Att adoptera i England

När vi berättat för våra närmaste att vi planerar att adoptera ett barn, frågar de engelska vännerna genast "vad kommer ni att få, pojke eller flicka, vilken ålder?". Den första frågan från svenskarna har istället varit "varifrån ska ni hämta barnet?"

Adoptionsprocessen här i England är ganska annorlunda mot i Sverige. Det är bara några få barn som adopteras från utlandet varje år, den stora majoriteten är inhemska adoptioner av barn som har tvångsomhändertagits då föräldrarna av olika skäl inte kan ta hand om dem. De vanligaste orsakerna är missbruk av droger och alkohol, farliga och våldsamma situationer t ex partner som misshandlar förälder och/eller barnen, samt föräldrar med någon form av förståndshandikapp eller mentala problem. Några enstaka, men väldigt få, kan vara situationer där t ex en ung ogift flicka med etnisk bakgrund (ofta indiska eller pakistanska flickor) blivit gravid och frivilligt lämnar över barnet för adoption.

Dessa bakgrunder gör att barnen som behöver adopteras ofta har både medicinska och beteenderelaterade problem. FAS,  Foetal Alcohol Syndrome (då barnet har skador av att ha utsatts för alkohol under själva graviditeten), ADHD, autismspektrat och liknande är t ex ganska vanligt och något man får ta med i beräkningen. De adopterade barnen ligger ofta efter i utvecklingen då de inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behöver. Äldre barn som kanske tillbringat ett par år med sina biologiska föräldrar kan ibland ha varit med om riktigt ruskiga saker i hemmet och givetvis påverkar detta dem för all framtid. Jag vill inte dra upp alla otäckheter, men både fysisk, psykisk och sexuell misshandel förekommer ganska ofta, barnen kan också ha vara undernärda och vanskötta av att ha fått gå konstant hungriga, i skitiga blöjor och allmän misär i veckor i sträck. Klart att det sätter sina spår och man mår ju illa av att bara tänka på det. Jag har hört talas om femåringar som smiter ut för att stjäla mat i snabbköpet och måste ta hand om sina yngre syskon för att mamma är hög.

Vissa barn tas om hand direkt från BB, om risken är stor eller om mamman redan fått andra barn omhändertagna tidigare. Biologiska föräldrar får många och långa chanser att ändra sitt beteende och sin livsstil, men det är tyvärr inte så ofta det lyckas. Barnen blir lidande och det tar lång tid innan adoptionsbeslutet kommer, eftersom myndigheterna måste testa andra utvägar. Därför är det väldigt ovanligt att en liten baby adopteras ut.

Det finns just nu ca 65.000 omhändertagna barn i England, många av dem kommer att behöva adoptivföräldrar. Många av dem är syskongrupper med två eller fler barn, ibland kan de vara så många som sju eller åtta barn från samma biologiska föräldrar. Ca 70% av alla dessa barn har omhändertagits pga misshandel och vanskötsel. Förra året adopterades endast 3.050 barn ut, medelåldern för dessa barn var 3 år och 10 månader. Bara 60 av dessa adopterade barn var under ett år gamla. Färgade barn får i genomsnitt vänta dubbelt så länge som vita barn på att adopteras.

Samtidigt nekades tusentals par chansen att adoptera, då reglerna är stenhårda och processen lång och tuff. Man kan bli nekad för att man har för litet hus, för att man hyr huset, för att man äger huset men har ett stort lån, för att man har en för stor hund, för att man feströker, för att man inte har fast jobb, för att man hade depression i tonåren, för att en avlägsen släkting har ett kriminellt förflutet, för att de anser att man inte har sörjt färdigt över att inte kunna få biologiska barn, för att man som i mitt fall inte ens prövat att bli gravid... I genomsnitt tar processen för att bli adoptivförälder 2 år och 7 månader innan barnet/barnen är hemma.

Det känns som att det är lite skevt nånstans...