Blött

Regn, regn och mera regn. Vore trevligt om vi kunde ha ett PAR dagar sommar iallafall!! Jag börjar bli lätt desperat.

Vårt möte förra veckan gick nog så bra som vi kunde hoppas på. Flickans socialarbetare var lite stel först, men när hon slappnade av visade hon sig vara trevlig och redig. Hon och vår familjefinnare Clare stannade i flera timmar, vi pratade igenom vår situation och varför vi vore bra för henne, socialarbetaren berättade mer om flickan och hennes personlighet och bakgrund. Vi fick också se ett par nya bilder (har bara sett en liten suddig förut) och en ny liten videosnutt. Hon är super. Kaxig och kavat med världens bredaste flin. Och jättesöt. Och jag är förstås helt opartisk.

Socialarbetaren började sedan diskutera datum och procedurer och hur logistiken för introduktionsperioden skulle kunna fungera, så det tog vi ju förstås som väldigt goda tecken! Clare ringde efteråt och sa att vi båda hade gjort väldigt bra ifrån oss och att hon tyckte att matchen lät "till och med bättre än vi kunde hoppas på" och att hon och den andra damen skulle diskutera ett möte mellan oss och fostermamman hon bor hos osv.

I onsdags fick vi ett kort mail från Clare där hon bad oss uppge några datum som skulle passa oss inom närmsta veckorna, de vill att hon och vi åker till deras kommun för att träffa fostermamman, några socialarbetare och ev lekskolan hon går till två dar i veckan (lekskola är lite tidigt tycker jag, med tanke på hur liten hon är!) Så det hela låter ju väldigt lovande, måste jag säga. Vi gillar henne båda två och även då hon är väldigt olik mig fysiskt, så kände jag starkt när jag såg videon att "det där, det kan faktiskt vara min lilla dotter"... Så håll tummarna för oss, hörni.

Imorgon bitti drar vi till Surrey för att hälsa på Lewis över helgen. Nu när han går i skolan igen kan han inte komma hit lika ofta, så vi får ta oss dit istället. Det blir en natt på hotell och så gäller det att hitta på lite sysselsättning. Vi tänkte åka till Kingston, där jag jobbade förut. Lite shopping och sånt på eftermiddan, sen ska mina två grabbar gå och se Chernobyl Diaries på bio medan jag har stämt träff med min kära gamla raring Geraldine, min tämligen eccentriska högra hand från tiden på Toko. Har inte sett henne på jättelänge och jag ser verkligen fram emot det!

Midsommar

Här har det varit fullt upp senaste veckorna. Bl a har vi firat Fars Dag (alltid lite halvjobbigt för mig eftersom den faller strax efter årsdagen av min pappas begravning) och så har vi firat Andys pappa Grahams födelsedag. Nästa år fyller han jämna 70 så då blir det nog lite extra ståhej!

Tänk att det är midsommar redan... här firar man ju inte alls, midsommar existerar inte som begrepp. Normalt brukar ju jag fixa till t ex lite sill, gravad lax och en jordgubbstårta åt mig och Andy. Nån gång har jag även bjudit in resten av släkten. Kan inte påstå att de har tagit till sig konceptet, men de har väl försökt iallafall. Det är nog inte läge att introducera Små Grodorna riktigt än...

I år blir det dock en midsommarafton som går spårlöst förbi hos oss. Imorgon eftermiddag kommer nämligen vår familjefinnare Clare och en socialarbetare från en annan kommun för att hälsa på. Kommunen har en liten flicka som vi är intresserade av, och som de tror vi kan passa att bli föräldrar till... Vi såg henne på nätet redan i april, men då Clare kontaktade dem visade de sig att de redan bokat in ett hembesök med ett lokalt par. Så vi fick lägga det åt sidan och satsa på andra istället. Men förvånande nog hörde de av sig till Clare i maj och berättade att den match de trodde att de hade inte visade sig vara så lämplig i slutändan, och var vi fortfarande intresserade?

