2557 dagar

Idag för sju år sedan vinkade mamma av mig på Skavsta. Vi åt pytt-i-panna med rödbetor på flygplatsen och pratade om framtiden. Jag minns hur det kändes när jag gick igenom säkerhetskontrollen. En enkelbiljett till England i näven och massor med fjärilar i magen.

Det känns som att det är länge sedan.

Jem väntade nervöst på mig på Stansted flygplats, och jag flyttade in i hans lilla hus i West Horndon i Essex. Full av förhoppningar och spänning, vilket snabbt ersattes av besvikelse och oro när det stod klart att han inte klarade av situationen.

Mitt liv stack iväg i en helt ny riktning. Ensam i ett främmande land. Utan jobb, utan vänner, utan inkomst, utan boende, utan bil. Med åtta flyttlådor, en cykel och ett soffbord.

Långsamt byggde jag upp ett nytt liv. En liten etta och ett hyfsat jobb. Så småningom en begagnad bil, vilket gav mig en frihet som var sååå efterlängtad. En större lägenhet. Befordran till ett bättre jobb. Nya vänner. Ett evigt dejtande som sällan ledde till nåt vettigt. Ett annat jobb. Mer befordran. Lägenhet i en ny stad. Osv osv.

Vem hade kunnat tro att jag så småningom skulle dimpa ner på den engelska västkusten, alldeles vid havet i Devon, med en make som jag avgudar, en styvson, en katt, fullt bohag och en karriär? Nåja, katten var väl ganska given egentligen...

Häromdagen läste jag igenom den här bloggen, varenda inlägg från juli 2005 fram till nu. Det tog ett tag. Och det fick mig att inse hur otroligt långt jag faktiskt har kommit. På alla sätt och vis. Många tuffa lägen att ta sig igenom, många hjärtesorger, många besvikelser. Många överraskningar och mycket självkännedom.

Nu känns det som solen har brutit igenom molnen.

Och soffbordet har jag kvar.