Hurra, det är torrt idag! Vädret har varit ruskigt - vi fick motsvarande en hel månads regn på ett dygn... Men idag verkar det ha lättat lite och jag är glad att min stackars karl inte kommer hem och ser ut som en dränkt katt.
Mötet med familjefinnaren Clare i förrgår gick jättebra. Hon är riktigt trevlig och verkar "på hugget" och organiserad. Hon ställde många frågor för att lära känna oss bättre, och vi gick igenom en lång lista med olika situationer och vad vi kände att vi skulle tacka ja respektive nej till. Inte alldeles enkelt. Vi har gjort detta tidigare, men nu när vi börjat titta på barns profiler känns det mer verkligt. Bl a så frågar det om vi kan tänka oss ett barn med Downs, med HIV, med CP-skada, som blivit sexuellt eller fysiskt misshandlat (tyvärr vanligare än man tror), ett barn där förälder har förståndshandikapp, ett barn från en etnisk minoritet, ett barn där föräldrarna har lovats direkt kontakt (korta personliga möten med barnet någon gång om året) efter adoptionen... många olika saker att ta ställning till men vi är förvånande överens om det mesta.
Hon hade med sig en full rapport om en av "våra" flickor som hon fått från flickans socialarbetare, och han var mycket intresserad av oss. Tyvärr visade rapporten att hon kommer att ha mycket större problem både fysiskt och mentalt än vi tidigare informerats om, så med sorg i hjärtat sa vi ifrån att vi inte kan gå vidare med henne. Ett par andra småttingar som vi frågat om har adoptivföräldrar på gång, så de är ute ur bilden. Men man får vara glad för deras skull, det betyder ju att de är mycket efterlängtade och är på väg till en bra familj!
Clare tycker iallafall om vår stil - att vi är aktiva och inte sitter och väntar på en match utan letar själva och är med och har åsikter. Hon vill att vi ska fortsätta att kontakta henne så fort vi hittar en profil som vi tycker verkar intressant, och hon följer då upp direkt och kontaktar barnets socialarbetare. Det hjälper henne då hon vet redan från början att vi har ett intresse för just det barnet. Härligt med någon som är entusiastisk och får saker och ting att hända!
Nu ska jag ta och se om jag kan fiska fram den stackars mus som sitter och gömmer sig från katterna i garderoben i hallen. Carlos får hålla sig till Whiskas till lunch istället för rå gnagare.
torsdag, april 26, 2012
söndag, april 22, 2012
Familjefinnande
Nu är jag tillbaka efter min lilla bloggpaus. Det har varit full fart här, men även då jag hade massor av saker att berätta, kände jag att jag behövde smälta de senaste veckorna och bara njuta av att vi blivit godkända för adoption. Det är en väldigt speciell och ganska konstig känsla, antar att det är lite som att få reda på att man är gravid, men inte veta nedkomstdatum!
De flesta som genomgår en sk home study här fortsätter med samma socialarbetare efteråt ända tills deras barn har placerats och även för support efteråt. Men vår socialarbetare Don är frilans och genomförde därför bara vår utredning för att bli godkända. Så nu har vi fått Clare som vår kontakt, hon ska vara vår "familjefinnare" och hjälpa oss att hitta och matchas med en liten. Förhoppningsvis tar detta steg bara några månader. I segdragna fall kan det ta flera år för vissa par att få en match.
Clare kommer hit på tisdag för att träffa oss, då ska vi lära känna varann och hon ska kika runt och se hur vi bor etc. Hon har också lite mer information om några småtjejer som vi visat intresse för. Ska bli jättespännande att träffa henne och "dra igång" på riktigt. Hon vill också veta mer om vilka vi är och vad vi letar efter.
