En annan sorts Mors Dag

Så... tidigare har jag ju antytt att vi hade nåt ganska stort på gång. Ett projekt, så att säga.

Tre dagar efter Mors Dag var det en mycket speciell dag. I onsdags åkte vi tidigt på morgonen till staden Taunton ca en timme bort. Andy i sin snyggaste kostym (något som inträffar ca en gång vartannat år!) och jag uppklädd i finstass, nya skor och min enda designerhandväska.

Vi stod nervöst inför en panel av 14 erfarna socialarbetare, läkare, lagliga rådgivare och andra. Vi fick presentera oss och sedan svara på ett antal frågor. Bl a om livskvalitet, vårt hyreskontrakt för huset, Lewis skolgång och hans epilepsi och Asperger samt vår arbetssituation. Vi visade en liten fotobok om vårt liv, inkluderande bilder på oss själva, våra släktingar, vårt hus, katterna och vår hemstad Bideford.

Sedan skickades vi ut i en angränsande rum att vänta. Ca en timme efter att mötet börjat var det klart. Panelordföranden, en elegant dam med trevligt lågmält sätt kom in och berättade för oss att panelen hade röstat och gett oss en enhälligt JA.

Efter 13 väldigt lååånga månader av en aldrig sinande mängd pappersarbete och formulär, ständiga besök av vår vänlige men totalt oorganiserade och enormt frustrerande socialarbetare Don, personliga intervjuer och skrivna referenser från min mamma, Andys föräldrar och syster, Lewis och Sadie, min bästaste Anna, mina fd personal Geraldine och Maya, Andys föräldrars äldsta vänner Pam och Allen, referenser från fd arbetsgivare och hyresvärd, kontobesked från banken, rigorösa poliskontroller från både svensk och engelsk polis, en ingående läkarkontroll med allt från urinprov till vägning (aj aj) och klämmande på brösten (mina, inte Andys!) samt uppvisande av allt från bilbesiktningspapper till vigselbevis.

Efter många, många timmar av inträngande och extremt personliga samtal och diskussioner om vår barndom, kulturell bakgrund, hur vi firar jul, hur vårt förhållande fungerar, våra åsikter om uppfostran, arbetsmoral, rasism, skolsystemet, framtiden, religion, vår hälsa och vad vi äter, vem vi ber om hjälp när vi har problem, fritidsaktiviteter, varför vi reagerar som vi gör i olika situationer, föräldrars skilsmässa, hur vi hanterar sorg, ilska och glädje, om vi blev mobbade i skolan eller inte, vad vi skulle göra i en krissituation och hundratals andra ämnen. Efter att ha vänt ut och in på oss själva och blottat strupen, efter att varenda aspekt av våra personligheter blivit analyserad i minsta detalj.

Efter en tredagars förberedelsekurs i Bristol i oktober, läsande av ett otal böcker, online-forum och rapporter. Efter att ha tragglat igenom vår 75-sidiga rapport ett antal gånger och försökt låta bli att korrigera alla Dons stavfel. Efter förseningar, stress, glädje, ilska, förhoppning, frustration och en oanad mängd tålamod.

"Ett varmt, vänligt och robust par, med styrka, erfarenhet och förmåga att lösa problem. Panelen rekommenderar enhälligt att ni godkänns för inrikes adoption av 1 barn, endera könet men helst flicka, ålder 0 till 4 år"

Panelordförandedamen vände sig om i dörren, log mot oss och sa med värme i rösten "ANY child would be happy to come and live with you two..." Det var då mina första tårar kom. Av glädje och lättnad. Och det var då det riktiga äventyret började.