Tre år med LCHF

Idag är det exakt tre år sedan jag gick över till LCHF. Och jag känner mig filosofisk!

Det var hösten 2008 och jag stressade på Toko, åt fel och för mycket och hann inte med mig själv. Andy hade haft ovanligt många migränanfall en period, och jag hade läst om den där knasiga "fettdieten" som doktor Dahlqvist förordade. Tydligen skulle den hjälpa mot migrän och många andra saker. Funderade lite och tänkte att vikten var det ju så illa ställt med att det skulle nog inte göra nåt om jag gick upp ett kilo till eller två. Gå NER kunde man ju knappast göra på det viset, men det kunde vara värt ett försök! Jag pratade med Andy och föreslog att vi skulle testa en vecka, mest för migränens skull. Och på den vägen är det.

De senaste tre åren har jag inte ens smakat på pasta, ris, potatis, kakor, frukt, godis eller bröd. Inte en enda gång. Jag har tappat massor i vikt. Håret är längre, naglarna starkare. Sover som en stock. Magen är lugn. Hälsporre och dåligt knä har blivit mycket bättre och ger mig nästan aldrig problem. Rynkor och ledvärk och annat åldrande håller sig borta. Läkarkontroll förra månaden (av andra skäl) visade att alla värden är precis som de ska. Enligt "experterna" borde jag vara död vid det här laget. Jag litar mer på min egen kropp än på dem...

Jag predikar aldrig, för jag vet hur tjatiga folk kan vara när man inte vill lyssna. Och LCHF rör upp en hel del känslor verkar det som. Vet inte varför så många motståndare känner sig hotade av det. Men jag respekterar deras åsikt! Jag äter det jag vill, så kan du äta det du vill. Funkar fint för båda. Andy t ex följer inte LCHF utom när det gäller middagarna som jag lagar. Jag läser Kostdoktorns blogg och hänger på forumet Kolhydrater i Fokus för att få inspiration och "sällskap".

Visst har jag några kilo kvar att bli av med. Det får väl ta lite tid om det vill. Det här är inte någon snabbfix.

Visst blir jag sugen på saker ibland. Lasagne. Melon. En påse chips med dippa. Pizza. Mjukglass. Ett grovt vitt bröd med knaprig skorpa. Lemon cheesecake. Men inte så mycket sugen. Inte så sugen så jag stormar till affären och vrålhandlar. Det värsta suget försvann efter några dar, efter det är det mera en saknad efter det "gamla invanda".

Visst kan jag tänka mig att folk tycker jag är lite tråkig när vi är bortbjudna, och lite krånglig på restauranger när jag beställer sallader och omeletter istället för pommes frites och pasta.

Men... igår var vi i Barnstaple och shoppade för julpartyt som Andys jobb bjuder på. Provade flera snygga outfits på Monsoon. Jag hittade sedan en tajt liten svart festklänning på Next. Normalt brukar jag inte ens gå in i de affärerna, för de har ju inte min storlek... Det blev ett par pumps också, och en liten väska. Hemma igen kråmade jag mig framför spegeln och kände mig riktigt fin. Och ganska slank.

Och jag var inte alls sugen på cheesecake.