Det vi hoppas på är en flicka under två år om möjligt. Men vi är givetvis flexibla med åldern, det viktiga är att "klicket" infinner sig. Vi är öppna för etnicitet, men tror att de helst kommer att vilja placera ett vitt brittiskt barn med oss på grund av den region vi bor i. Det finns inte så många etniska minoritetsgrupper här ute på vischan, och vi tror att det kan vara lite svårare för vissa barn att hitta sig egen identitet här och det finns en större risk för mobbing etc om du "sticker ut" och är annorlunda. Kanske kan de dock vara öppna för att placera t ex ett halvbrittiskt/halveuropeiskt barn med oss då jag själv ju inte är brittisk... ? Vi kan också tänka oss ett barn med lindrigare problem, t ex vissa funktionshinder, sen i utvecklingen, risk för förståndshandikapp osv så länge det inte är för grava problem. Vi har sagt oss själva att gränsen går vid att vara förälder och inte vårdare. Men det är så svårt att veta var man ska dra gränsen för vad man själv kan klara av! Om vi hade fått ett biologiskt barn så hade vi ju inte haft denna underliga möjlighet att "välja" barn.
Det finns några websajter där lokala myndigheter kan visa upp barn som finns tillgängliga för adoption, dessa barn har de av olika anledningar inte hittat adoptivföräldrar för lokalt och de uppmuntrar därför andra att visa intresse. Vi har redan gjort några förfrågningar från en av sajterna där vi är medlemmar, och hoppas nu på att få lite mer info från Clare då hon nu personligen handskas med vårt ärende. Lite overkligt är det, nästan som att sitta på en dejtingsajt och välja ut nån man tycker verkar trevlig. Vi försöker gå på magkänslan och att det känns rätt, men man skulle ju helst vilja ta hem hela bunten...
De flesta som genomgår en sk home study här fortsätter med samma socialarbetare efteråt ända tills deras barn har placerats och även för support efteråt. Men vår socialarbetare Don är frilans och genomförde därför bara vår utredning för att bli godkända. Så nu har vi fått Clare som vår kontakt, hon ska vara vår "familjefinnare" och hjälpa oss att hitta och matchas med en liten. Förhoppningsvis tar detta steg bara några månader. I segdragna fall kan det ta flera år för vissa par att få en match.
Clare kommer hit på tisdag för att träffa oss, då ska vi lära känna varann och hon ska kika runt och se hur vi bor etc. Hon har också lite mer information om några småtjejer som vi visat intresse för. Ska bli jättespännande att träffa henne och "dra igång" på riktigt. Hon vill också veta mer om vilka vi är och vad vi letar efter.
Det vi hoppas på är en flicka under två år om möjligt. Men vi är givetvis flexibla med åldern, det viktiga är att "klicket" infinner sig. Vi är öppna för etnicitet, men tror att de helst kommer att vilja placera ett vitt brittiskt barn med oss på grund av den region vi bor i. Det finns inte så många etniska minoritetsgrupper här ute på vischan, och vi tror att det kan vara lite svårare för vissa barn att hitta sig egen identitet här och det finns en större risk för mobbing etc om du "sticker ut" och är annorlunda. Kanske kan de dock vara öppna för att placera t ex ett halvbrittiskt/halveuropeiskt barn med oss då jag själv ju inte är brittisk... ? Vi kan också tänka oss ett barn med lindrigare problem, t ex vissa funktionshinder, sen i utvecklingen, risk för förståndshandikapp osv så länge det inte är för grava problem. Vi har sagt oss själva att gränsen går vid att vara förälder och inte vårdare. Men det är så svårt att veta var man ska dra gränsen för vad man själv kan klara av! Om vi hade fått ett biologiskt barn så hade vi ju inte haft denna underliga möjlighet att "välja" barn.
