Börja om

Oj. Hur drar man igång en blogg igen när man inte skrivit ett enda inlägg på så länge?

Jag fick en trevlig kommentar av en svensk tjej på ett gammalt inlägg, och det fick mig att titta tillbaka. Och inse att "skriver nåt imorrn... eller nästa vecka" har helt plötsligt dragit iväg till typ tre och ett halvt år. Hur summerar man åratal i ett par inlägg? Vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Vart i hela friden tog tiden vägen?

Går det ens att pinga till samma ställen som förut? Knappast. Är det nån som läser fortfarande? Jodå, det kan jag se att det är. De flesta hittar väl hit via Google nuförtiden, det gamla gardet måste väl ha gett upp för länge sedan...

Jag läser vidare, och inser hur mycket som ändrats på den tiden. Går tillbaka något extra år. Huset vi bor i, hälsan, familjen, situationen i allmänhet... nya och gamla husdjur. Fonzie? Lemur! Eddie... och vad hände med Milly och Peggy härom veckan? Varför jobbar inte Andy längre? Varför bor vi inte kvar där vi gjorde, och var sjutton är vi nu? Hur gick det med Ungen? Herregud, det är ju så mycket som fattas!! Sliter mitt hår och inser att jag aldrig kan komma ifatt med alltihop, det får bli något slags summeringar allt eftersom.

Personerna i listan över namn som förekommer i bloggen... hälften av namnen är inte relevanta längre. En del har dragit sig undan, en del har vi bara glidit ifrån så sakteliga. Och en del har vi varit tvungna att hålla på avstånd. Och en massa nya har dykt upp istället - nya vänner och bekantskaper som vi värdesätter.

Jag inser plötsligt hur snabbt det gått, och hur mycket som ändrats. Fast kärnan är kvar. Jag, Andy, Ungen och Carlos. Vi är här. Mitt företag. De flesta i familjen. Och Devon. Alltid karga, blåsiga, ljuvliga Devon. Och idag, för en gångs skull, soliga Devon. Det är 16 grader. I'm back, baby.

Snabbsummering

Nu har vi hämtat oss efter Skitungens första Sverigeresa... Vi hann med väldigt mycket på en vecka, men stressigt blev det! Tre nätter i Uppsala hos min bästa vän Anna och hennes familj, sedan tre nätter på hotell i Karlstad och till sist två nätter hos min farbror Affen på Hammarön. Vi träffade mamma, mina farbröder och fastrar, min farmor - Skitungens gammelfarmor nästan 90 år gammal nu! - samt diverse vänner och bekanta. Jag stötte bl a oväntat ihop med min bästa gamla simmarkompis Helen som jag nog inte sett på över 20 år, det var jättetrevligt!

Vi hann med en båttur på Vänern (tack Affen!), fiska mört och braxen från bryggan, rida på ponny (tack Ida!), äta svenska kräftor och dricka nubbe (inte ungen förstås...), bada i hotellets pool flera gånger, besöka Mariebergsskogen med mormor Monica, gå på fotbollsdag med David, vara ute i skogen, ta en titt på huset i Vålberg, äta svensk pizza med vännen Magnus... Pust!

Skitungen har ju precis börjat "big school" nu och är vansinnigt stolt. Teoretiskt sett hade vi kunnat hålla tillbaka henne en termin eller ett år eftersom hon fyller så sent på skolåret. Men vi tyckte det var bättre för hennes känslomässiga trygghet att hon fick börja samtidigt som kompisarna från nursery/lekskolan!

Men de började ge hemläxa redan första veckan. Till 4-åringar!! Fast mestadels leker de, sjunger sånger och ramsor, lär sig känna igen bokstäver, springer runt på skolgården, matar guldfiskar mm. Första veckan gick hon 9-12, nästa var det samma plus skollunch så 9-12.30. Från imorgon går hon 9-15.30 (!!) Långa dagar minsann...

