det tar några timmar att ta sig dit...

Först fick vi träffa en läkare som hade tillgång till grynets journal, men hon har inga särskilda hälsoproblem så vi fick inte så mycket ny information från honom. För säkerhets skull ska de testa henne för en ärftlig blodsjukdom som den biologiska fadern påstår att han har, men det finns inga som helst bevis för att detta är sant. Han är känd för att ljuga om både det ena och de andra.

Sedan hade vi ett fikamöte med våran Clare där vi gick igenom våra kommentarer till matchningsrapporten, typ varför vi vill matchas med just vårt gryn och varför vi kan vara bra föräldrar till henne.

Efter detta fick vi träffa fostermamman i kommunhuset. Hon hade med sig massor med foton och sin laptop och visade oss, och så fick vi chans att lära känna henne och ställa en del frågor. Givetvis kom jag på alla de viktiga frågorna efteråt... Men hon var trevlig och verkar göra sitt bästa för grynet, och det är tur eftersom vi kommer att tillbringa merparten av en vecka i hennes hus under introduktionsperioden!

Sedan kom det svåraste mötet, något som inte är helt vanligt att man får möjlighet till, och som normalt endast sker efter panelen, inte före. Den biologiska mamman V. En uppriven, gråtande, rufsig, illa klädd liten kvinna som egentligen vill väl men inte har allt på plats för att kunna ta hand om sina barn. Fy vad jobbigt och känslosamt det var. Hon var så ledsen att hon nästan inte klarade av att komma in i rummet, men hon tog mod till sig och vi fick en pratstund.

Man förstår ganska snabbt varför V aldrig skulle kunna ha barnen hos sig. Maken var våldsam och kontrollerande, själv är hon väldigt svag och lättstyrd och förstår inte riktigt varför barnen tagits ifrån henne. Det finns mycket att berätta om detta men samtidigt känner jag mig lite beskyddande mot henne och vill inte lämna ut allt just nu. V är ett offer i situationen precis som barnen.

Grynets syskon bor nu hos släktingar. Hon är den enda som kommer att adopteras ut, men vi har lovat att möta upp med syskonen ett par gånger om året så att grynet kan hålla kontakten om hon vill.

Vi visade några neutrala kort på grynets sovrum, Lewis, katterna mm så hon kunde se att flickan kommer att få det bra. De tog ett foto på oss tre tillsammans som vi kan visa grynet så småningom. V hade skrivit ett brev till oss, och ett brev som grynet ska få när hon är äldre. Hon pratade mycket om hur hon inte vill flytta, för "alla barnen måste kunna hitta mig när de är äldre och kommer tillbaka för att bo med mig igen"... Vi ville inte förstöra illusionen så vi bara nickade, båda med tårar i ögonen. Hon sa också att hon tyckte vi var bra för vi såg rena ut. Hon tycker inte om folk som inte är rena. Och sedan deklarerade hon att hon tyckte att varit bra om vi skulle kunna ta ett av de äldre syskonen också.

Efter detta möte tog vi en fika med grynets socialarbetare Lisa, och hon berättade att V sagt till henne att "du hade inte kunnat hitta några bättre mänskor" och det värmde verkligen.

Som sagt, en jobbig dag, men vi är glada att vi gjorde det trots allt. Vi fick en bättre bild av en person som vi läst mycket om men inte riktigt förstod oss på. Och vi har blivit förvarnade att det blir tornadovarning när grynet flyttar in... Pratig, ivrig, påhittig, busig, krävande, full fart hela tiden, "kan själv". Någon som kan skriva ut Valium...?

Födelsedag och bröllopsdag

Det har varit ett par köriga veckor igen. Vårt möte med socialarbetarna gick jättebra, och nu ska vi upp dit nästa vecka. Sedan är det bara att vääääänta på matchnings-panelen i september. Och få lite lagom panik med jämna mellanrum. Typ var femtonde minut.

"Hjälp, vad är det vi har gett oss in på??"

"Hjälp, hur kan jag inbilla mig att jag klarar av att vara en bra mamma??"

"Hjälp, tänk om inte panelmedlemmarna gillar oss och säger nej??"

"Hjälp, vad händer om inte grynet tycker om oss när hon träffar oss??"