Vi har läst flickans rapport, och hennes socialarbetare har läst vår. Mötet imorgon är för att utbyta mer information om oss och henne, och en chans för socialarbetaren att lära känna oss personligen och se om vi allihop tycker att det är en bra match. Hon kommer sedan vidarebefodra informationen till sina chefer, och så beslutar de i ett internt möte om vi ska "länkas" till flickan eller inte. Om så är fallet, blir det ytterligare ett par möten och sedan bokas en matchningspanel, liknande den panel vi fick gå till för att bli godkända.

Blir det ett ja från panelen är vi officiellt matchade, och då gör man sedan upp en intro-plan så att vi under 1 - 2 veckors tid kan lära känna flickan på plats hos hennes fosterfamilj innan hon flyttar in. Så hela processen tar flera månader, det är så löjligt mycket byråkrati...

Så huset är städat från topp till tå, gräset är nyklippt, katterna uppfluffade och en massa bråte som vi samlat på oss har fått flytta in i garaget. Om jag nu bara kunde lugna nerverna litegrann...

Jubileumshelg

Många av er såg väl det stora ståhejet med båtprocessionen på Themsen. Inte riktigt lika jippigt, men bra nära, var det hos oss i lilla Bideford. Gott om tillfällen att fira med pompa och ståt!

Måndag eftermiddag.
Jubileumsparad genom centrala Bideford. Sjökadetter, 

militärer, tamburmajorskor, säckpipeblåsare... you name it.

Här är självaste borgmästaren i full mundering, och hela hans gäng

Älskar den lilla tanten i rullstolen, med hatt, flaggor och fana
med drottningens porträtt... Man blir aldrig för gammal för att partaja!

En söt liten tös som förirrade sig in mitt i tamburmajorskeuppträdandet. 

Lite konfunderad, kanske... 

Måndag kväll. Big Beacon Party i närliggande Torrington. 

De hade skapat en enorm "fyr" av lastpallar mm som tändes på 

strax efter 10 på kvällen till drottningens ära. Flera tusen fyrar 

runtom i landet och övriga Commonwealth-länderna tändes 

på liknande sätt. Detta följdes av ett av de mest 

fantastiska fyrverkerier jag nånsin sett. Imponerande!

Vår systerson Oscar, som börjar bli en riktig fena på gitar, var 

 tillsammans med kompisen Dan ett av banden som spelade i Torrington. 

 Modigt av en femtonåring! Här laddar de tillsammans med Lewis
(i smurfmössa), hans kompis Tony (i grönt) och några andra polare.
Samt små tindrande flickvänner som tycker att grabbarna är
"Oh My God, like sooooo amazing!"

 

Här rockas det loss. Oscar i lila brallor.

Tisdag förmiddag. Street Party i Northam, där Andys föräldrar bor. 

Här är ett exempel på hur många husägare har dekorerat inför firandet. Kul!

Några i familjen var tuffa nog att ge sig ut trots regnet. Mesarna 

stannade förstås hemma. Från vänster systerson Woody, svägerskan 

Tracey, svärfar Graham och så Andy förstås. Jag hade också 

tjusig hatt, men som tur var fastnade jag inte på bild...

En lite annorlunda dekorationsvariant på ett hus i Northam. 

Drottningen och Prince Philips underkläder med brittiska flaggan-tryck?

 Hmmm... nåt säger mig att de inte var helt autentiska.

60 år på tronen

Idag sparkar vi igång vårt stora firande i England. Måndag och tisdag är röda dagar, så i hela fyra dagar ska vi fira vår drottning Elizabeth II som nu har suttit som regent i fantastiska 60 år. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, med drottning Victoria. Hur många människor kan ståta med att ha haft samma jobb i sex decennier?

Personligen tycker jag att hon har gjort ett strålande jobb och jag är stolt över att bo i England just idag. Det känns lite speciellt att få vara med och fira. Jag anser mig lyckligt lottad eftersom jag numera har TVÅ kungahus - ett svenskt och ett brittiskt - och de känns faktiskt ganska likvärdiga för mig.