Ålder 4-11 är primary education, först reception och sedan year 1-6 (11 år). Sedan kommer secondary education year 7-11 (16 år) och till sist sixth form (17 år, blir 18 år från 2015). Pust. Enligt engelska myndigheter är det absolut livsviktigt för en bra utbildning att ungarna börjar supertidigt och också att de bär skoluniform hela dagarna. (Jag och min japanska vän Miki skrattar gott åt detta... Sverige och Japan har ju allmänt sett har extremt bra skolgång i båda länderna - utan detta!)

Nursery/lekskola eller inte är ju upp till var och en, men jag tycker det beror mycket på barnet. För Skitungen har det varit en livräddare. Hon har så extremt mycket energi och är så utåtriktad att hon hade blivit alldeles bindgalen av att gå hemma med mig och bli uttråkad. Hon behöver leka med jämnåriga, är van vid syskon och behöver folk ikring sig. Dessutom försöker ju jag jobba så mycket jag kan också (vilket ju inte gått så lysande med henne i hasorna i sommar hehehe)

Jag skulle heller inte stå ut med att leka 12 timmar om dagen... Fy farao vad tråkigt! Har insett att jag helt enkelt är urkass på att leka och att komma på roliga saker att göra. Alla andra mammor verkar så himla organiserade, de bakar tillsammans och målar och sjunger och läser och är allmänt kreativa... Not me. Nope.

Under sommaren har jag iallafall kört mycket aktiviteter med henne t ex soft play (inhomhuslekställen med klätterrep, rutschkanor, studsmattor och sånt), umgås med kompisar, gå till stranden, barnaktiviteter som kommunen anordnat t ex piratskattjakter, leta kryp och insekter, bygga sjömonster mm - men hon måste nästan ha nåt på gång hela dagen från morgon till kväll annars klättrar hon på väggarna. Så nu hoppas vi skolan ger henne en rejäl "brain ache" varje dag!

Morgonpromenad

Ibland känner jag mig väldigt priviligierad som får bo i en sån vacker del av världen...

Just nu sitter jag på en av de här bänkarna och njuter av en sällsynt solig dag. Kunderna och paketen kan vänta några minuter till. 

Midsommarafton

Här i England är det en dag som alla andra. Regnig och trist, med jobb och lekis och mataffär och möten och lakanstvätt.

Men i mitt svenska hjärta skiner solen och jag sitter i backen nere vid flaggstången och väntar på att farmor och farfar ska komma med jordgubbstårtan och punschen. Sen hissar vi flaggan, äter tårta, gungar i hammocken och njuter av sommaren hela dagen innan farmor och farfar tar med mig till Stenudden för att leka små grodorna, dansa runt midsommarstången, lyssna på folkmusiken och äta grillkorv och kanske till och med få en sockerdricka eller päronfestis, medan mamma och pappa tar båten ut på sjön med grillad kyckling och potatissallad i picknickkorgen.

Pappa och farfar är borta sedan länge, men barndomsminnena består. Någon dag ska min lilla dotter får uppleva en äkta svensk midsommar hon med. Men idag har vi istället vårt sista möte med hennes socialarbetare. Sedan är allt klart och vi kan gå vidare som vilken familj som helst. Lustigt nog är det nästan på dagen ett år sedan hon kom för att träffa oss för första gången, för att se om vi var lämpliga som ny mamma och pappa till Skitungen. Tänk så fort det har gått.

                            GLAD MIDSOMMAR på er alla!

 

Älskar min nya hembygd...

Längs kajen i Bideford

Lekt med lite foto-software här...

Ebb i Bideford

Taget på min morgonpromenad!

Stranden i Instow

GLAD PÅSK önskar vi alla från Devon!

En space jam som heter duga

Nu är jag ju ett Barenaked Ladies-fan av stora mått, så jag kanske inte är så objektiv... men jag måste nog säga att det här är en av de coolaste låtinspelningar jag hört talas om!

