Det som kallas A Lifestyle Change

Så har det gått en vecka igen, och vilken vecka det har varit sen!

Bröllopet är bokat, det blir den 22 augusti på underbart vackra Hennickehammars Herrgård utanför Filipstad. Nära till Karlstad, nästan "hemma", och allt-på-ett-ställe organisation vilket är lättare eftersom vi inte kan fixa så mycket själva härifrån. Vigsel, middag och övernattning för dom som vill.

Inbjudningarna har gått ut, vi skrev ut dom själva på lite finare papper med hjälp av datorn. Blev ganska snyggt utan alltför stora krusiduller, om jag får säga det själv.

Vi har också bokat flygresa och extra stor hyrbil för oss två, styvsonen Lewis, Andys styvdotter Sadie och hennes bästa kompis. Puh! Dessutom måste vi åka över en sväng innan dess för att fixa hindersprövningen på skattemyndigheten så att det inte kör ihop sig dagen före bröllopet, typ.

Hennickehammar har lovat att boka en vigselförättare åt oss... glömde att be dom att hitta nån som kan dra det hela på engelska, men det får väl lösa sig! Andy sa att "bara du ger mig en liten knuff på rätt ställe så kan jag väl säga JAAAA eller I do eller nåt!"

Har hittat en klänning som jag tycker om, så den kommer jag nog att köpa. Men måste beställa en extra lång, eftersom modellen passar normallånga engelskor och inte skandinaviska amazoner som jag. Inte så värst dyr iallafall, ett riktigt fynd faktiskt.

Titta, bantartant, nu fick du en liiiiten uppdatering trots allt! ;-)

Anyway... Det omvälvande den här veckan var inte dom planerna. Eller att leta jobb. Eller gå på intervjuer. Det var ett telefonsamtal vi fick i slutet på förra veckan. Från hyresagenturen vi hyr vårt hus genom.

"Jaaaa nu vill ju Mr och Mrs XXX flytta tillbaka till England förstår ni, så dom behöver ju få tillbaka sitt hus förstås! Så dom ger er två månaders uppsägningstid, vore bra om ni kunde flytta ut till sista april då rå... Jaaaa he he så det kan bli..."

Jamen tack så j*vla mycket! Vårt älskade, slitna gamla hus som vi trivs så bra i...

På kvällen tog jag och Andy ett ordentligt snack. Vår långtidsplan har ju ett tag varit att vi ska flytta ner till Devon, i närheten av hans föräldrar och hans syrra och systersöner. Varje gång vi är där och hälsar på så känns det svårare och svårare att flänga tillbaka till kaoset som är the South East. Tempot är annorlunda i Devon, långt ifrån det "rat race" som vi är vana vid härifrån London. Vi skulle kunna skaffa en mysig liten cottage nära stranden för halva hyran som vi betalar här. Vi skulle kunna ha mindre stressiga jobb, kanske tjäna en hel del mindre men ha mycket bättre livskvalitet.

Det som har hindrat oss har varit två bra jobb, hyreskontrakt och Lewis, som fortfarande bara är tolv år och har Asperger Syndrome och därför väldigt svårt att ta förändringar av alla de slag.

Kvar har vi ett bra jobb med dålig lön, och Lewis. Vi skulle kunna be hyresagenturen att leta upp ett annat hus i närheten av det vi har. Betala tusentals kronor för att flytta några kvarter fast vi inte vill. Binda upp oss för ett års kontrakt, minst. Jag kunde fortsätta jaga välbetalda jobb i centrala London, fast jag hatar pendlingen, tröttheten, stressen och apatin. För att inte tala om attityden hos företagen jag söker jobb på. Och vi kunde flänga runt och kämpa på ett tag till.

Eller... så kunde jag söka nåt jobb i en liten trevlig butik i Devon. Andy kunde säkert jobba som chaffis på nån lokal firma. Vi kunde hyra ett billigt litet hus med gångavstånd till havet, kanske med en trädgård som Carlos kan sniffa runt i. Med bypuben och en surfshop runt hörnet, och en liten kvartersbutik där man kan köpa en pint med mjölk och the North Devon Journal och där dom stänger tidigt - för inte behöver man väl handla dygnet runt? Där folk hälsar på varann. Där man har tid. Och ork.

Kvar är Lewis. Han kommer nog inte riktigt att förstå varför. Det kommer att bli jobbigt för honom. Men han kommer väl att vänja sig efterhand. Och visst kan vi åka och hämta honom på helgerna, visst kan vi åka upp hit när han behöver oss, visst kan han komma och stanna länge på skolloven, visst måste det gå att lösa på nåt sätt? Det kan gå. Det SKA gå.

Så nu tänker vi dra, och det får bära eller brista. Devon, here we come. Det är dags nu.