tisdag, maj 29, 2012

Gröna fingrar...

...har jag inte! Men häromdagen var vi inspirerade och åkte och köpte fyra vinbärsbuskar och en syrén. Känns väldigt svenskt och lite symboliskt på något sätt. Vi har nu planterat dem längs med vårt staket för att bryta enformigheten och göra trädgården lite grönare. De är lite små och spretiga än så länge men jag är lycklig :)

Carlos och grannkatten Rusty hjälpte till förstås. På sitt eget lilla sätt. Det vill säga genom att vara i vägen i största allmänhet.




torsdag, maj 24, 2012

Att adoptera i England


När vi berättat för våra närmaste att vi planerar att adoptera ett barn, frågar de engelska vännerna genast "vad kommer ni att få, pojke eller flicka, vilken ålder?". Den första frågan från svenskarna har istället varit "varifrån ska ni hämta barnet?"

Adoptionsprocessen här i England är ganska annorlunda mot i Sverige. Det är bara några få barn som adopteras från utlandet varje år, den stora majoriteten är inhemska adoptioner av barn som har tvångsomhändertagits då föräldrarna av olika skäl inte kan ta hand om dem. De vanligaste orsakerna är missbruk av droger och alkohol, farliga och våldsamma situationer t ex partner som misshandlar förälder och/eller barnen, samt föräldrar med någon form av förståndshandikapp eller mentala problem. Några enstaka, men väldigt få, kan vara situationer där t ex en ung ogift flicka med etnisk bakgrund (ofta indiska eller pakistanska flickor) blivit gravid och frivilligt lämnar över barnet för adoption.

Dessa bakgrunder gör att barnen som behöver adopteras ofta har både medicinska och beteenderelaterade problem. FAS,  Foetal Alcohol Syndrome (då barnet har skador av att ha utsatts för alkohol under själva graviditeten), ADHD, autismspektrat och liknande är t ex ganska vanligt och något man får ta med i beräkningen. De adopterade barnen ligger ofta efter i utvecklingen då de inte fått den uppmärksamhet och stimulans de behöver. Äldre barn som kanske tillbringat ett par år med sina biologiska föräldrar kan ibland ha varit med om riktigt ruskiga saker i hemmet och givetvis påverkar detta dem för all framtid. Jag vill inte dra upp alla otäckheter, men både fysisk, psykisk och sexuell misshandel förekommer ganska ofta, barnen kan också ha vara undernärda och vanskötta av att ha fått gå konstant hungriga, i skitiga blöjor och allmän misär i veckor i sträck. Klart att det sätter sina spår och man mår ju illa av att bara tänka på det. Jag har hört talas om femåringar som smiter ut för att stjäla mat i snabbköpet och måste ta hand om sina yngre syskon för att mamma är hög.

Vissa barn tas om hand direkt från BB, om risken är stor eller om mamman redan fått andra barn omhändertagna tidigare. Biologiska föräldrar får många och långa chanser att ändra sitt beteende och sin livsstil, men det är tyvärr inte så ofta det lyckas. Barnen blir lidande och det tar lång tid innan adoptionsbeslutet kommer, eftersom myndigheterna måste testa andra utvägar. Därför är det väldigt ovanligt att en liten baby adopteras ut.

Det finns just nu ca 65.000 omhändertagna barn i England, många av dem kommer att behöva adoptivföräldrar. Många av dem är syskongrupper med två eller fler barn, ibland kan de vara så många som sju eller åtta barn från samma biologiska föräldrar. Ca 70% av alla dessa barn har omhändertagits pga misshandel och vanskötsel. Förra året adopterades endast 3.050 barn ut, medelåldern för dessa barn var 3 år och 10 månader. Bara 60 av dessa adopterade barn var under ett år gamla. Färgade barn får i genomsnitt vänta dubbelt så länge som vita barn på att adopteras.

Samtidigt nekades tusentals par chansen att adoptera, då reglerna är stenhårda och processen lång och tuff. Man kan bli nekad för att man har för litet hus, för att man hyr huset, för att man äger huset men har ett stort lån, för att man har en för stor hund, för att man feströker, för att man inte har fast jobb, för att man hade depression i tonåren, för att en avlägsen släkting har ett kriminellt förflutet, för att de anser att man inte har sörjt färdigt över att inte kunna få biologiska barn, för att man som i mitt fall inte ens prövat att bli gravid... I genomsnitt tar processen för att bli adoptivförälder 2 år och 7 månader innan barnet/barnen är hemma.

Det känns som att det är lite skevt nånstans...

måndag, maj 21, 2012

Den olympiska elden

Häromdagen landade den olympiska elden på engelsk mark, och nu har den börjat sin vandring runt hela landet för att till sist landa i London för sommarolympiaden. Idag var det dags för löparna att ta elden genom norra Devon, så givetvis passade jag på att åka in till centrala Bideford för att vara med. Kändes som en riktig "once in a lifetime-grej" som jag inte ville missa.

Strax efter 10 på förmiddagen kom hela följet och tre lokala förmågor fick chansen att springa en bit med facklan. Det var över ruskigt snabbt förstås, bara några sekunder så var löparen ur sikte, men det var ändå riktigt kul att vara med och jag är glad att jag fick se det hela. Alla skolbarn i sina uniformer kantade kortegevägen, det viftades med massor av brittiska flaggor och stämningen var hög. Kände mig patriotisk :) Längst ner i inlägget hittar ni en liten videosnutt som jag filmade när han sprang förbi.






måndag, maj 14, 2012

Nya kapitel

Anna har åkt tillbaks till Uppsala. Lewis har vi skjutsat hem till Surrey med två par nya svarta skolbyxor och han börjar i sin nya skola redan idag. Spännande! Så nu är det bara vi två och katterna igen som vanligt.