Ed Robertson i duett med Commander Chris Hadfield, astronaut för närvarande uppe på I.S.S. - International Space Station. Ed i en studio i Toronto med tjejkör och resten av bandet, Chris via videolänk från sin rymdstation. Vem hade kunnat ana såna samarbeten för några decennier sedan?

Jag tycker att låten växer för varje gång jag hör den, och den gör mig riktigt känslosam. Kanske är jag lite nördig. Men ni får lyssna och avgöra själva.

I.S.S. (Is Somebody Singing)

Det lackar mot jul

Vi hämtar oss sakta men säkert från luftvägsinfektioner, hosta, vinterkräksjuka och muskelsträckningar och börjar se fram emot en lång ledig julhelg. Jag har jobbat som en idiot och varit tvungen att stänga eBay-shopen av och till ett par dagar eftersom jag inte kunde hinna med alla ordrar som kom in. Nu har det lugnat sig lite, alla julklappar är inhandlade och korten skickade.

Skitungen var hela 18 månader när hon omhändertogs. Sedan tillbringade hon ca 20 månader i fosterhem, visserligen bara ett enda ställe men det har satt sina spår eftersom fostermamman hade lite underliga ideer om hur man sköter om ett traumatiserat barn... Bl a la hon Skitungen varje kväll runt 7-snåret och sa godnatt och stängde barngrind och sovrumsdörr om henne. Så hon fick ligga i mörkret själv tills hon somnade, även om hon skrek och grät. Fostermamman hade också satt en grind in till köket så Skitungen fick inte komma in där. Vilket innebar att vi fick en treåring som inte visste vad ett kylskåp var för något och vad man har det till, eller att en spis kan bli varm och brännas, eller hur en mikro eller brödrost används...

Hon har ofta våldsamma gråt- och raseriutbrott eftersom hon sörjer alla människor hon mist, och hon är förvirrad och osäker fortfarande över vad som händer och om hon får stanna osv. Det är ganska tufft att se henne så upprörd! Men nu är det kanske ett i veckan jämfört med ett varannan dag i början, typ. Så det blir sakta men säkert bättre. Hon är envis och krävande och ska ha allt på SITT sätt. Så vi måste vara ganska principfasta och se till att hon inte "skenar iväg" och blir alldeles omöjlig. Hon kan INTE leka på egen hand alls, inte ens i fem minuter, och får panik av stängda dörrar t ex om vi vill duscha ifred. Så jag har inte en sekund mellan 7am och 9pm för mig själv, och att försöka jobba heltid under tiden pga finanserna har tagit på krafterna! Men hon är också generös, energisk, kelig, tuff och stark, otroligt smart, rolig och bedårande söt. Och jag är väldigt stolt över henne. Inatt smög hon in i vårt sovrum klockan halv två, kröp upp i sängen bredvid mig och lindade sina små mjuka barnarmar om min hals och somnade om med näsan mot min kind. Då känns det som att vi är på rätt väg! Trots allt är det ju bara två och en halv månad vi har känt henne, och hon har kommit väldigt långt på den tiden.

Jul, ja... det är ett annat kapitel. Förutom tre juldagar (svensk julafton, engelsk juldag och jul igen Boxing Day när vi hämtat Lewis!) så har vi också svärmors födelsedag idag 23 dec, min födelsedag på julafton, systersonen Oscars tjej på annandagen och sen Andy den 28 dec... Fy vad tröttsamt det blir ibland! Idag firar vi svärmor och mig ihop, och Andy och Skitungen har åkt dit redan. Jag "hade mycket att göra idag" så de fick åka i förväg. Planen är nämligen att vi ska testa att Andy lämnar henne med farmor och farfar för första gången. Bara en halvtimme medan han hämtar mig, så får vi se hur det går. Hon har ganska rejäl separationsångest så det är ett test för att se om det funkar!