Det kommer att vara street parties i varenda by och varenda gatuhörn, varenda kommun arrangerar någon form av firande med uppträdanden och annat, många hus har buntings (flaggspel) uppsatta, varenda grej du köper just nu har brittiska flaggan tryckt på förpackningen. Nästan allting du önskar har färgerna blått, vitt och rött - inkluderande löshår, papperstallrikar, lösnaglar, kläder, muggar, kuddar, servetter och blommor. Jag tycker det är härligt och festligt. Britterna är ett stolt folk och de är jäkligt bra på rojalism och på patriotism.

Vi ska vara med på det officiella firandet i Bideford på måndag, och sen tror jag det blir ett street party i lilla pittoreska byn Appledore på tisdag. Om jag kommer ihåg rätt. Svägerskan har valt ut ett par grejer och bestämt att vi ska med. Så det är bäst vi fogar oss! Helgen har vi inte planerat än, vi tar det som det kommer. Andy hämtade upp Lewis och hans bästa kompis igår så han måste hämta sig efter monster-resan lite. Det är skollov hela nästa vecka så nu får jag tampas med TVÅ hormonstinna tonårspojkar och en hel del datorspel... Önska mig lycka till.



God save our gracious Queen
Long live our noble Queen
God save the Queen
Send her victorious
Happy and glorious
Long to reign over us
God save the Queen

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.

Att adoptera i England

När vi berättat för våra närmaste att vi planerar att adoptera ett barn, frågar de engelska vännerna genast "vad kommer ni att få, pojke eller flicka, vilken ålder?". Den första frågan från svenskarna har istället varit "varifrån ska ni hämta barnet?"

Adoptionsprocessen här i England är ganska annorlunda mot i Sverige. Det är bara några få barn som adopteras från utlandet varje år, den stora majoriteten är inhemska adoptioner av barn som har tvångsomhändertagits då föräldrarna av olika skäl inte kan ta hand om dem. De vanligaste orsakerna är missbruk av droger och alkohol, farliga och våldsamma situationer t ex partner som misshandlar förälder och/eller barnen, samt föräldrar med någon form av förståndshandikapp eller mentala problem. Några enstaka, men väldigt få, kan vara situationer där t ex en ung ogift flicka med etnisk bakgrund (ofta indiska eller pakistanska flickor) blivit gravid och frivilligt lämnar över barnet för adoption.

Dessa bakgrunder gör att barnen som behöver adopteras ofta har både medicinska och beteenderelaterade problem. FAS,  Foetal Alcohol Syndrome (då barnet har skador av att ha utsatts för alkohol under själva graviditeten), ADHD, autismspektrat och liknande är t ex ganska vanligt och något man får ta med i beräkningen. De adopterade barnen ligger ofta efter i utvecklingen då de inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behöver. Äldre barn som kanske tillbringat ett par år med sina biologiska föräldrar kan ibland ha varit med om riktigt ruskiga saker i hemmet och givetvis påverkar detta dem för all framtid. Jag vill inte dra upp alla otäckheter, men både fysisk, psykisk och sexuell misshandel förekommer ganska ofta, barnen kan också ha vara undernärda och vanskötta av att ha fått gå konstant hungriga, i skitiga blöjor och allmän misär i veckor i sträck. Klart att det sätter sina spår och man mår ju illa av att bara tänka på det. Jag har hört talas om femåringar som smiter ut för att stjäla mat i snabbköpet och måste ta hand om sina yngre syskon för att mamma är hög.

Vissa barn tas om hand direkt från BB, om risken är stor eller om mamman redan fått andra barn omhändertagna tidigare. Biologiska föräldrar får många och långa chanser att ändra sitt beteende och sin livsstil, men det är tyvärr inte så ofta det lyckas. Barnen blir lidande och det tar lång tid innan adoptionsbeslutet kommer, eftersom myndigheterna måste testa andra utvägar. Därför är det väldigt ovanligt att en liten baby adopteras ut.

Det finns just nu ca 65.000 omhändertagna barn i England, många av dem kommer att behöva adoptivföräldrar. Många av dem är syskongrupper med två eller fler barn, ibland kan de vara så många som sju eller åtta barn från samma biologiska föräldrar. Ca 70% av alla dessa barn har omhändertagits pga misshandel och vanskötsel. Förra året adopterades endast 3.050 barn ut, medelåldern för dessa barn var 3 år och 10 månader. Bara 60 av dessa adopterade barn var under ett år gamla. Färgade barn får i genomsnitt vänta dubbelt så länge som vita barn på att adopteras.