"Hjälp, hur kommer det att kännas första gången vi ser henne??"

"Hjälp, hur ska vi göra med hennes mellannamn??"

"Hjälp, behöver vi hyra en van för alla hennes grejer som följer med??!

"Hjälp, hur ska jag hinna med att jobba hemma när hon tar upp all tid??"

"Hjälp, hur klarar vi ekonomin om jag INTE hinner jobba??"

"Hjälp, tänk om hon skiter högaktningsfullt i allt vi säger??"

"Hjälp, tänk om hon blir elak mot katterna??"

"Hjälp, hur ska vi kunna trösta när hon saknar fostermamman och sina syskon??"

"Hjälp, vad händer om Lewis inte klarar av hennes humör och intensitet??"

"Hjälp, hur ska vi kunna hinna ikapp hela tre år av hennes liv??"

osv osv osv

Jag måste erkänna att det är väldigt annorlunda att få hem en liten treåring istället för en nyfödd spädis. Man kan ju inte köra trial and error, liksom. Hon vet ju om jag skulle göra något på fel sätt. Och kan till och med säga ifrån!

 Imorse när jag vaknade så kändes det väldigt trångt i sängen...

Lewis öppnar paket med sin ny speldator. Den gick hem, kan man ju säga...
Vi har inte fått ut honom från rummet på en vecka, typ.

Andy mobbar systersöner Oz (den långa räkeln) och Woody (liten batting som
skymtar i grön tröja). Alltid schyssta farbrorn! Oz har ny flickvän som aldrig
är mer än tre centimeter ifrån honom. Visste inte att det var möjligt att hångla
så oavbrutet... Ack ja, tonårskärlek.

Fina blommor från bästa maken. 3-årig bröllopsdag i onsdags, tänk att det redan
gått så lång tid! Andy kom hem på dagen med ett kort och ett stort fång blommor.
Raring. Jag är fortfarande lika lycklig med honom. Vilken tur jag har haft. Till slut.

Lewis växer upp

Idag fyller Lewis 16 år. Vad hände med den lille tio-åringen jag lärde känna??

Han firar hemma hos sin mamma idag. Imorgon åker Andy och hämtar honom och sen kan vi ha honom här i två-tre veckor eftersom han har sommarlov. Normalt följer jag med och hämtar, men den här gången ska han släpa med en jättestor teve som han ska ha i sitt rum här, så jag får inte plats i bilen!

Fast det är väl lika bra jag vänjer, när lillgrynet kommer hem så kommer jag ju inte kunna åka med varenda gång... Åtta timmar i bilen är ingen höjdare för en liten tjej direkt.

Nästa vecka kommer grynets socialarbetare och familjefinnare samt vår socialarbetare hit. De ska framförallt träffa Lewis för att lära känna honom lite innan matchningspanelen. På pappret har han ju en del problem bl a Asperger, så de måste försäkra sig om att han är okay med situationen och att han inte kommer att vara något större problem för grynet.

Veckan därpå är det tänkt att vi ska åka till dem istället, för att träffa fostermamman bl a. Sen är det inte såååå långt kvar till panelen, som är planerad till 21 september. Lustigt nog exakt på dagen ett halvår efter vår första panel då vi blev godkända som adoptivföräldrar. Det kanske låter långt, men tro mig, vi har haft tur! Vissa väntar i åratal på att bli matchade...

Jag är så stolt över vår grabb. Han har mognat otroligt mycket den senaste tiden, och jag gläds med varje litet framsteg han gör. Han har ju en hel del emot sig men har ändå utvecklats till en artig och trevlig kille som ger oss så mycket glädje när han är här! Visst blir jag trött när han inte orkar bära ut sin egen tallrik till köket eller när han lämnar en jättepöl på badrumsgolvet efter att ha klivit ur duschen för att byta låt på iPoden, men det mesta är ju faktiskt bara vanligt tonårsbeteende. Han gör så gott han kan.

Här är en av mina favoritbilder, han var 11  år när den togs. Visst är han fin?

Tidens tand

Det här hittade jag på en sajt när jag letade citat...