Skitungen blir ganska uppjagad när hela familjen är samlad med farmor och farfar, auntie och två kusiner och flickvän till en av kusinerna. Därför blir julfirandet lite "low key" i år. Normalt firar vi svensk jul med bl a skinka, rödbetssallad, köttbullar och lite annat på julafton, bara jag och Andy, och sedan engelsk jul på juldagen. I år har jag skippat julmaten helt. Vi käkar lite festmåltid imorgon, sen avstår vi familje-jullunchen på juldagen och äter hemma istället, och åker sen till farmor och farfar på eftermiddagen. Sedan sprider vi ut paketen lite så det blir något 24, det mesta 25 och något 26 när Lewis öppnar sina. På det viset blir det lite mindre hysteriskt, hoppas vi...

Tyvärr har släkten lite svårt för att vara lågmälda när det behövs, och blir lite... errm... överentusiastiska och högljudda kan man väl säga! Kaoset leder till att Skitungen får utbrott och härdsmältor på alla sätt och vis när vi kommer hem, men dom ser de ju aldrig och vi får höra "men hon är ju så pigg och glad, hon har väl inga problem av att ha flyttat in nyligen, det går ju så bra för henne!" och så vidare. *suck* De har heller ingen större förståelse för när vi säger "inget godis idag" utan försöker truga och "bara litegrann går väl bra!". Men det funkar inte med hennes kontrollbehov, så ibland måste vi stoppa det helt och hållet i några dagar annars blir hon helt obsessive. Själv skulle jag nog gärna se en mer svensk approach att godis och chips och annat är SPECIELLT och inget man får de flesta dagar. Man tänker tillbaka på när man själv var lyrisk över att få en HEL 33cl sockerdricka på helgen...

Vi har haft tur med blöjor, faktiskt. Hon var torr dagtid när hon flyttade in, hade bara en blöja på natten. Men för ett par veckor sen testade vi utan eftersom den var torr de flesta morgnar, och det gick alldeles galant! Så hon har varit helt utan sedan dess.

Hon började nursery (lekskola) väldigt snabbt. Jag var övertygad att jag ville ha henne hemma mycket längre och funderade t o m på att hålla henne tillbaka ett år från skolan, men eftersom hon redan gått på nursery i fosterhemmet ville hon så gärna börja igen. Och vi tyckte det vore bra för henne att så snabbt som möjligt ersätta de saker och människor hon haft tidigare. Hon är enormt social och behöver folk ikring sig, och det har faktiskt gått över förväntan bra! Och det ger mig ett par timmar på morgonen att jobba, istället för att byta blöjor på babydockor... (vilket faktiskt är riktigt tråkigt.) VI har haft otrolig tur eftersom en av våra vänner driver en pre-school och erbjöd oss en plats för Skitungen där. Och personalen är toppen, ungarna goa och det ligger alldeles nära stranden...

Svenska pratar hon inte än, hon vet att jag är från ett annat land men förstår ju inte riktigt vad det är. Eftersom hon pratade så bra när hon kom, är det lite lurigare för mig att prata svenska eftersom det faller sig naturligare att svara på engelska för att inte förvirra henne. Hon kan "mamma" och "Molly hittar på" (efter en barnbok!) och det är allt hittills :) Hon vill gärna läsa Pippi men jag översätter det mesta åt henne. Det kommer så småningom, jag har inte så bråttom med det. Min mamma sjunger barnvisor på svenska för henne på telefon och Skitungen sjunger samma på engelska tillbaka. Sött!

Nu ska jag spraya håret och göra mig redo för födelsedagsfirande. Önskar er alla en riktigt god och fin jul på alla sätt och vis.

Nya tider

Jag vet att ni är nyfikna! Och jag vet att jag borde uppdaterat bloggen för flera veckor sedan. Men det har varit en virvelvind starkare än orkanen Sandy här i huset. Och det har varit otroligt svårt att ens komma åt att skicka ett sms till någon... Att få in en traumatiserad treåring i huset är lättare sagt än gjort. Men det visste vi ju innan!

