George, baby!

En gång för länge, länge sedan åkte de två blondinerna Helena och Pia ner till Göteborg för att se en av de stora idolerna, George Michael, på Scandinavium. Året var 1988 och "big hair" var det som gällde. Mycket hårspray gick åt den kvällen.

Mobiltelefoner och internet var ännu något vi inte visste nåt om. Vi hade gått igenom faser av benvärmare, öronmuffar, axelvaddar, neonfärgade plastörhängen och gubbjeans. Att köpa en ny skiva innebar att köpa en LP. Jag spelade in de flesta låtar på kassettband, för då kunde jag ju lyssna på dom i min freestyle. Vi drack Val de Loire-vin (Valle för dom invigda) på helgerna och blandade med Alvedon för då blev man ju lite fullare. Jag kunde inte tanka i sedelautomat, eftersom det inte rymdes bensin för en hundring i min lilla ärtgröna Lancia A112s tank (Grodan, jag saknar dig!!). Nicole gick man till på lördagskvällarna för dom hade 18-årsgräns - fast dom serverade bara mellanöl, och senare Statt om man lyckades komma in utan att visa leg. Sven Melander var kul. London hade man ju varit i på nån klassresa och över en helg med nån kompis. Kände sig ganska världsvan faktiskt.

I entrén sålde de t-shirtar med texten "Explore Monogamy" och jag ångrade efteråt att jag inte köpt en... för de var ju liksom lite häftiga.

Det var Faith-turnén som gällde det året. På den tiden var George ung och snygg, och nästan inte bög alls såvitt vi visste. Han tapetserade min sovrumsvägg tillsammans med Andrew Ridgeley, och ett antal planscher med Go West och John Taylor från Duran Duran.

Konserten var fantastisk - och vi åkte tillbaks hem till Karlstad andäktiga, hesa och uppspelta.

Föga anade jag då, att jag nästan 20 år senare skulle sitta i min lägenhet strax utanför London och klicka frenetiskt på min dator för att köpa biljetter - åt mig och Pia - till George Michaels invigningskonsert på nya Wembley Arena.

Den 9 juni drar den igång. Första konserten någonsin på nya Wembley, med plats för 90.000 åskådare. Historiskt ögonblick.

Han är fortfarande snygg. Och vi är fortfarande blonda. Men det mesta annat är inte sig likt längre. Fast jag tror nog att när vi väl står där och sjunger med i Careless Whisper, tittar på varann och flinar - så kommer det att kännas nästan precis likadant som det gjorde den där kvällen för länge, länge sedan.