Fettsnålt och förfärligt

Har just läst en mycket bra artikel av hjärtkirurgen Dwight Lundell om varför de gamla fettsnåla kostråden är förkastliga. Rekommenderar alla som är nyfikna på LCHF att läsa den, särskilt om ni är oroliga för hälsoaspekten. Den finns översatt på svenska HÄR

Själv började jag med fettsnål mat i början på 90-talet. Vägde för mycket och det var svårt att gå ner, och då upptäckte jag denna fantastiska mat utan fett. Visst var det vidrigt tråkigt att försöka steka kycklingfiléer (utan skinn förstås för det var ju så fett) i vatten och sojasås och äta torra riskakor, fettfria yoghurtar och blaskig kokt torsk med krossade tomater, visst var jag konstant utsvulten och kände mig missgynnad, visst fick jag vansinnigt sug som jag fick kämpa med varenda dag. Ingenting smakade riktigt bra och jag tyckte synd om mig själv. Men tänk, det skulle ju vara så nyttigt och man gick ju ner i vikt!

Ibland kunde jag inte stå emot och då brukade jag köpa hem en köttbit, en burk creme fraiche och lite oliver, och så stekte jag alltihop till en härlig gegga och moffade i mig. Oftast kokade jag ris till, fast jag inte egentligen ville ha det. Men det kändes ju som att det blev lite "nyttigare" om man fyllde ut med ris... Och sen kom ångesten och samvetskvalen. För att jag hade "syndat". För att jag hade så dålig karaktär, och för att jag var mullig och därmed oattraktiv och viljelös. (Det där med oattraktiv glömde jag bort när jag flyttade till England och insåg att många grabbar faktiskt gillar s.k. "riktiga kvinnor". Men i självkritiska Sverige var jag osynlig och ointressant.)

Efter nästan tjugo år på fettsnål mat vägde jag 25 kilo MER än när jag började.

Jag är fortfarande ganska mullig, men de 25 kilona är borta sedan länge. Och jag tycker fortfarande lite synd om mig själv. För att jag var så j*vla korkad så länge.