Hon är envis som synden och extremt viljestark. Hon har oanade röstresurser när något inte går som hon vill. Hon är överenergisk och far runt som en tornado i huset. Hon är supersjälvisk (som en helt normal treåring!) och vill ha allt NU. Hon har vingliga dagar när minsta lilla sätter fart på tårarna och utbrotten, som t ex att vi ger henne "fel" färg på tallriken eller att vi säger ifrån att det räcker när hon stått och slabbat med vattenkranen i badrummet i tio minuter. Hon ratar och avvisar mig skoningslöst varje dag till förmån för pappa som är hjälte och inte kan göra något fel. Hon är känslomässigt utmattad och överkänslig och svänger från tårar till fnitter på 30 sekunder.

Hon är läskigt stark för en sån liten knatte och hon KAN SJÄLV. Nästan allt. Och efter ett par minuters kämpande kommer det "YOU do it." med en trumpen min. Hon är inte van vid att någon sätter gränser överhuvudtaget, och framkallar därför ett konstant balanserande mellan att låta henne få utlopp för det hon behöver och att samtidigt kunna säga ifrån när det är något som inte är okay att göra. Hon hade aldrig upplevt isbitar, har aldrig fått sova i någons säng och visste inte vad ett kylskåp är för något och vad man har det till. Hon kan inte leka på egen hand mer än några sekunder, frustrerar och sliter ut mig totalt och kräver total uppmärksamhet från det hon vaknar tills hon har slocknat i sin säng med Peppa Pig-täcke.

MEN...

Hon är också det näpnaste och sötaste lilla väsen du kan tänka dig. Hon är oerhört liten och nätt och kläder för 3-åringar hänger som en säck på henne. Hon har mörkt lockigt hår som inte följer några lagar. Hon har ett djup i sin blick som du aldrig glömmer. Folk ute på stan går förbi med ett sånt där fånigt flin som man får när man ser en lekande hundvalp, och ibland kommer det ett "ååååååhh" från en främling med huvudet på sned. Hon har ett leende som charmar det hårdaste hjärta.

Hon tar sig an varenda ny dag och varenda ny situation med en beundransvärd aptit på livet och en vilja av stål. Hon är klyftigare än de flesta och kläcker ur sig saker som får oss att kikna av skratt. Hon är oerhört stark och tuff och modig trots sina år, men också så oerhört sårbar. Hennes kiknande skratt ekar i huset när vi kittlar henne på magen eller när pappa lyfter upp henne så hon kan snudda taket.

Hon äter grillade kycklingben, kalla köttbullar och ölkorvar som en liten Neanderthalare. En perfekt liten mini-LCHFare. Hon snurrar runt benen på oss inne på Tesco och slänger varenda färgglad yoghurt hon ser i kundvagnen. Om jag försvinner runt hörnet hör jag snart ett "MUUUUUUM where are youuuuu" och så kommer hon galopperande och stångar mig i lårhöjd medan kunderna runtomkring ler överseende.

Och när jag förklarade hur mamma och pappa är gifta för vi älskar varandra och vi är en familj, tittade hon stint på mig med sina mörka djupa brunnar till ögon och sa "But mummy, you are married to ME now too!"

Just nu sover hon djupt efter ett avgrundsutbrott av bibliska proportioner. Jag ska smyga in i hennes rum och titta på henne igen. Min komplicerade lilla dotter.

Nu är det dags!

Om mindre än 5 timmar ska vi träffa henne, vår lilla skrutta...

Igår lekte hon i parken nästan hela dagen, och under tiden tog fostermamman en massa bilder som hon skickade över till oss en i taget. Sen lånade lillan hennes iPhone, bestämde sig för att det var rätt tidpunkt att trilla omkull och mosade telefonen! Oops.

Vi är nyduschade och iordning, och ska nu strax ner till hotellrestaurangen för en rejäl full English breakfast innan det hela drar igång. Bara ett par timmar idag för att inte överväldiga henne. Och oss. Men ack så spännande. Håll tummarna hörni.