To realise the value of ONE YEAR, ask a student who failed a grade.
To realise the value of ONE MONTH, ask a mother who has given birth to a premature baby.
To realise the value of ONE WEEK, ask the editor of a weekly newspaper.
To realise the value of ONE HOUR, ask the lovers who are waiting to meet.
To realise the value of ONE MINUTE, ask a person who just missed a train.
To realise the value of ONE SECOND, ask someone who just avoided an accident.
To realise the value of ONE MILLISECOND, ask the person who won a silver medal at the Olympics.

Sju år senare

Idag är det systerson Woodys födelsedag - 10 blir han - och jag och Lewis ska till svärisarna för att fira i eftermiddag. Andy får stanna hemma eftersom han går i säng runt halv fyra på onsdagar... Men först ska jag ut och njuta av solen nån halvtimme. Efter ungefär två och en halv månad av dagligt regn känns det som en riktig ynnest att ha TRE soliga, varma dagar i rad!

Idag minns jag tillbaka till inlägg nummer 2 på den här bloggen... juli 2005, för drygt sju år sedan... tänk att bloggen och jag har hållit ihop så länge! Och nu är det äntligen dags för de stora spelen.

Olympiad

Jag småler när jag läser och minns. Före Andy, före giftermål, före flytt till Devon, långt innan jag startade min lilla business, före jobbet på Toko, innan jag upplevt en hel drös med nya hjärtesorger, före huset i Staines, innan pappa gick bort, före katterna, före Lewis och Sadie, före adoptionsplaner och vårt potentiella lilla gryn...

Jag jobbade för Mexx, var nyinflyttad i Croydon, singel och ivrigt dejtande, med lilla marsvinet Snoddas som enda sällskap i min lilla lägenhet.

Livet var bra. Men nu är det bättre.  Let the Games begin.

Fyra kräftor

Idag är det en speciell dag, då en speciell liten flicka firar födelsedag. Tyvärr kan vi inte vara med, vi väntar fortfarande på officiella beslut och möten och paneler och papper av alla de slag. Men vi hoppas att hon ändå fått en fin dag hos sin fostermamma idag, med presenter och tårta... Jag är säker på att hennes fostermamma också känner det lite speciellt idag, eftersom hon nog inte kommer att ha vårt lilla gryn kvar så länge till. Hoppas vi.

Vi har ändå firat lite, med varsin bit cheesecake med tårtljus i och ett kort med Peppa Pig, som är hennes favoritfigur. Vi ska spara det för framtiden om hon nu flyttar in hos oss. Jag har också skrivit ett långt mejl till henne och skickat till henne 10 år framåt i tiden via FutureMe . Jag har beskrivit för henne hur vi känner just nu, hur vi längtar efter den dagen då hon kommer till oss, och våra förhoppningar för hennes framtid. Det var riktigt känslosamt. Jag hoppas bara att det är relevant när det dyker upp i framtiden.

Väntan är svår, men dagarna rullar ändå på i ganska bra takt. Vi har inte hört så mycket mer, förutom att de bad om mer info om Lewis. Lite om hans diagnos av epilepsi (som ju är borta nu såvitt vi vet), hans situation med systern hemma hos hans mamma och så lite info om hans skolgång. Clare mailade över våra svar till dem i förrgår. Har vi tur hör vi något mer i nästa vecka. Man får stålsätta sig!

Vill också passa på att gratta min farbror Janne och faster May-Louise, som båda fyller år den veckan. Stor kram på er! Och en liten tanke till min pappa, som skulle ha fyllt 73 i tisdags...

Blött

Regn, regn och mera regn. Vore trevligt om vi kunde ha ett PAR dagar sommar iallafall!! Jag börjar bli lätt desperat.

Vårt möte förra veckan gick nog så bra som vi kunde hoppas på. Flickans socialarbetare var lite stel först, men när hon slappnade av visade hon sig vara trevlig och redig. Hon och vår familjefinnare Clare stannade i flera timmar, vi pratade igenom vår situation och varför vi vore bra för henne, socialarbetaren berättade mer om flickan och hennes personlighet och bakgrund. Vi fick också se ett par nya bilder (har bara sett en liten suddig förut) och en ny liten videosnutt. Hon är super. Kaxig och kavat med världens bredaste flin. Och jättesöt. Och jag är förstås helt opartisk.