Samtidigt nekades tusentals par chansen att adoptera, då reglerna är stenhårda och processen lång och tuff. Man kan bli nekad för att man har för litet hus, för att man hyr huset, för att man äger huset men har ett stort lån, för att man har en för stor hund, för att man feströker, för att man inte har fast jobb, för att man hade depression i tonåren, för att en avlägsen släkting har ett kriminellt förflutet, för att de anser att man inte har sörjt färdigt över att inte kunna få biologiska barn, för att man som i mitt fall inte ens prövat att bli gravid... I genomsnitt tar processen för att bli adoptivförälder 2 år och 7 månader innan barnet/barnen är hemma.

Det känns som att det är lite skevt nånstans...

Den olympiska elden

Häromdagen landade den olympiska elden på engelsk mark, och nu har den börjat sin vandring runt hela landet för att till sist landa i London för sommarolympiaden. Idag var det dags för löparna att ta elden genom norra Devon, så givetvis passade jag på att åka in till centrala Bideford för att vara med. Kändes som en riktig "once in a lifetime-grej" som jag inte ville missa.

Strax efter 10 på förmiddagen kom hela följet och tre lokala förmågor fick chansen att springa en bit med facklan. Det var över ruskigt snabbt förstås, bara några sekunder så var löparen ur sikte, men det var ändå riktigt kul att vara med och jag är glad att jag fick se det hela. Alla skolbarn i sina uniformer kantade kortegevägen, det viftades med massor av brittiska flaggor och stämningen var hög. Kände mig patriotisk :) Längst ner i inlägget hittar ni en liten videosnutt som jag filmade när han sprang förbi.

Väntan

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

Vart tog sommaren vägen?

Det var ju meningen att det skulle bli lite varmare och trevligare framåt maj, eller...? Nu hotar de t o m med snö och minusgrader i vissa delar av landet. Näe, skärpning tack! Lite sol vill vi ha i helgen.

Bästaste Anna ska vi hämta på Heathrow imorgon, hon kommer för att hälsa på i några dagar och det ska bli såååå roligt! Vi har inte setts på ett helt år och har mycket att ta ifatt när det gäller tedrickande, tjejsnackande, glassätande och shoppande. Kanske blir några minuters adoptionssnack också... eller typ ett antal timmar om jag känner Anna rätt! Hon hjälpte oss så mycket och var en fantastisk referens för mig under själva godkännandeprocessen, det är inte många människor som känner mig så väl som hon gör.

Vi passar också på att fiska upp Lewis när vi ändå är i krokarna. Efter ett tredagars "testbesök" har han ÄNTLIGEN blivit erbjuden en plats på en specialskola, och vi är så glada att han kommer att få någon form av utbildning trots allt. Han lämnade sin gamla skola för ett par år sedan, eftersom de till slut erkände att de inte kunde hjälpa honom med skolgången. För en Aspie som han är det ofta ganska traumatiskt att gå till skolan, Aspisar blir ofta mobbade, de har svårt med höga ljudnivåer, stressar över att inte ha koll på vilket klassrum de ska var i och när, de förstår inte alltid vad som förväntas av dem och vad lärarna ber dem om. De kan ofta inte hänga med i takten på lektionerna och får rejäl ångest, magont och mental härdsmälta när det inte fungerar.

Lewis själv har fortfarande inte koll på klockan och en extremt dålig tidsuppfattning, man kan t ex inte säga till honom "kom ner till köket om tio minuter så äter vi middag" för han har ingen aning om hur länge det är... Efter en halv minut har han förmodligen glömt bort att du sa det!

Så nu passar vi på att ha honom en vecka eller två för det blir nog sista gången på ett tag som han kan komma ifrån. Det har ju varit den positiva biten av att han inte gått i skolan, att vi har kunnat ha honom här hos oss ett par veckor i sträck ibland. Men nu kommer det nog att bli helger på hotell nära honom, och veckor med oss på skolloven istället. En omställning för oss, men det känns jättebra att han har en skola att gå till.