Det finns några websajter där lokala myndigheter kan visa upp barn som finns tillgängliga för adoption, dessa barn har de av olika anledningar inte hittat adoptivföräldrar för lokalt och de uppmuntrar därför andra att visa intresse. Vi har redan gjort några förfrågningar från en av sajterna där vi är medlemmar, och hoppas nu på att få lite mer info från Clare då hon nu personligen handskas med vårt ärende. Lite overkligt är det, nästan som att sitta på en dejtingsajt och välja ut nån man tycker verkar trevlig. Vi försöker gå på magkänslan och att det känns rätt, men man skulle ju helst vilja ta hem hela bunten...
måndag, april 02, 2012
måndag, mars 26, 2012
En annan sorts Mors Dag
Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.
Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.
Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.
Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.
Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.
Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.
Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.
"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"
Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.
Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.
Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.
Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.
Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.
Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.
Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.
"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"
Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.
måndag, mars 19, 2012
Mammas Dag
Igår var det Mothering Sunday här i England. Vi firar på ungefär samma sätt som i Sverige. För oss innebar detta en "Sunday Carvery" dvs söndagsmiddag ute på en pub/restaurant i Westward Ho! igår eftermiddag. Andys mamma fick blommor, chokladask och gratulationskort av barn och barnbarn. Själv fick jag ett gulligt kort som Lewis och Andy fixat när han var här senast. Andy hade smusslat undan det fram till nu. Fortfarande hajar jag till när Lewis skriver "mamma" på kortet... Vem? Jag?
Lunchen tog nästan en ände med förskräckelse eftersom ingen brydde sig om att boka bord. Jag var den enda som tjatade om att detta kunde vara en bra idé, men jag blev nedröstad av hela familjen på vanligt hafsigt engelskt sätt. "Äsch då, inte ska det behövas! Vi går ut lite tidigare bara." Hmm. Glöm att få ett bord till sju personer på bästa lunchtid. Stället var smockfullt. Och nästa ställe. Och nästa. Och stället efter det. Vi började överväga att gå till vårt vanliga "greasy spoon"-café. Till sist, efter ett evigt traskande runt byn försökte vi få ett bord utomhus på det första stället (det var ju inte så fasligt kallt). Och då, som genom ett mirakel, blev ett stort bord inomhus ledigt! Nästa gång ska jag nog insistera lite mer på det där med bokning. Hela klanen verkade uppriktigt förvånade att varenda människa i norra Devon hade fått samma idé som vi att gå ut och äta lunch på Mors Dag...
Ett carvery är iallafall perfekt för en LCHFare. Det är en klassisk söndagsmiddag som består av olika sorters ugnsstekt kött t ex fläskstek, biff och skinkstek, Yorkshire puddings, ugnsstekt potatis, sås och massa grönsaker t ex broccoli, morötter, kokt vitkål med bacon, rotmos och ärter. Så för mig blev det kött, broccoli och vitkål med bacon. Och en klutt majonnäs till. Nom nom.
Förmiddagen tillbringade jag annars med att skicka in sju stycken anmälningar till en grossist-website där en säljare hade stulit mina bilder och designer och lagt upp dem som sina egna produkter! Bloody cheek. Fast lite komiskt är det ju när en grossist i Kina lovar kunden en minimiorder på 100 dussin av ett armband som jag flätat och som endast finns i 1 enda exemplar... Lycka till med den, säger jag bara! Jag har skickat in mina originalbilder, länkar till mina eBay-listningar och annat, nu ser vi fram emot deras respons där de måste bevisa att bilderna och designerna är deras egna...
torsdag, mars 15, 2012
Fettsnålt och förfärligt
Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR
Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!
Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)
Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.
Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.
Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!
Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)
Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.
Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.
måndag, mars 05, 2012
Flitiga fingrar
Har varit igång och tillverkat en ny bunt med armband i hampa i helgen. Det är ett jättetrevligt och inspirerande material att arbeta med, och det finns så många roliga varianter att göra. Namnarmbanden säljer jag redan på Etsy och eBay, fast tidigare endast med silverfärgade pärlor. Vita känns fräscht och somrigt. De är roliga att göra eftersom kunden är med och "designar" dem efter sina personliga önskemål om namn, storlek mm.
För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!
