Arbetsnarkoman

Känns som att jag försummar allt och alla just nu. I flera veckor har jag varit så fruktansvärt trött och stressad och upptagen.

Har inte ringt nån hemma i Sverige. Har inte svarat på mail som jag fått från vänner och bekanta. Har inte gjort iordning i nya huset som planerat. Det har bara varit jobb, jobb, jobb. Jag tycker jobbet i sig är jättekul och motiverande, men ägarna tror fortfarande att jag och Sally kan fixa regionschefandet ett par dar i veckan och vara butikschefer resten. I själva verket gör vi massor med övertid varenda vecka, bara för att försöka hinna med allt. Så fort vi har koll på läget, skickar de på oss nåt nytt att ordna upp.

Vi är båda lika envisa och samvetsgranna, och därför sliter vi ont för att göra allt på rätt sätt. Urk. När vi kommenterar att vi gör en massa extra timmar, svarar de att det ska vi absolut inte behöva göra och att vi måste försöka ta igen det i ledig tid. Men när då??

Men det är ändå positivt att de är väldigt nöjda med oss båda och tycker att vi gör ett bra jobb. Och de har sagt att deras jobb är lättare nu, eftersom vi tar stöten att se till att butikerna fungerar som de ska.

Både jag och Andy kommer hem runt halv åtta, åtta varje kväll. Slänger in nåt i mikron och slevar i oss, och sen somnar minst en av oss prompt i soffan... Klockan fem är Andy uppe igen. Jag går upp halv sju (zombie). Andy jobbar just nu så mycket han nånsin kan för att dra in lite extrapengar, eftersom han ska åka med sonen, syrran med söner samt deras föräldrar till Florida i två veckor. De bokade resan i samma veva som vi träffades, och alla försökte få mig att boka i efterhand och hänga på.

Visst vore det toppen! Men 1. vi har inte råd att kosta på tre stycken flygbiljetter och åkpass och all annat. Andy betalar ju redan för sig och sonen. 2. jag kan inte få semester mitt i november och 3. jag har bara en veckas semester kvar i vilket fall. Så den veckan tar jag nu. I princip. Jag jobbar hemifrån, snarare. Men jag kan tänka mig hur tjurig jag kommer att vara när Andy och de andra åker läskiga bergochdalbanor i DisneyWorld och njuter av solen, medan jag stretar hem från tågstationen i det blöta novembermörkret med min rullväska i släptåg...

I helgen flydde vi till Devon, och det var riktigt skönt att få ett break. Slappade hemma hos Andys syrra. Gick ner till the Sunshine Cafe, som lämnar en del övrigt att önska vad gäller dekor och interiör, men som gör de mest fantastiska cheesy chips man kan tänka sig (tjocka hemmagjorda pommes frites, salt, maltvinäger och drivor av smält ost ovanpå. Mmmmmm). Åkte och shoppade. Satt och hängde i soffan och kollade dåliga teveprogram. Underbart. Mer sånt, tack!