Mozart

På hösten för drygt tio år sedan förlorade både jag och mamma våra katter inom loppet av ett par veckor. All kattmat vi hade kvar kunde vi ju inte ge till varandra, så vi åkte till djurhemmet i Karlstad för att skänka bort den. När vi var där pratade vi med en trevlig dam om alla våra katter genom åren, och hon frågade om inte jag kunde tänka mig att vara fosterhem nån gång eftersom de får in katter som måste hållas i "karantän" några veckor efter vaccinationer mm. Jag svarade att de ju alltid kunde höra av sig om de behövde hjälp.

Strax före jul det året ringde de från djurhemmet och undrade om jag kunde se efter en liten kattkille över jul och nyår. De skulle hämta honom igen i början på januari. Jag vet inte vad jag inbillade mig - att jag skulle kunna ha en katt i mitt liv några veckor och sedan lämna tillbaka honom? Gud så korkad. Men jag skulle ju inte ha nån katt just då...

Han dök upp hemma hos mig, tuff och modig men väldigt, väldigt snäll. Stor och långbent, med en liten "smutsfläck" på sidan om nosen och stora fladdermusöron. Den första natten hoppade han upp i min säng och rullade belåtet ihop sig mot mina ben. Sen var det kört. På julaftonen tog jag med honom hem till mamma, och vi hade en jättefin jul tillsammans alla tre. Han sprang som en tok upp och ner i hennes trappa och jagade foliebollar och piprensare och jag vet inte vad. Det visade sig att han var en hejare på att apportera.

De ringde från katthemmet i januari och sa käckt att
-"Nu kommer vi snart och hämtar honom så du får lite lugn och ro!"
-"Eeehh... ööööööhh...hmm...jo fast...
Damen suckade.
-"Ja ja. Vi förlorar många bra fosterhem på det viset"

Året därpå flyttade jag till England, och mamma var snabb att ta över vårdnaden. Hon och Mozart har haft många fina stunder sen dess. Vi tävlade alltid lite om hans kärlek. Jag minns den gången jag var och hälsade på, och låg i gästrummet och surade för att han inte kommit in till mig och sovit. Medan mamma låg uppe i sitt sovrum och surade över att han var så snabb att överge henne när jag var där. På morgonen upptäckte vi att kraken suttit instängd i tvättstugan hela natten... Så går det när man är nyfiken!

Han var väldigt modig, väldigt duktig, väldigt busig och väldigt väluppfostrad. Vanans makt gör att jag fortfarande, efter elva år, viker in täcket under fötterna när jag sover för han brukade bita mig i tårna när han ville busa. Han var också så skötsam att han till och med gick till sin kattlåda när han behövde hulka upp en hårboll, istället för att göra det på finaste mattan som de flesta katter. Han kunde sitta och stirra in i ens själ med sina stora vackra ögon utan att blinka.

Det senaste året har han varit sjuk och successivt blivit klenare, och inatt blev det för mycket för en liten tapper kille att kämpa emot. Jag är så tacksam för alla år han har hållt mamma sällskap. Det kommer att bli tomt. Men, som sagt, vi skulle ju bara ha honom över jul och nyår... Vi specificerade ju bara inte hur många.