Det var jättekul att ha Sverigebesök och jag och Anna hann med det vi ville göra. Lite shopping blev det förstås. En runda i Atlantic Village där jag jobbade när vi först flyttade ner hit för 3 (!) år sen. Sen åkte vi in till Barnstaple och tog en snabbrunda där med! Tyvärr var det Bank Holiday Monday dvs en röd dag och affärerna stängde redan vid fyrasnåret.

Vi hann också med en Hockings-glass som ju är ett absolut måste, en lång promenad längs stranden och upp till utsiktsplatsen Kipling Tor där man kan se ön Lundy och nästan hela vägen till Amerika känns det som. Dessutom blev det mycket snack, en lat förmiddag i soffan och lite sånt.

Jag märker hur krattig min svenska börjar bli, jag slänger in engelska uttryck i meningarna hela tiden och börjar ofta med "you know," eller "well" av bara farten. Gud vet hur jag kommer låta om ytterligare ett decennium! Dessutom märker jag mer och mer av skillnaden i svenska och engelska små vardagsvanor, och hur jag sakta men säkert blir mer och mer engelsk och anammar den engelska kulturen . Anna förfasar sig t ex över att äggen och smörbyttan står framme på köksbänken och inte i kylen... Men det fungerar alldeles utmärkt och de håller precis lika länge!

Vi kommenterade också småsaker som t ex att en engelsman ger dig en färdig kopp te med mjölk osv, medan en svensk låter dig dosera socker och mjölk på egen hand. Hmm. Jo det kanske är så? Dessutom märker jag numera av skillnader i hur man uttrycker sig och beter sig, vad som är "artigt" och inte i de två kulturerna. Tradera är ett typiskt exempel på detta, jag var tvungen att ta en paus från det ett tag då jag blev trött på det raka och ganska bryska sättet som svenskar kommunicerar på, bristen på "jag skulle uppskatta om...", motsvarigheten till ett "please", vanliga artigheter som hej och tack osv. Man kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag märker av mer och mer smågrejer med oss svenskar allteftersom... Vi svenskar ställer också ofta frågor till andra som en engelsman (och jag) kan uppfatta som alltför personliga och inträngande.

Apropå Atlantic Village så fick jag en liten chock när jag såg att affären som jag tidigare var butikschef för hade en "Closing Down Sale"... Tydligen stängde butiken för gott igår. Känns lite konstigt, men jag är så glad att jag själv - och de tre tjejer jag tyckte om i personalen (ett par andra var tämligen oaptitliga) - alla slutade i god tid och räckte ut tungan åt det hela. Tänk om jag inte startat eget, utan nu suttit där i panik och försökt hitta ett nytt jobb i en ände av landet där arbetslösheten är hög, lönerna löjligt låga och fattigdomen påtaglig för många. Men nu har jag istället ett jobb jag älskar, som jag bestämmer helt själv över, som för just nu börjar gå riktigt bra tack vare mina bokstavsarmband och som passar in perfekt med våra adoptionsplaner! Nu känns det som att att det företaget jag jobbade för är ett avslutat kapitel i mitt liv, och jag kan rycka på axlarna och gå vidare.

fredag, maj 04, 2012

Vart tog sommaren vägen?

Det var ju meningen att det skulle bli lite varmare och trevligare framåt maj, eller...? Nu hotar de t o m med snö och minusgrader i vissa delar av landet. Näe, skärpning tack! Lite sol vill vi ha i helgen.

Bästaste Anna ska vi hämta på Heathrow imorgon, hon kommer för att hälsa på i några dagar och det ska bli såååå roligt! Vi har inte setts på ett helt år och har mycket att ta ifatt när det gäller tedrickande, tjejsnackande, glassätande och shoppande. Kanske blir några minuters adoptionssnack också... eller typ ett antal timmar om jag känner Anna rätt! Hon hjälpte oss så mycket och var en fantastisk referens för mig under själva godkännandeprocessen, det är inte många människor som känner mig så väl som hon gör.

Vi passar också på att fiska upp Lewis när vi ändå är i krokarna. Efter ett tredagars "testbesök" har han ÄNTLIGEN blivit erbjuden en plats på en specialskola, och vi är så glada att han kommer att få någon form av utbildning trots allt. Han lämnade sin gamla skola för ett par år sedan, eftersom de till slut erkände att de inte kunde hjälpa honom med skolgången. För en Aspie som han är det ofta ganska traumatiskt att gå till skolan, Aspisar blir ofta mobbade, de har svårt med höga ljudnivåer, stressar över att inte ha koll på vilket klassrum de ska var i och när, de förstår inte alltid vad som förväntas av dem och vad lärarna ber dem om. De kan ofta inte hänga med i takten på lektionerna och får rejäl ångest, magont och mental härdsmälta när det inte fungerar.

Lewis själv har fortfarande inte koll på klockan och en extremt dålig tidsuppfattning, man kan t ex inte säga till honom "kom ner till köket om tio minuter så äter vi middag" för han har ingen aning om hur länge det är... Efter en halv minut har han förmodligen glömt bort att du sa det!

Så nu passar vi på att ha honom en vecka eller två för det blir nog sista gången på ett tag som han kan komma ifrån. Det har ju varit den positiva biten av att han inte gått i skolan, att vi har kunnat ha honom här hos oss ett par veckor i sträck ibland. Men nu kommer det nog att bli helger på hotell nära honom, och veckor med oss på skolloven istället. En omställning för oss, men det känns jättebra att han har en skola att gå till.