För övrigt lovade jag i ett obevakat ögonblick att bjuda hela släkten på söndagsmiddag igår. Det blev fyra olika varianter - LCHF åt mig, lågfett (äääk) åt svärmor, Flygande Jacob med ris till alla andra och hemlagad köttfärssås och spaghetti till ungarna. Kan konstatera att hemlagad mat bemöts med stor misstänksamhet av alla under 40 i England. Ungarna är vana vid skräpmat och helfabrikat med massa socker och otäcka tillatser och de känner inte igen "äkta" smaker. Flygande Jacob vågade de inte pröva (är inte det en barnfavorit i Sverige??), och köttfärssåsen gick ner men det petades och sneglades misstänksamt. Ibland undrar jag varför jag anstränger mig!
tisdag, februari 28, 2012
Geocaching i Bideford
Söndag eftermiddag släpade jag ut mina två karlar på lite geocaching. Det är oftast jag som vill ut i friska luften på helgen! Lewis skulle helst sitta och spela World of Warcraft 15 timmar i sträck, och Andy är ju ute hela veckan i sitt jobb och föredrar soffan på helgen om jag inte sparkar lite på honom...
Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!
The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.
Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.
Här är vi i lilla pittoreska byn Westleigh, där vi hittade två stycken geocachar. Vi var där förra året och letade upp en annan, och då råkade vi springa på killen som hade placerat ut den så sent som dagen innan!
Mina två grabbar med Bideford i bakgrunden!
Hyfsat bra utsikt där uppifrån, kan jag tänka mig...
The Tarka Trail, döpt efter en klassisk bok från 1927 om uttern Tarka. Tarka Trail är numera en cykel- och promenadväg som sträcker sig ca 5 mil i Devon längs gamla järnvägsspår som nu asfalterats.
Lewis har börjat haja hur geocaching fungerar, och han hittade faktiskt två av de tre cacharna som vi letade upp. Han gnäller alltid lite när vi tvingar ut honom, men när han väl är igång så springer han före och gräver under telefonstolpar, lyfter på stenar och kör in näven i varenda murspricka. Eftersom han har Asperger levet han helt i nuet och han har lite svårt med det där att föreställa sig i förväg hur saker kommer att bli och kännas, och är därför oftast negativ när vi ska hitta på något att göra. Så det är bara att stå på sig och vara trygg i vetskapen att han oftast tycker det är toppen när vi väl är igång.
torsdag, februari 23, 2012
En sessa
En sån här dag så känner man sig lite extra härligt svensk på ett nästan löjligt sentimentalt sätt. En ny liten kronprinsessa.
Att jag minns när hennes mamma föddes, och när hennes morföräldrar gifte sig, får mig att känna mig en liten gnutta gammal, kanske. Men oj vad roligt att vi har fått en ny tronarvinge.
Många gratulationer till prinsessan Victoria och hennes Daniel. Vilken lycka att ha en liten tjej. Visst är de kungligheter, visst har de storslagna privilegier och stundtals tunga skyldigheter som skiljer dem från oss andra... men i grund och botten är de ju också bara ett nygift par som just fått en liten dotter. Och det tycker jag är jättemysigt.
Att jag minns när hennes mamma föddes, och när hennes morföräldrar gifte sig, får mig att känna mig en liten gnutta gammal, kanske. Men oj vad roligt att vi har fått en ny tronarvinge.
Många gratulationer till prinsessan Victoria och hennes Daniel. Vilken lycka att ha en liten tjej. Visst är de kungligheter, visst har de storslagna privilegier och stundtals tunga skyldigheter som skiljer dem från oss andra... men i grund och botten är de ju också bara ett nygift par som just fått en liten dotter. Och det tycker jag är jättemysigt.
måndag, februari 13, 2012
Nu var det ju meningen...
...att jag skulle använda det där ljustältet till mina produktbilder. Men jag kanske kan vänta nån timme. Eller fyra.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)