Socialarbetaren började sedan diskutera datum och procedurer och hur logistiken för introduktionsperioden skulle kunna fungera, så det tog vi ju förstås som väldigt goda tecken! Clare ringde efteråt och sa att vi båda hade gjort väldigt bra ifrån oss och att hon tyckte att matchen lät "till och med bättre än vi kunde hoppas på" och att hon och den andra damen skulle diskutera ett möte mellan oss och fostermamman hon bor hos osv.

I onsdags fick vi ett kort mail från Clare där hon bad oss uppge några datum som skulle passa oss inom närmsta veckorna, de vill att hon och vi åker till deras kommun för att träffa fostermamman, några socialarbetare och ev lekskolan hon går till två dar i veckan (lekskola är lite tidigt tycker jag, med tanke på hur liten hon är!) Så det hela låter ju väldigt lovande, måste jag säga. Vi gillar henne båda två och även då hon är väldigt olik mig fysiskt, så kände jag starkt när jag såg videon att "det där, det kan faktiskt vara min lilla dotter"... Så håll tummarna för oss, hörni.

Imorgon bitti drar vi till Surrey för att hälsa på Lewis över helgen. Nu när han går i skolan igen kan han inte komma hit lika ofta, så vi får ta oss dit istället. Det blir en natt på hotell och så gäller det att hitta på lite sysselsättning. Vi tänkte åka till Kingston, där jag jobbade förut. Lite shopping och sånt på eftermiddan, sen ska mina två grabbar gå och se Chernobyl Diaries på bio medan jag har stämt träff med min kära gamla raring Geraldine, min tämligen eccentriska högra hand från tiden på Toko. Har inte sett henne på jättelänge och jag ser verkligen fram emot det!

Midsommar

Här har det varit fullt upp senaste veckorna. Bl a har vi firat Fars Dag (alltid lite halvjobbigt för mig eftersom den faller strax efter årsdagen av min pappas begravning) och så har vi firat Andys pappa Grahams födelsedag. Nästa år fyller han jämna 70 så då blir det nog lite extra ståhej!

Tänk att det är midsommar redan... här firar man ju inte alls, midsommar existerar inte som begrepp. Normalt brukar ju jag fixa till t ex lite sill, gravad lax och en jordgubbstårta åt mig och Andy. Nån gång har jag även bjudit in resten av släkten. Kan inte påstå att de har tagit till sig konceptet, men de har väl försökt iallafall. Det är nog inte läge att introducera Små Grodorna riktigt än...

I år blir det dock en midsommarafton som går spårlöst förbi hos oss. Imorgon eftermiddag kommer nämligen vår familjefinnare Clare och en socialarbetare från en annan kommun för att hälsa på. Kommunen har en liten flicka som vi är intresserade av, och som de tror vi kan passa att bli föräldrar till... Vi såg henne på nätet redan i april, men då Clare kontaktade dem visade de sig att de redan bokat in ett hembesök med ett lokalt par. Så vi fick lägga det åt sidan och satsa på andra istället. Men förvånande nog hörde de av sig till Clare i maj och berättade att den match de trodde att de hade inte visade sig vara så lämplig i slutändan, och var vi fortfarande intresserade?

Vi har läst flickans rapport, och hennes socialarbetare har läst vår. Mötet imorgon är för att utbyta mer information om oss och henne, och en chans för socialarbetaren att lära känna oss personligen och se om vi allihop tycker att det är en bra match. Hon kommer sedan vidarebefodra informationen till sina chefer, och så beslutar de i ett internt möte om vi ska "länkas" till flickan eller inte. Om så är fallet, blir det ytterligare ett par möten och sedan bokas en matchningspanel, liknande den panel vi fick gå till för att bli godkända.

Blir det ett ja från panelen är vi officiellt matchade, och då gör man sedan upp en intro-plan så att vi under 1 - 2 veckors tid kan lära känna flickan på plats hos hennes fosterfamilj innan hon flyttar in. Så hela processen tar flera månader, det är så löjligt mycket byråkrati...

Så huset är städat från topp till tå, gräset är nyklippt, katterna uppfluffade och en massa bråte som vi samlat på oss har fått flytta in i garaget. Om jag nu bara kunde lugna nerverna litegrann...

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 

militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 

Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 

De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 

strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 

runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 

på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 

fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 

 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 

 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 

Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 

Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 

stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 

Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 

tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 

Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?

 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen