Nu är jag tillbaka efter min lilla bloggpaus. Det har varit full fart här, men även då jag hade massor av saker att berätta, kände jag att jag behövde smälta de senaste veckorna och bara njuta av att vi blivit godkända för adoption. Det är en väldigt speciell och ganska konstig känsla, antar att det är lite som att få reda på att man är gravid, men inte veta nedkomstdatum!
De flesta som genomgår en sk home study här fortsätter med samma socialarbetare efteråt ända tills deras barn har placerats och även för support efteråt. Men vår socialarbetare Don är frilans och genomförde därför bara vår utredning för att bli godkända. Så nu har vi fått Clare som vår kontakt, hon ska vara vår "familjefinnare" och hjälpa oss att hitta och matchas med en liten. Förhoppningsvis tar detta steg bara några månader. I segdragna fall kan det ta flera år för vissa par att få en match.
Clare kommer hit på tisdag för att träffa oss, då ska vi lära känna varann och hon ska kika runt och se hur vi bor etc. Hon har också lite mer information om några småtjejer som vi visat intresse för. Ska bli jättespännande att träffa henne och "dra igång" på riktigt. Hon vill också veta mer om vilka vi är och vad vi letar efter.
Det vi hoppas på är en flicka under två år om möjligt. Men vi är givetvis flexibla med åldern, det viktiga är att "klicket" infinner sig. Vi är öppna för etnicitet, men tror att de helst kommer att vilja placera ett vitt brittiskt barn med oss på grund av den region vi bor i. Det finns inte så många etniska minoritetsgrupper här ute på vischan, och vi tror att det kan vara lite svårare för vissa barn att hitta sig egen identitet här och det finns en större risk för mobbing etc om du "sticker ut" och är annorlunda. Kanske kan de dock vara öppna för att placera t ex ett halvbrittiskt/halveuropeiskt barn med oss då jag själv ju inte är brittisk... ? Vi kan också tänka oss ett barn med lindrigare problem, t ex vissa funktionshinder, sen i utvecklingen, risk för förståndshandikapp osv så länge det inte är för grava problem. Vi har sagt oss själva att gränsen går vid att vara förälder och inte vårdare. Men det är så svårt att veta var man ska dra gränsen för vad man själv kan klara av! Om vi hade fått ett biologiskt barn så hade vi ju inte haft denna underliga möjlighet att "välja" barn.
Det finns några websajter där lokala myndigheter kan visa upp barn som finns tillgängliga för adoption, dessa barn har de av olika anledningar inte hittat adoptivföräldrar för lokalt och de uppmuntrar därför andra att visa intresse. Vi har redan gjort några förfrågningar från en av sajterna där vi är medlemmar, och hoppas nu på att få lite mer info från Clare då hon nu personligen handskas med vårt ärende. Lite overkligt är det, nästan som att sitta på en dejtingsajt och välja ut nån man tycker verkar trevlig. Vi försöker gå på magkänslan och att det känns rätt, men man skulle ju helst vilja ta hem hela bunten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar