Nu är det dags!

Om mindre än 5 timmar ska vi träffa henne, vår lilla skrutta...

Igår lekte hon i parken nästan hela dagen, och under tiden tog fostermamman en massa bilder som hon skickade över till oss en i taget. Sen lånade lillan hennes iPhone, bestämde sig för att det var rätt tidpunkt att trilla omkull och mosade telefonen! Oops.

Vi är nyduschade och iordning, och ska nu strax ner till hotellrestaurangen för en rejäl full English breakfast innan det hela drar igång. Bara ett par timmar idag för att inte överväldiga henne. Och oss. Men ack så spännande. Håll tummarna hörni.

Nästan där

Den här förmiddagen är mina sista timmar ensam i huset på en lång lång tid... Eller ja - det är en snubbe nere i köket som inspekterar varmvattenberedaren just nu!

Andy kommer hem runt lunch, och sen är det full speed ahead. Vi förbereder de sista smågrejerna innan det stora äventyret. Ikväll sover mamma över här och inatt åker vi upp mot Stansted. Mamma har ett ganska tidigt flyg hem till Sverige. Sedan åker vi och hälsar på Lewis över helgen, sover på hotell i närheten och åker sedan upp till grynets hemstad på söndag.

Måndag morgon har vi ett planeringsmöte med socialarbetarna och sedan klockan 13 är det meningen att vi ska träffa vår dotter för första gången. Wow.

Hon vet vilka vi är nu, hon tittar varje dag på den fåniga videon vi spelat in och sitter i tevesoffan och vinkar åt oss på teven :) Hon har talat om för sin fostermamma att hon "tycker om sin nya mamma och pappa" och hon har berättat för alla hon känner att hon ska åka och bo vid havet... Fostermamman skickar foton och uppdaterar oss nästan dagligen om hur förberedelserna går på hennes sida, och vi uppdaterar om vår sida. Många diskussioner om trappgrindar, vinterkläder, frukostmat och sängdagsrutiner...

Visst är det en helt bisarr situation egentligen, men ack så spännande det är nu! Jag vet att några av er som läser har gått igenom samma sak, bl a Sophie och Inger, och ni vet ju precis hur jag känner det just nu... överlycklig och lätt panikslagen på samma gång!

Veckans utflykter

Svärmor Cath ger mamma en lektion i hur man spelar bingo "at the seaside"

Själva spelade jag, Andy och svärfar Grum airhockey. Jag kom sist. Förstås.

Besök i urgulliga pittoreska lilla kustbyn Clovelly i lördags. Bilförbud och 

kullerstensgator gör att man fortfarande fraktar dit vissa varor med åsnor...

Mamma och Andy beundrar utsikten halvvägs ner till hamnen.

Det är ganska brant så man får stanna och vila då och då, men 

det är värt det när man har såna vidunderligt vackra vyer!

Skrikhalsar!

Fiskehamnen i Clovelly vid ebb. 

Vi käkade fish and chips i en pub nere vid hamnen och det var nog den godaste 

jag nånsin ätit. Pinfärsk fisk med öl i paneringssmeten och tjocka pommes frites, 

mums! (Hmmm jo jag vet att chips inte är speciellt LCHF... men jag har lagt av

 den strikta livsstilen ett tag eftersom jag inte vill ge grynet några matnojjor när 

hon flyttar in. Och givetvis gick jag upp i vikt direkt!)

Ilfracombe strax före lunch på söndagen. 

Andy har massor med respekt för sin svärmor. Massor. Jag lovar.

Man blir aldrig för gammal för att leka flygplan. 

I Ilfracombe finns det gott om plats att göra det!

(Fast han rullade inte nerför kullen den här gången, Anna)

Söndag eftermiddag. Världens vackraste och mest stämningsfulla kyrkogård. 

Strax utanför byn Mortehoe med dimma, svagt solsken, utsikt över hav och 

karga klippor. Hänförande. Efteråt blev det cream tea i byn.

Inte alltid vad man förväntar sig...

Oj vad jobbigt det blev helt plötsligt.

Vår panel gick jättebra, de var överväldigande positiva och trevliga och sa att vi var en "excellent match" och rekommenderade oss utan minsta tvekan. Glada i hågen åkte vi upp mot Stansted, sov över på hotell och hämtade sedan mamma på flyget nästa dag.

När vi kom hem sent lördag natt var inte Princess hemma. Hon är ofta ute och jagar/smyger/flirtar på natten så vi funderade inte mer på det. Men hon var inte hemma alls på söndagen heller. Vi började bli oroliga eftersom hon aldrig varit borta mer än en natt. På måndagen pratade vi med svärisarna som varit kattvakter medan vi var borta, och de sa att de inte sett henne under vare sig fredagen eller lördagen när de matade och såg till henne och Carlos. Vi insåg att vi inte sett henne på torsdag lunch heller, alldeles innan vi åkte.

Hon är fortfarande försvunnen. Vi har pratat med lokala veterinärer, letat överallt, kollat i allt från garage till garderober till vägrenar, funderat och teoretiserat. Ingen Princess. Vår vackra, självständiga och modiga lilla kattfröken är borta. Och jag och Andy är otröstliga.

Vi har många olika teorier. Den mest sannolika är att Carlos och/eller grannkatten Rusty (som är lite av en tjejmobbare) bråkade med henne, hon flydde ur huset i panik och sprang rätt ut i vägen utan att se sig för. Kanske. Det finns inga spår av henne, men det kan ju ha hänt ett par dagar innan vi kom hem och började leta. Det verkar inte som att det finns mycket vi kan göra.

Så vi tampas med många känslor just nu. Total lycka, nervositet och förväntan över att snart träffa vår lilla dotter, sorg, oro och uppgivenhet över att vår andra lilla tjej inte finns hos oss mer. Och så den extra stressen som skapas av att ha mamma här i två veckor medan vi försöker förbereda oss för introduktionen. Visst är det roligt att träffa mamma i små doser, men hon är oerhört intensiv, tröttsam, självisk, manipulerande, krävande, ifrågasättande och ibland också väldigt känslokall vilket gör det hela så mycket jobbigare. Den här perioden har varit - och är - en av de värsta känslomässiga bergochdalbanor jag varit med om, om jag ska vara ärlig.